Som namnet antyder så kan man väl säga att starten på denna första utlandsresan sedan 2019 startade lite skakigt. Att vi kom iväg i ganska god tid på morgonen var dock ganska skönt då vi (jag) kan vara ganska extrema tidsoptimister ibland. Emma fick denna gången uppdraget att skjutsa oss till stationen där vi skulle ta ett öresundståg över till Danmark. När tåget i fråga kommer in på stationen så ser det helt smockfullt ut och ändå försökte fler människor tränga sig på. Detta visade sig inte vara ett problem när vi kunde få ganska bra plats på nästa tåg en kvart senare.
Årets första dagar av resan går på ett sätt väldigt nära det vi har gjort tidigare tågluffar: tåg till Köpenhamn, sen tåg till Hamburg och ner i södra Tyskland där vi övernattar för att ta oss vidare dit vi är påväg, i år råkar det vara Italien. Efter en försenad start i Malmö, så kommer vi på tåget mot Hamburg som också råkar bli försenat, någon hade blivit påkörd. När vi kom fram till Hamburg så hade vi alltså blivit runt 80 minuter sena och därmed missat tåget till Würzburg, vi tog ett senare tåg som också det blev försenat. Vi hade inte heller riktigt kunnat få i oss någon middag, som vi ville göra på tåget från Hamburg. Normalt sett så brukar det finnas en ganska bra meny med flera varmrätter men på detta tåget hade de av någon anledning bestämt sig för att bara ha en halvkass, kall wrap som man faktiskt inte blev särskilt sugen på (pappa sa såklart att han tyckte det var ganska gott, pappa har ofta fel).
Till sist kom vi fram till vandrarhemmet i Würzburg, det var ganska trångt och så, men vi tog helt enkelt en dusch och somnade efter en lång dags resande.
Vad har vi då lärt oss av denna resdagen och incidenten när vi skulle åka från Belgrad till Budapest för nåt år sedan? Man kan aldrig lita helt på restaurangvagnen på tåget.