Hem till Sverige
Vi har diskuterat hemresealternativen en hel del. Man skulle kunna ta nattåget från Venedig till Paris. Ganska lockande eftersom det blir en rejäl natts sömn till klockan nio på morgonen då man kommer fram till Paris. Man skulle kunna tänka sig att ta flyget hem, men tågresandet har gått väldigt smidigt för hela familjen. Vi beslöt oss för att korsa Alperna för att komma in i södra Tyskland.
Tyvärr var nattåget från Munchen till Hamburg fullt, så vi hade fixat ett litet rum vid Munchens centralstation. Efter en väldigt vacker resa hit så somnade vi snabbt och vaknade pigga och glada. Packningen snodde vi ihop på någon minut och frukosten köpte vid med oss till tåget.
Nu skulle vi åka snabbtåg, ICE, hela vägen till Köpenhamn. Första biten norr om Munchen gick inte särskillt snabbt, men sen lossnade det. På skärmarna i vagnen visas hastigheten som toppar på 250 km/h. Tiden rullade på och vi var i Hamburg mitt på eftermiddagen.
Efter tågbyte så gick resan vidare via Puttgarden och Rödby till Köpenhamn. Till Malmö kom vi med gamla goda Öresundståget.
Venedig
Så var det dags att uppfylla Sixtens önskemål, nämligen att besöka Venedig. Vi gick upp tidigt för att hinna med 06:45-bussen till Trieste. Bussen tar en och en halv timme med en hel del stopp i byarna längs kusten. En trevlig men snirlkig tur.
Packning och bärare.
I Trieste han vi med att äta vår medhavda frukost och dricka en kopp kaffe innan tåget vidare till Venedig skulle gå. Man åker längs havet en stund innan spåret viker av inåt land, och efter knappt två timmar ser man Venedig genom rutorna. Tågstationen Santa Lucia ligger alldeles vid Canal Grande, och när man kliver ut från stationen möts man av gondoler och vattentaxibåtar. Precis vad man väntat sig.
Tidig morgon och vaggande tåg.
Canal Grande är den drygt tre kilometer långa livsnerven som slingrar som en orm genom gamla Venedig. Till den ansluter de smala kanalerna som rinner in mellan husen. Det finns endast en handfull broar över Canal grande, men desto fler över småkanalerna. Husen ligger tätt med smala gränder emellan, här och var öppnar staden upp sig med små torg.
Broar och kanaler i Venedig.
Om man vill komma till Markusplatsen så kan man hoppa på en båt vid stationen och tuffa ner för hela Canal Grande. När kanalen vidgar sig och ansluter till havet så hoppar man av. Nu har man hamnat i turistepicentrum och här är det tätt mellan sevärdheterna. Suckarnas bro, Sankt Markus-platsen (torget med de långa galleriorna) och Sankt Markus-basilikan.
En av broarna vid vårt hotell.
Vi hade bokat ett hotell på promenadavstånd från stationen. Det var bara att knalla över Canal Grande vid stationen, genom gränderna och över två små broar så var vi framme - tio minuters promenad. Det är ett litet hotell med 14 rum. Vi hade bokat ett familjerum, vilket visade sig vara hotellets svit.
Markusplatsen.
Nu ville vi ju se det där som alla andra också ville se. Runt vårt hotell är det väldigt lugnt, men när man tar sig ner mot Markusplatsen så blir det trängre och trängre. Efter att ha haft gränderna ganska mycket för oss själva så var det snart marknadsstämning. När vi promenerat i en kvart så kom vi till den stora Markusplatsen. Här blev det alldeles för mycket sol för Astrid, så hon fick vila i skuggan när Sixten gick en runda med en vuxen. Det är ett imponerande myller av människor och kommers. Efter en ganska kort stund blir man mätt på intryck. Vi hoppade på en båtbuss och åkte hem till hotellets lugna kvarter.
Taxibåt.
Resten av eftermiddagen och kvällen tillbringade vi runt hotellet. Här kan man spatsera ganska ostört i de smala gränderna och över några av stadens hundratals broar och insupa riktig Venedigstämning. Det blev pasta och pilgrimsmusslor till kvällsmat; imorgon ska vi börja dra oss hemåt till Sverige igen.
Utsist över Canal Grande.
Lata dagar
När vi gick och lade oss igår så började det dra in lite moln från väst. Under natten regnade det ganska rejält, och på morgonen var det lite svalare i luften och molnigt.
Det finns en försvarsmur i utkanten av gamla staden. Hit begav vi oss efter frukost. Man går via några av stadens gränder från torget uppåt ett tag tills man kommer till ett av tornen. Här betalar man en slant för att komma igenom snurrgrinden och upp på muren. Det är ingen jättemur, kanske några hundra meter lång och knappa tio meter hög. Utsikten är nog den största behållningen.
Utsikt över Piran.
Astrid var lite morgontrött men fick ny energi av att valla hästen Malin upp för backarna. Från muren kunde man se hela Sloveniens kust och en bit in i både Kroatioen och Italien. Efter murklättringen strosade vi ner till staden och vattnet igen.
Det blev bad resten av dagen. Molnen skingrade sig på eftermiddagen och barnen blev inte torra förrän till kvällen. På kvällen packades det inför resan vidare till Italien.
Sol och bad
Piran ligger på en spetsig halvö. Ett fyrtorn vilandes på en bastant grund hälsar dem som kommer sjövägen till denna anrika bosättning, här har funnits människor sedan långt innan vår tidräkning. Husen är mellan tre och fyra våningar höga med endast smala snirklande gränder som skiljer dem åt. Några hundra meter inåt land från spetsen ligger ett rejält torg i anslutning till hamnen. Vi bor på andra våningen i ett hus som ligger ett stenkast från fyren med utsikt norrut över havet.
Gränderna i Piran.
Malin och Sixten kände för lite träning innan frukost. De stack ut på en löprunda längs standpromenaden, och fick med sig frukostfrallor hem.
Utsikt från lägenheten.
Sen var det svårt att hejda barnen från att springa ner till havet, och vi packade strandgrejorna så fort frukosten var över. Det blev bad i stort sett hela dagen.
Lunchen fördrev vi på restaurang Neptun. Här var det precis att vi fick bord - det är ett ganska litet ställe och hyfsat populärt. Fisk är ett vanligt restaurangtema, så även här. Sixten åt sig mätt på bläckfisk, och vi andra åt vanlig fisk.
Hotel Piran.
På kvällen lagade vi mat hemma och det blev naturligtvis även ett kvällsdopp innan solen gick ner.
Piran
Ljubljana har inte gjort oss besvikna. Det är ett riktigt mysigt ställe, ett Wien eller Prag i miniatyr. Turismen verkar inte ha tagit fart riktigt, men här finns allt man kan önska sig som besökare. Stadskärnan är otroligt vacker och lättillgänglig med sina gågator. Vi har varit här mitt i semestertider utan att behöva armbågas med särskilt många andra.
I dag ska vi ta oss ner till den lilla byn vid havet - Piran. Hit kommer man lättast via Koper som är Sloveniens enda stora hamn. Landets kustremsa är inte särskilt lång, ungefär som Skånes sydkust. Längs kusten ligger förutom Koper bara en handfull mindre orter, och Piran ligger längst ut på en spetsig halvö.
Marinan i Piran.
Boendet var bokat via Airbnb, och vi fick nycklarna till lägenheten av ägarens svärmor på stationen i Ljubljana. Innan bussen gick hann vi även få en enkel vägbeskrivning.
Från Ljubljana till Koper tar det mindre än en timme att resa med buss. Landskapet förändrades gradvis när vi lämnade bergen och tog oss ner till det lite kargare kustlandskapet. Olivlundar och cypresser dök upp längs vägen, och vädret klarnade upp. När vi steg av bussen var det varmt och soligt.
För att komma sista biten till Piran så hoppade vi på en lokalbuss med en chaufför som inte fullt ut behärskade engelska. Efter lite pekande och namedroppende så förstod vi varandra i alla fall. Trekvart senare släppte han av oss vid resans mål.
Nu var vi hungriga, och en av byns finare restauranger vid det centrala torget fick mätta våra magar.
Dopp i havet utanför Hotel Piran
Lägenheten ligger fem minuters vandring från centrum och vi frågade oss fram. Det pekades åt lite olika håll men fram kom vi till slut. På andra våningen med utsikt över medelhavet ska vi tillbringa en halv vecka.
Efter att ha stuvat in packningen drog vi ner till havet. I Piran badar man från trappor och pirer, lite som på Bo01 i Malmö. Vattnet var uppskattningsvis 25 grader varmt och alldeles lagom svalkande. Mask och snorkel till barnen gör upplevelsen fulländad.
På kvällen köpte vi hem lite mat från ett av Pirans snabbköp, det blev Slovensk korv med Ajvar och bröd - gott, tyckte hela familjen.
Postojna
En av Sloveniens största sevärdheter är grottorna vid Postojna. Man tar sig dit från Ljubljana på under en timme. Grottorna upptäcktes på tidiga 1800-talet och har varit öppna för turister nästan ända sedan dess.
Vi trotsade regn och 15 grader för att ta oss till stationen. Härifrån tar man regionbussen till Postojna och går den sista biten från busstationen till grottorna. När vi kom fram till biljettkön så var vi glada att vi förbetalt inträdet i Ljubljana. Kön var säkert 50 meter lång.
Grottbild.
Man får en inträdestid, och vårt besök i grottorna skulle börja klockan två. Vi hann ta en fika innan det var dags.
Sixten på rundvandring.
För att komma in till de mest sevärda delarna av grottan så tar man ett litet elektriskt tåg. Man sitter två och två i bredd i de öppna vagnarna och swishar fram i gott tempo, växelvis i gruvliknande gångar och stora salar. När man är fem kilometer in i grottan så stiger man av och får gå en guidad runda på knappt två kilometer. Grottan är imponerande stor med salar som är upp till 40 meter höga. Här är lagom mystiskt upplyst och breda stigar att gå på. En trevlig och välordnad attraktion.
Sen var det bara att knalla in till Postojna igen och hoppa på bussen tillbaks till stan. Astrid somnade på bussen både på vägen dit och tillbaka - det tar på krafterna att resa.
Ljubljana
Vi bor i en trevlig lägenhet centralt i Ljubljana. Utanför porten är det gågata som löper genom den gamla delen av staden. I en gränd mellan några av grannhusen börjar en stig som leder upp för en rejäl kulle till stadens borg. Stora delar av stadens centrum är bilfritt.
Gamla staden med borgen i bakgrunden.
Idag tänkte vi ta oss upp till borgen. Det gör man lättast från andra änden av gamla staden där det går en linbana från torget till en avsats under borgen. Efter en sväng till turistinformationen så steg vi in i den inglasade kabinen och lät oss bli hissade till toppen.
Linbana/bergbana.
Borgen är omgjord för att vara en kulturell samlingsplats för staden och ägs sedan början av 1900-talet av staden Ljubljana. Den är väldigt lättillgänglig med informativa utställningar och trevliga restauranger. Från borgmuren och tornet har man en fin utsikt över staden.
Utsikt från borgens torn.
Efter att vi ätit lunch på en av de två restaurangerna så inspekterade vi bygget innan vi tog oss ner till staden igen.
Lunch.
På den officiella turistkartan fanns det en lekplats utsatt. Några minuters promenad från linbanans station förde oss dit. Astrid och Sixten hade lekt runt en stund när en kvinna kom ut från byggnaden intill och frågade om vi ville ha något att dricka. Det visade sig att vi lekt loss på ett litet leklad, där de flesta besökarna var och lekte inomhus.
Vi knallade in och barnen fick roa sig här också i under en dryg timmes tid. Stället var mer som ett dagis än ett svenskt lekland, och det verkade som om man kunde få passat sina barn här av personalen.
Sen var det dags att gå hem till lägenheten via en mataffär - det blev pasta till kvällsmat hemma vid matbordet.
Lång resdag
Det är inte så värst långt mellan Slovakien och Slovenien. Vi valde att åka via Wien och upp bland Österrikes berg över gränsen till Slovenien för att slutligen hamna i Ljubljana. Här bland Alperna går resandet lite långsammare.
Vi lämnade vandrarhemmet strax innan åtta. Det är ett trivsamt ställe med en hel del unga backpackers. Frukosten käkade vi på perrongen innan tåget rullade in, och efter bara en timmes resa var vi i Österrikes huvudstad. Här hade vi tre timmar på oss att göra staden. Vi tyckte det var ett bra upplägg eftersom vi skulle åka sammanlagt nästan sju timmar totalt idag. Väskorna åkte in i ett förvaringsskåp innan vi tog tunnelbanan ner till katedralen Stephansdom.
Fika i Wien.
En fika i Wien hör väl till klassikerna, så vi letade upp ett fik som vi blivit tipsade om av turistinformationen på stationen. Här blev det kaffe med smarrig tårta, och vi piggnade till efter den relativt tidiga uppstigningen. Fikat blev inte vidare utdraget, och vi var snart tillbaka på stationen. Nu hade vi cirka 20 minuter på oss att hämta ut väskorna och hoppa på tåget.
Kånka på lillasyster på Stephansplatz.
Bagageförvaringen är helt automatiserad och man öppnar sitt skåp med en biljett som skrivs ut när man låser skåpet. Men det är ju inte alltid som det funkar - inget hände när vi försökte scanna vår biljett. Eftersom vi ju inte kunde lämna vårt bagage i Wien fick en av oss försöka hitta någon som kunde laga skrället. Den andra ringde servicenumret på automaten. Efter en kort stund så hade vi jagat upp två ordningsvakter som fick övertala maskinen att lämna tillbaka våra väskor.
Efter en liten språngmarsch till perrong nummer ett satt vi snart på tåget till Villach. Dit kommer man på drygt fyra timmar om man åker tåg. Här byter man tåg och åker söderut i drygt en timme till Ljubljana. Klockan var kväll när vi var framme.
En förbeställd taxi stod och väntade för att ta oss till vårt boende strax söder om centrum. Innan vi stupade i sängarna blev det pizza på en restaurang nere på gatan.
Snabbt stopp i Bratislava
Vårt huvudsakliga mål med resan var nog att ta sig ner till Solovenien - enligt många källor ett litet mysigt land med varierande natur och korta avstånd. För att korta av restiden från Prag till Slovenien så bestämde vi oss för att stanna till en dag i Slovakiens huvudstad, Bratislava.
Vi gav oss av från Prag tidigt på förmiddagen för att komma till fram till Bratislava tidigt nog för att kunna se lite av staden. Det blev lunch i restaurangvagnen så vi var mätta och glada när vi steg av tåget.
Stationen i Bratislava.
Stationen var ganska liten, något större än Lunds. Här var turistinformationen ett litet bord med två guider, vilka kunde förse oss med karta och vägbeskrivning till vandrarhemmet där vi bokat rum.
Bratislavas gamla kvarter.
Vi hade tydligen bokat det svenska rummet. Alla rum har ett land som tema, och i vårt finns bland annat ett foto av Helsingborgs hamn och OS-guldlaget i ishockey från Wien. Över sängarna har man målat två vikingar. Jodå, de får en verkligen att känna sig hemma.
Trafik på Donau.
Vi tog bussen två hållplatser ner till stan. Här möttes man av liknande stadskärna som i Prag, fast i mindre skala. Mysiga gränder och torg. En bit högre upp ligger en borg med utsikt över Donau och gamla staden. Här finns de ingredienser som behövs för att komma i riktig medeltida riddarstämning.
Kvällste på hostlet.
Efter en tur längs Donau tog vi bussen upp till vandrarhemmet igen. Det blev en kopp te innan vi kröp till kojs. Imorgon drar vi vidare till Ljubljana via Wien.
Heldag i Prag
Vi vaknade upp till en sval och frisk morgon i Tjeckiens huvudstad. Frukost åt vi i lägenhetes lilla kök, det blev yoghurt, müsli och kokta ägg. Ingen hotellfrukost, men å andra sidan kunde man behålla pyjamasen på.
Borgen och katedralen.
Dagens huvudmål var en av stadens största turistmagneter - slottet. Vi tog oss till den norra ingången först med spårvagn och sen vidare toll fots genom den kungliga trädgården. Inne på första borggården myllrade det med människor och guider. Murarna är idag flervåningshus med restauranger, museer och butiker på bottenplanen. Innanför murarna finns även en gotisk katedral som grundades på 1300-talet, men som inte blev färdigbygd förrän första halvan av 1900-talet.
Inne på borggården.
Vi tittade runt här fram till en bit in på förmiddagen. Kurrande magar drev oss ner till staden igen via de breda trapporna nedanför den södra ingången. Det blev lunch på en liten mysig krog och kort vila i lägenheten under de varmaste timmarna på eftermiddagen.
Turbåt på Moldau.
En båttur på Moldau var utlovad sedan igår. Ett av båtbolagen har sin hemmahamn under Karlsbron och vi fixade biljetter till dem efter en omgång glass. Här var det väloljat med trevliga båtar och personal i seglarkostymer. Förfriskningar och tilltugg fanns tillhands när vi stävade ut. Guiden, tillika kapten, berättade om broar, översvämningar, Stalin och mycket annat under den timmeslånga resan. Kvällsmat och kvällspromenad tilldrog sig i gamla staden. Imorgon sticker vi till Slovakien.