Den sista längre sträckan att avverka här på Kuba var den från Trinidad upp till Matanzas. Matanzas är en sömnig stad längs nordkusten mellan badorten Varadero och Havanna. Här hade vi bokat ett boende hos Alexis och Alberto.
Resdagar är ju oftast inte världens mest spännande att skriva om. Färden gick tillbaka till Cienfuegos och ut på Autopistan mot Havanna. När vi sen tog av norrut kom vi in i ett odlingslandskap av mer industriell natur. Här fanns enorma citrusodlingar, sockerrörsfält och bananplantager. Mil efter mil sträkte de sig över Kubas inland, ett omisskännligt tecken på sovjetinspirerad planekonomi. Med några kilometers avstånd mellan varandra stod det skolor med samma arkitektoniska känsla som Sparta i Lund. Trevåningsbyggnader som formar barnen till människor som bor och arbetar här. Det var väldigt intressant att se och reflektera över när vi for fram i hundra knyck på de bitvis spikraka vägarna av en fysiklärare som inte kunde leva på den lönen utan istället fick jobba som chaufför åt turister.
Så var det ju det där med Matanzas, som kubanerna själva kallar för Kubas Aten. Efter fyra timmars färd stannade chauffören för att fråga några kollegor om vägen. Vi var nu i Matanzas, men adressen vi hade var bara namnet på casat och ”Vägen mot Varadero”. Han fick stanna ytterligare än gång och fråga en polis innan saker och ting klarnade. Vi skulle tydligen inte alls bo i Matanzas, utan i en liten ort som heter Boca de Camarioca. Vi kanske tar oss in till Matanzas någon dag för att kolla läget.
Vårt casa i Boca de Camarioca.
Alexis och hennes mamma tog emot oss vid grinden. Husets son Albertico är ett år äldre än Sixten, och efter en liten stund så spelades det fotboll i familjens lilla trädgård. Alberto, pappan i huset, kom cyklandes hem en stund senare. Han är den kontaktsökande typen och vi satt och pratade en bra stund innan vi bar upp väskorna till vårt boende på andra våningen. Här var det mer tal om en egen lägenhet med kök och två sovrum än en säng i någon annans hem.
Sedan blev det en tur med familjens bil. Det är Alexis som kör och Alberto som guidar. Alberto har fiske som bisyssla och är född i byn. Hans föräldrahem ligger precis invid havet, och där bor delar av hans familj fortfarande kvar. Andra sevärdheter var byns baseballplan, skola, affärer och läkarstation. Slutstationen var stranden där vi blev avsläppta. Både barn och vuxna badade tills solen stod lågt.
På kvällen blev det mat på en liten utomhusrestaurang nedanför landsvägsbron utmed floden. I byn kan man betala med båda de kubanska valutorna, och en CUC är värd 25 CUP. På andra ställen så är växlingskursen ett till ett, och man kan lätt säga att ju längre man är på Kuba destu mer förvirrad blir man. Det blev pizza och stekt kyckling som mättade oss den här gången.