Tågluff i Europa

Vi reste via Hamburg på vägen ner, och nu ska vi tillbaka dit. Resan innebär två tågbyten eftersom det var ont om plats på tågen idag.

Ett av bytena gjordes i Strasbourg.

Efter lite förseningar så klev vi av på Hamburgs huvudbangård. Det blev hostel-boende men med eget rum. Till kvällsmat blev det yoghurt och bullar.

Efter en god natts sömn lunkade vi ner till stationen igen. Resan genom Danmark tillbaka till Sverige gick fint, och vi hade klarat av ytterligare en tågluff utan större fadäser.

Ja, Eiffeltornet kommer man väl inte undan om man är i Paris. Nu är det turistsäsong, så biljetterna till att komma upp i tornet är slut för ett par veckor framöver. Vi får helt enkelt nöja oss med att titta på underverket från utsidan. 

Vi sov en bit in på förmiddagen innan vi steg upp. Det har varit lite för många sena kvällar den senaste tiden, men när vi fått i oss lite baguette så drog vi ut på äventyr. Eifeltornet ligger väster om centrala Paris och har varit del av en världsutställning. Nästan dubbelt så högt som Turning Torso reser den sig över staden, och har väldigt lite konkurrens av andra höga byggnader. Det stod en hel del bussar parkerade framför tornet när vi kom traskandes från tunnelbanestationen.

Familjen framför Eifels mästerverk.

Det är lätt att förundras över skapelsen. Pampigast är den nog dock på lite avstånd när man ser den sticka upp över takåsarna.

Vi lunchade på ett litet brasseri på en av sidogatorna och stack sedan vidare till nästa attraktion. Sixten hade på något sätt fått nys om att det finns katakomber under Paris, och dem ville han se. I smyg hade vi bokat biljetter, för även här är turisttrycket påtagligt. Vi slapp de långa köerna eftersom vi bokat plats till klockan tre.

Sixten i katakomberna.

Katakomberna är tunnlar som ligger i storleksordningen tjugo meter under Paris gator. De skapades när man stöttade upp de underjordiska stenbrott som tidvis rasade in och orsakade slukhål. Sten till bland annat Louvren och Notre Dame bröts nämligen här, och man tänkte vid den tiden inte på att det kunde bli risk för ras. Efter en mödosam inventering under 1700-talet började man stötta upp och fylla igen.

Malin och Ari.

I en del av katakomberna har man efter det börjat lagra kvarlevorna efter ett par miljoner parisare. Eftersom staden växte fort på 1700-talet så blev det trångt på kyrkogårdarna. Man beslöt sig därför för att göra katakomberna till en kyrkogård, men det tog många decennier innan man grävt upp och fraktat ner skeletten efter alla de döda. Att hålla koll på vem som var vem var det inte tal om, utan alla kvarlevor ligger staplade på varandra i detta de dödas rike. Vi gick en rundvandring här nere i cirka en timme innan vi återvände till de levande.

Le grand train.

Malins kursare Ari bor i Paris med sin familj. Han hade föreslagit att vi skulle träffas på ett ställe nära vår lägenhet som heter Le grand train. Det är gamla underhållslokaler för tåg som för tillfället används som samlingsplats med matställen, stadsodling och gamla lok. En lite tokig blandning, men den funkar. Vi mötte upp untanför ingången och gick en runda på området. Kvällen var ljummen och behaglig, och Aris dotter fann snart Sixten och Astrid i lek.

Fussballmatch mellan Sixten och Gaia.

Det blev lite mat och dryck och en hel del prat medan barnen lekte runt. Mestadels var det ett fussballspel som roade dem. Här var engagemanget stort, och vuxna och andra barn anslöt och spelade med. Närmre midnatt rullade vi hem längs Paris gator när barnen klättrade på det som gick att klättra på och jagade varandra genom kvarteren tillbaka till lägenheten.

Sixten och Astrid hade känt sig snuvade på Paris sedan förra tågluffen. Det går nämligen ett nattåg från Venedig till Paris som vi skulle kunna ha tagit då men inte gjorde. Nu ska det dock bli av.

Klockan ringde 05:00 och då var det bara att bita ihop. Vi fick i oss en lätt frukost och 06:00 plockade taxin upp oss utanför porten. Allt funkade fint och vi var framme lagom till att checkindiskarna öppnade. Tisdagar är tydligen den dag som man reser minst på, och idag var det tisdag. Det var ganska lugnt på flygplatsen. Flyget bytte gate ett par gånger och blev en halvtimme försenat vid start, men det kan man stå ut med om man som vi inte har någon tid att passa. Två och en halv timme senare landade vi på Paris Orly.

I trappen utanför lägenheten.

Det går fint att ta tunnelbana in till staden. Orly ligger söder om Paris och vi skulle bo i norra, så det tog en stund innan vi tog oss upp ur underjorden. Vår lägenhet ligger nära tågstationen Gare du Nord och vår värd mötte upp utanför porten. Vi hade bokat via Airbnb. Det var fem trappor utan hiss som gällde, men lägenheten var rejäl och hemtrevlig.

Creperiet.

Efter att ha dumpat bagaget lämnade vi lägenheten för att utforska närområdet. Sacre Coeur ligger i Montmartre på promenadavstånd från oss. Efter fem tio minuter var vi där. Vi var ganska trötta och hungriga när vi ramlade in på ett creperi några kvarter från den kända kyrkan. Barnen valde sötvarianten och vi vuxna tog de mer matiga.

Brasseriet där Amelie från Montmartre jobbade.

Det blev lite sightseeing i Montmartre innan vi tog tunnelbanan tillbaka till lägenheten och kröp till kojs.

Vår enda hela dag i Coimbra var ganska väl utstakad. Fram till lunch så skulle vi kolla in de gamla delarna av staden, och på eftermiddagen var det hotellets pool som gällde. Det var utlovat närmare 40 grader som högst under dagen.

Vi bor på ett lite större affärshotell. Såhär i semestertider kan man få ett rum för en ganska rimlig peng, och frukosten består av en ordentlig buffé. Vi är inte ensamma här, men man kan inte klaga på att det är trångt.

Branta gator och gränder.

Den knappa kilometern in till de gamla delarna av staden gick vi. Jämfört med igår eftermiddag så var det svalt i skuggan. Stadens centrum ligger på en kulle som har sin fot nere vid floden. Högst upp ligger nu några pampiga universitetsbyggnader och en botanisk trädgård. Gatorna som leder upp hit följer terrängen och är bitvis ganska branta. Vi gick ett halvt varv runt kullen innan vi var uppe. På ett par ställen kan man se lämningar från tiden då morerna härskade här.

Gamla staden.

Vi tog en fika på ett café med utsikt över de nedre delarna av staden och floden, och när vi sen kom vidare till universitetsområdet så hördes musik. Det var en grupp studenter som spelade och dansade för glatta livet. Det var en sådan spelglädje att vi köpte med oss deras senaste platta.

Spelglädje.

Universitetsbyggnaden täcker tre sidor av ett torg där den fjärde vätter söderut mot floden. Klockan började närma sig lunch och vi strosade ner för de ringlande gränderna. Eftersom det är så brant så är det sällan raka vägen som gäller. Man får kringelikroka sig fram för att ta sig dit man ska. En karta är till stor hjälp om man inte är både mätt och äventyrslysten samtidigt.

Universitetet i Coimbra.

Lonely planet hade rekommenderat ett par matställen i området, men de var alla stängda. På helgerna äter man tydligen lunch hemma. Inte så långt från stationen hittade vi dock ett hak som kunde mätta oss. Vi körde den lokala menyn och beställde getgryta till Astrid, bläckfisk till Sixten och sardiner till oss vuxna. Allt slank ner.

Innan vi gick hem så slank vi in på stationen igen. Vi har sedan ett tag tillbaka beslutat oss för att skippa norra Spannien den här resan. Värmen tar ut sin rätt, och efter nattåget till San Sebastian så tänkte vi ta ett snabbtåg till Paris. Det blir då ett dygns resa, men större delen av tiden har vi egen kupé med sovplatser. Nu fattas bara platsbiljetter till TGV-tåget.

Utsikt över staden.

Luckan för internationella biljetter hade nu öppet. Mannen som betjänade oss hade lustigt nog lunchat på samma ställe som vi en stund tidigare. När vi redogjort för vårt ärende så började han knappa på datorn. Det tog en stund innan han meddelade att det inte verkar fungera, oklart varför. Inget av tågen den dagen kunde han fixa biljetter till. Eftersom vi redan ordnat boende i Paris så var detta lite av en showstopper. Vi ringde hem till Big Travel där vi köpt våra andra biljetter. Man svarade på kontoret i Lund där de fick också fick upp ett felmeddelande nar de försökte boka plats.

Stationen i Coimbra.

Rådet var att åka till San Sebastian på vinst och förlust och försöka fixa biljetter vidare därifrån. Vi har inte haft problem med att boka biljetter tidigare även om vi inte alltid fått plats på just den avgång som vi önskat. Vi antog att tågen var fulla och att vi fick tänka ut en plan B.

Vi drog oss hem till den svalkande poolen och började fundera. Tågplaneringsappen lät meddela att det förvisso fanns tåg där man inte behövde platsreservationer som kunde ta oss till Paris, men då fick vi vara beredda på att åka en bra bit på natten utan garanti om att få komma med. En sittplats skulle vi hur som helst inte kunna räkna med. Vi fick helt enkelt dra i tofsen och kolla in andra färdmedel. Istället för tåg fick det bli flyg från Lissabon till Paris. Inte precis vad vi planerat, men vi löste problemet - allting ordnar sig, men inte alltid på det sätt som man tänkt.

Efter en ordentlig pooleftermiddag gick ut på stan och åt. Packade inför imorgon och gick och lade oss.

Att vi inte fick missa Sintra hade vi fått höra från flera håll. Sintra är en by omgiven av slott och borgar. Den ligger mindre än en timmes resa från Lissabon och 300 meter över havet. Historiskt sett är det ett tillhåll för Portugals kungahus och societet. Unesco har utropat området till världsarv.

Vid ingången till Pena-slottet.

Från Cascais tar man lättast buss hit, vilket vi också gjorde. Bussen avgår från busstationen som ligger ett stenkast från stationen. Linje 403 tar lite längre tid än 417, men eftersom 417 precis hade gått så tog vi det långsammare alternativet.

Det var en snirklig väg som chauffören tog genom små byar, upp och ner för kullarna. Vi stannade till för att plocka upp resenärer vid Europas västra utpost, kap Roca. Här står en ståtlig fyr ute vid kanten av de höga klipporna. Efter en timmes resa anlände vi till Sintra. Här var tyvärr inte sådär härligt svalt som det brukar vara när man kommer upp några hundra meter, det var runt 35 grader i skuggan. 

Mikes cabriolet.

Eftersom vi valt att åka hit mitt i semesterrusningen så var vi inte ensamma här. Tanken är att man från busstationen ska ta sig runt med en lokalbuss och hoppa av på de olika sevärdheterna som ligger utspridda runt staden. Köerna till bussen var så långa att vi antog ett erbjudande från en man på stationen om en privat rundtur med guidning. Priset var överkomligt, och vi hoppade in i hans rödmålade Ford RT cabriolet. Här var det skålade säten och trångt där bak, men iväg kom vi med ett huj.

Han körde runt oss i området och stannade till för att prata om de olika byggnaderna bland kullarna. Här finns allt från Moriska borgar till kloster och slott. Man kan omöjligt se allt på en dag, så vi bestämde oss för att titta närmare på två av ställena.

Pena-slottet.

Det första var Pena-palatset. Här har från början legat ett kloster som sedan byggts om till slott för en av Portugals kungar. Det ligger alldeldes invid områdets högsta punkt, och utsikten är svårslagen. Man ser Lissabon och en bra bit norrut längs Portugals kust. Vi spatserade runt här i dryga timmen och hämtades sedan upp av Mike för transport till nästa sevärdhet.

Gecko på en av Cascais fasader.

Värmen hade dock sugit musten ur skaran, och vi beslöt oss för att dra oss tillbaka till Sintras station och åka hem till Cascais igen. Det blev lite glass och fika på stationen innan vi hoppade på bussen. Dagen avsutades med bad och sushi samt en kvällspromenad för de vuxna.