Karibien

Astrid hade önskat att få se frihetsgudinnan, och det var vad hon fick i födelsedagspresent. Vi hade bokat biljetter dit sedan tidigare. Båtarna lägger till vid Battery Park på Manhattans sydspets, och dit kom vi med tunnelbana.

Frihetsgudinnan.

Statyn står på en liten ö söder om manhattan inte så långt från Ellis Island. Båtturen ut tar cirka en kvart och är även en tisdag i slutet av januari ganska välbesökt. Det var inte mycket varmare idag än igår, men solen sken och det kändes lite våraktigt i luften. De flesta satt på soldäck för att beundra vyerna över Manhattan på vägen ut.

Astrid.

Ön som vi kom till var stor nog att ta emot några båtlass turister. Här var ingen trängsel. Vi gick ett varv runt statyn som med sin piedestal är nästan hundra meter hög. Själva statyn är gjord i kopparplåt på ett stålskelett och uppfördes i slutet av 1800-talet. I sockeln, som står för halva höjden, finns det ett museum och utkiksplats. Man kan även komma upp i själva statyn, men då är det en smal spiraltrappa som gäller. För att få tillträde ända upp till toppen så måste man vara ute i väldigt god tid med att boka biljetter, och det var vi inte.

Malin och Sixten i Empire State Building.

Upp till muséet kom vi i alla fall. Amerikanska muséer är ofta väldigt pedagogiska, så även detta. Man fick såväl historien som tekniken runt byggandet. Även symbolen frihetsgudinnan diskuterades ur olika perspektiv. Från utkiksplatån kunde man även titta upp innanför det tunna skalet och se hur hon stöttades upp av en massa stålbalkar.

Utsikt från Empire State Building.

På båten tillbaka till Manhattan tog Astrid en tupplur. Väl var det, för nu var det nästa sevärdhet som väntade. Empire State Building var världens högsta hus när det byggdes 1929-31 med sina 449 meter. Efter lunch tog vi hissen upp till 80:e och sedan 86:e våningen i denna koloss. Utsikten var magnifik och man kunde se ut över havet utanför Long Island och hur staden övergår till landsbygd i fonden.

Födelsedagsfika.

Barnen hade lite svårt att hålla värmen och humöret uppe, men det blev totalt sett en trevlig upplevelse. Nu var det eftermiddag, och Malin tog med oss till en glassbar för att fira Astrids födelsedag. Det blev glass i kubik innan vi drog oss tillbaka till hotellet för att hämta ut vårt bagage och hänga lite i loungen innan det var dags att åka till JFK. På flyget hem fick vi oss några timmars sömn, och på Kastrup stod Ingrid och Göran och tog emot oss. Slutet gott, allting gott.

På ett antal ställen har vi läst att stranden i Anse Dufour ska vara en av de mest spännande. Här kan man om man har tur snorkla runt med sköldpaddor och titta på koraller. Det lockade oss.

När vi kommit halvvägs dit så öppnade himlen sig. Det regnade på äkta tropiskt manér och vindrutetorkarna gick varma. Sedan tidigare vet vi att det sällan är dagsregn, så vi misströstade inte. Efter en kort felkörning så hade vi havet framför oss nedanför en brant smal väg. Det stod ett gäng andra bilar parkerade här, men det var bara en kort promenad ner till det lilla fiskesamhället i viken.

Byn vid Anse Dufour.

Stranden var ganska grovkornig, och längs vikens sidor var det stenigt och klippigt. Någonstans har vi läst att Martinique har 22 olika sorters sand på sina stränder. För en naturvetare så ger det nog faktiskt fler frågor än svar. Vi åt lunch på en av serveringarna innan vi drog på oss snorklingsgrejorna.

Anse Dofour.

Det var en mysig snorklingsplats. Rakt ut från stranden var det sandbotten med lite grön växtlighet. Hit kommer havssköldpaddorna för att äta. Längs sidorna var det stenbotten med koraller, sjöborrar och fisk. Sixten och Astrid var i vattnet i ett par timmar sammanlagt. Båda kan vara på djupt vatten under obegränsad tid när de har mask och fenor. Sixten dyker utan problem ner till 6-7 meter för att fotografera och Astrid hänger efter så gott hon kan.

Fridykartjejen.

Vi såg en hel del kul, men inga sköldpaddor idag. Lite vemodiga for vi hem igen med insikten att det inte kommer att bli fler tropiska bad på ett bra tag. Nu ska det packas för kallare breddgrader.

Bananer är en av världens viktigaste grödor. Att vi skulle få veta så mycket om denna frukt visste vi inte när vi vaknade.

När vi kom till hotellet igår så var poolen stängd eftersom det skulle vara jazzkväll. Astrid var mycket besviken över detta, så så fort hon slog upp sina blå så hoppade hon i baddräkten. Det fick bli frukost först, men sen badade båda barnen loss. De vuxna satt och planerade aktiviteter för de kommande dagarna, inklusive vårt korta stopp i New York.

En kyrkogård i Le Marigot.

Martinique är som sagt en del av Frankrike, ett så kallat overseas territory. Även ön norr om Dominica, Guadeloupe har en sådan status. Man kan tydligt se de franska influenserna, och ön är i princip en tropisk version av den franska rivieran. Det går kor och betar på de gräsbevuxna sluttningarna, en stor del av ön är uppodlad och när man är ute och kör så passerar man då och då ett Carrefour. I mataffärerna får man lätt tag på franska ostar, baguetter och en flaska vin. Franska bilar är överrepresenterade och om man beställer en kaffe så får man en espresso.

Bananmuseet.

Men här finns även bananer och sockerrör. Bitvis dominerar bananodlingarna landskapen, men även sockerrören tar en hel del plats. Den överlägset största delen av sockerrören används för tillverkning av rom.

Bananplanta.

Efter att ha lunchat i en liten by på atlantsidans norra del så körde vi lite inåt landet. Här ligger La Musée de la Banane, ett litet trevligt ställe med en informativ utställning om bananens historia. Man kan även gå en runda i trädgården och titta på ett stort antal olika banansorter. Det finns uppskattningsvis 150 sorters söta bananer och ungefär lika många som kan användas i matlagning. Totalt lär det finnas 1000 olika varianter av bananer, men alla är alltså inte lämpade till att ätas. Besöket avslutades med en fika med bland annat banansmoothies. På vägen hem stannade vi till på ett Carrefour och köpte lite kvällsmat. Jepp, det blev franska ostar, baguette, oliver och lufttorkad skinka.

Det finns mycket mer att se och göra på Dominica. Vi kom aldrig iväg på något på förmiddagen men fick gjort lite läxor och bloggande istället. Efter lunch stack vi ner på stan och tog en läskande juice på ett av cafeerna nere i hamnen. Vi har aldrig smakat så goda juicer som här på Dominica. Förutom de rena juicerna så kan man även få drycker kryddader med till exempel muskot, ingefära och kanel.

Roseau centrum.

Med lite ny energi i kroppen tog vi oss an museet. Det är inte stort men går igenom landets historia från dess vulkaniska skapande till idag. Ön befolkades först av människor som kom till ön några tusen år före vår tideräkning. Dessa trängdes till stor del undan när eruopéerna dök upp, men de finns delvis kvar bland annat här på Dominica. Slavtiden gicks också igenom med alla dess fasor. 

Roseau museum.

Sen blev det vykortsskrivande och ännu mer juice innan vi drog hem för att laga kvällsmat och packa inför morgondagens båtfärd till Martinique.

Många av scenerna i Pirates of the Caribbean-filmerna har spelats in på Dominica. Tia Dalmas hus i Död mans kista ligger i mangroveskogarna en liten bit uppför Indian river. Från utloppet vid Portsmouth kan man åka roddbåt till bland annat den mytiska inspelningsplatsen. Floden är så grund att man inte kan ta sig fram på annat sätt.

Sixten och Astrid.

Det är en dryg timmes bilfärd från vår stuga till Portsmouth. Vägarna är krokiga och titt som tätt får man svänga av för att korsa en av floderna på en temporär bro en liten bit inåt land.

Indian river.

Efter lunch hoppade vi ner i en eka som roddes av Spesh, en väldigt kunnig och informativ guide. Han pekade ut både det ena och det andra längs flodbankerna, växter, djur och spår efter orkanen Erika. Som så många andra ställen på ön så finns här lämningar från plantager, och floden var gränsen mellan två av dessa egendomar. Uppför en liten biflod var stämningen extra trolsk. Det är här som Captain Sparrow träffade häxan Tia Dalma.

Fort Charlotte.

Innan vi for tillbaka till Roseau passade vi på att besöka fort Charlotte strax utanför staden. Det byggdes på 1800-talet för att försvara Portsmouth, som på den tiden var öns huvudort. Man behövde aldrig gå i strid mot anfallare, men ett uppror mot kolonialmakten ägde rum här. Fortet har restaurerats under de senaste åren och är nu väldigt trevligt att strosa runt i. På det lilla torget mitt i angäggningen står ett pampigt mangoträd.

Sixten fick en valskådningsutflykt i födelsedagspresent. Eftersom de bara kör ut på söndagar så fick han vänta en dag med att öppna sitt paket.

Man åker ut med en katamaran som andra dagar används som dykbåt. Den är rejält stor och tar drygt tjugo passagerare. Gissningsvis var den fullbokad idag.

Utanför Dominicas kust blir det fort djupt. Här trivs bland annat knölvalar, kaskelotter och späckhuggare. Man kan se valar här året runt, men under vintern är chanserna större. Kaptenen hälsade oss välkomna när vi lämnat land och passade också på att reservera när det gällde alla former av garantier om att få se något överhuvud taget. Detta är inget zoo, valar och delfiner simmar fritt och kanske inte alls hänger utanför Dominica idag.

Kaskelottval.

Båten marcherade på rakt västerut från ön i knappt en halvtimme innan en av besättningsmännen började peka rakt föröver. Man kunde tydligt se ett utblås från en val. Vi hade just fått syn på en kaskelott och bara någon minut senare så hoppade den upp över vattenytan och gjorde ett rejält magplask. Det är stora djur på över tio meter så det dundrade till ordentligt. Tydligen är det ett sätt att kommunicera och samla gruppen. Efter ett par plask så kom det fler kaskelotter till samlingen, och snart var de sex stycken. Det är honor och ungar som håller ihop medan hanarna lever för sig själva en och en.

Närkontakt.

Från och till såg vi dessa pampiga djur när de socialiserade nära ytan. Ibland dök de några minuter för att sen dyka upp lite längre bort. Ett av djuren kom riktigt nära båten som hela tiden var avstängd när valarna var i närheten. Som avslutning på mötet så djupdök ett par av dem och en av de som stannade vid ytan slog ett par gånger med stjärtfenan.

Dyk.

Det var enligt våra guider en väldigt lyckad utflykt. Så mycket val ser man sällan en och samma dag. På vägen tillbaka blev det en kort delfinkontakt. Dessa små raketer kom fram till båten, tog sig en titt och försvann lika fort som de dök upp.

Alla var nöjda och mätta på intryck när vi åkte hem till vår stuga och värmde på lite burksoppa. Vi somnade gott med naturens alla nattljud som vaggvisa.

Att ta sig till Dominica är inte helt enkelt. Eftersom flygplatserna på ön är små så går det inga stora långväga flyg hit, man får byta till mindre flygplan på någon av de mer vältrafikerade öarna i området. Vi var tvungna att mellanlanda på Barbados.

LIAT är ett av de större flygbolagen i denna delen av Västindien. De har ett uselt rykte när det gäller att passa tider, vilket vi redan har fått erfara. Punktlighet när det gäller kollektivt resande generellt är ingen dygd i den här delen av världen.

Färjan från Bequia gick en halvtimme efter utsatt tid och var skumpigare än väntat. Vi ågte ju samma båt ut till ön, men då var det medvind som gällde. Många som seglar här hämtar ut båten i norr och lämnar av den längre söderut. Då får man en behagligare resa och får i princip konstant medvind.

Kingstown har inte rykte om sig att vara någon av Karibiens pärlor precis, men eftersom vi har några timmar att slå ihjäl här så anlitade vi en taxi till att köra oss en runda.

Utsikt från Fort Charlotte.

Fort Charlotte ligger på en klippa högt över staden. Härifrån kunde staden försvara sig mot sjörövare och andra fientligheter. Vägen upp hit är slingrig, men utsikten när man kommer upp är pampig. En klar dag kan man se hela vägen till Grenadas nordligaste öar. Det är läskigt att tänka på hur det kan ha sett ut här för några hundra år sedan med kolonialtidens alla fasor.

Vi hann också med en guidad tur i stadens botaniska trädgård innan vi drog till flyget. För att göra en lång historia kort så var det precis att vi hann med bytet i Barbados. Det skulle till och med kunna vara så att det var tack vare att flygvärdinnan på första flighten också skulle vidare till Dominica som allt gick väl.

En mogen muskotnöt i botaniska trädgården.

Att flyga över Barbados var som att flyga över en europeisk storstad. Här är det tättbebyggt och upplyst. När vi landade på Dominica var det mörkt utanför fönstren fram till att vi landade. Flygplatsen var liten och det var bara två passkontrollanter som tog emot det lilla gänget som trillade in med dagens sista flyg. Utanför huvudbyggnaden stod det en handfull taxichaufförer, men vi hade förbeställt en hyrbil. ”Jaha, det är du som är Andreas - Kevin står där borta med nycklarna till er bil”. Kevin och vi fixade en stund med pappersarbetet innan vi kom iväg. Vi trodde att vi landat på flygplatsen precis invid Roseau, huvudstaden, men så var inte fallet. Landets stora flygplats ligger nämligen på andra sidan ön ganska långt norrut.

Vi tog rygg på Kevin till Roseau. Färden gick upp bland de mörka, branta, regnskogsbeklädda bergen. Molnen drog in i de djupa ravinerna och fullmånen gjorde stämningen nästan overklig, det kändes som om man for genom ett fantasilandskap. Vägen var i gott skick, men väldigt snirklig på sina ställen.

I Roseau stannade vi vid en vägkrog och köpte med oss lite kvällsmat, och lite längre ner längs vägen släppte Kevin oss lösa på landets branta vägar. Sista biten upp till vårt boende fick vi klara själva. Det var några kilometers färd innan vi rullade in bland stugorna på Exotica Cottages fyra hundra meter över havet. Vi blev väl mottagna av vår värd. Eftersom vi var så sena hade de sett till att det fanns frukost i stugan till oss inför imorgon.

På ön finns det ett ställe där man föder upp havssköldpaddor. Vanligtvis är oddsen för en unge att nå vuxen ålder mindre än en promille. Detta i kombination med att de naturliga äggläggningsplatserna blir allt färre gör att framtiden för dessa djur ser ganska mörk ut. Just här handlar det om Karrettsköldpaddan, eller Hawksbill turtle som den heter på engelska.

Taxi på Bequia.

Vi tyckte att det skulle vara intressant att åka hit, och efter en lite slappig förmiddag och lunch tog vi en taxi över till öns atlantsida. Det är inget spektakulärt akvarium, men det fyller sin funktion. Det fångas in nykläckta ungar från stränder i närheten. Efter sju år släpps de ut och har då ganska bra chanser att överleva. Könsmogna blir de först vid 25 år, och de kan bli upp till 200 år gamla.

Närkontakt.

I grunda bassänger får de simma runt med sina artfränder. De har inte vidare mycket stimulans, men i det fria så driver de under sina första år i livet ändå mest runt med havsströmmarna och käkar maneter. De äldre djuren verkade kontaktsökande och kom gärna fram för att bli putsade och klappade. Det är en delvis sorgig känsla man får här, men förhoppningsvis hjälper det arten på ett positivt sätt.

Solnedgång över stranden.

Sen blev det strandhäng och pizza tills månen gick upp.

Så var det dags att fyra av trestegsraketen till Bequia. Eftersom vi ska in i ett annat land så måste vi först stämpla ut hos immigrationen och gå igenom tullen. Vi tänkte oss att det skulle räcka med en timme, men ack så fel vi hadde. Det första vi fick veta var att vi var tvungna att hosta upp en kapten, i kött och blod. Vi hade namn på honom och hans båt, men det räckte inte. Vi ringde honom, och han fick pallra sig in till stan. Han heter Forrest och är i 25-årsåldern. Att köra turister mellan öarna verkar vara en mindre del av hans repertoar.

Pappersarbete.

Nu skulle det fyllas i en massa papper om hans båt, betalas någon form av expeditionsavgift, stämplas och donas i passen. Efter en sväng till tullen ute på piren så stack vi via hotellet norrut till Windward där Forrests speedboat ligger förtöjd. Den är inte stor, 4-5 meter lång med utombordare. Spännande.

Forrest i båten.

Färden över gick väldigt bra. Forrest hade varit på sjön förut och vi kände att vi var i trygga händer. Det tog en kvart att ta sig från Carriocou till Union Island. Här skulle proceduren upprepas med tull och immigration. Immigrationen hann dock stänga för lunch innan vi hann igenom. En lunch senare vinkade vi av vår kapten, glada över att kommit en bit på vägen till den lovprisade ön Bequia.

Huvudgatan i Clifton.

Flyget skulle inte gå förrän klockan fem. Det är gott att ha lite marginaler dagar som denna. Clifton på Union Island betar man av ganska fort, och vi hamnade strax på Yummy Stuff Bakery med WiFi och gott kaffe. En kort promenad österut ligger öns flygplats. Här landar bara mindre flygplan och huvudbyggnaden är inte större än en medelstor lada. Flyget skulle gå vid fem enligt mailet vi fått från flygbolaget. Halv sex tidigast enligt personalen på flygplatsen. Klockan sex lyfte vi.

SVG-Air.

Det var hårda britsar och öppet fram till piloterna på det lilla planet. Efter en mellanlandning på Canouan var vi strax framme på St Vincent och staden Kingstown. Sista färjan till Bequia hade vi missat med en timme så det blev övernattning på ett hotell nere i hamnen. Första färjan till Bequia går klockan åtta imorgon.

Det skulle bli dykning idag, men först skulle vi fixa det där med transporten vidare. Carriacou ligger i norra Grenada, och nästa stora ö norrut heter Union Island och ligger i landet St Vincent och Grenadinerna. Man kan ju tänka sig att det går bra med båtförbindelser mellan öarna, men så är inte fallet. De enda schemalagda turerna mellan länderna är postbåten som går två gånger i veckan, måndag och torsdag. Det är en ganska liten skuta med snickrade britsar utmed långsidorna. Lite som att åka bak i en Jeep. Kaptenen får man kontakt med via mail. Vi provade för någon dag sedan, men han har fortfarande inte svarat. 

Från Union island ska vi ta oss upp genom Grenadinerna till ön Bequia. Här skulle det gå färjor måndag morgon, men de har tydligen slutat gå. Tisdag var nästa bud, men då måste vi övernatta på Union island, och det tyckte vi var onödigt. Det går även att ta flyg från Union Island till St Vincent, men numret på hemsidan är taget ur bruk. Fortsättning följer…

Strandcaféet.

Vi hade bokat dykning för Malin och Andreas via dykcentret Deefer Diving. Barnen hänger med gratis och snorklar när vi dyker. Dykcentret var trevligt och välorganiserat, och vi kom iväg från Hillsborough vid tvåsnåret. En kvart senare var vi ute vid en av de västliga småöarna utanför Carriacou. Dykplatsen kallades the Whirlpool, men det skulle inte vara strömt enligt vår divemaster. Barnen kastades i först, och när vi vuxna gick net så följde de efter en liten bit. Det var ett mysigt dyk på strax under en timme. Muränor, languster och en sköterskehaj var några av behållningarna. Dessutom såg vi en pytteliten fisk i en korall; Blennie ska arten tydligen heta. När vi kom upp tog barnen emot fenorna, de hade haft en bra snorklingstur och satt nu och väntade på oss tillsammans med André, kaptenen på den lilla båten. Alla var nöjda när vi for tillbaka mot hamnen och en utlovad fika på caféet nere vid stranden.

Snorklingsbild.

Andreas har varit febrig till och från i en och en halv vecka. Nu fick det vara nog, så vi bestämde oss för att söka upp en läkare. Elrida som vi hyr lägenheten av har en bekant som är läkare. Hon ringde honom och han kunde komma förbi på förmiddagen. Det tog lite längre tid än väntat, men strax innan lunch så hade Andreas fått en kur penicillin och en spruta. Nu ska det väl bli bättre.

Läkare på hembesök.

Barnen hade strandsug, så vi hoppade på en lokalbuss ner till playan. Lokalbussarna är minibussar med fyra rader säten bakom chauffören. Det är ett trångt, mysigt och billigt  sätt att ta sig runt. Man stoppar bussen nästan var som helst genom att vinka, och det står linjenummer på vindrutan. Man bankar två gånger på rutan när man vill av. Enkelt om man bara vet.

Stranden i st George's

Vi kom ner till stranden när våra magar kurrade som mest. Här var vi inte ensamma. Det ligger ett kryssningsfartyg i hamnen idag, och alla priser på strander är i amerikanska dollar. Det verkade vara mest vinterflyende britter som konkurerade med oss om platsen, men vi kunde parkera oss i skuggan av ett träd några meter från strandkanten. Barnen fick bada sig trötta innan vi åkte hem och lagade lite pulversoppa. Imorgon drar vi till Carriacou.

Vi vaknade upp i Willemstadt på Curaçao. Hotellet vi bor på är delvis inrymt i lokaler från en gammal glassfabrik. Husen är uppförda i två våningar och kvarteren har namn efter glassmaker.

Eftersom flyget igår var rejält försenat så kom vi inte i säng förrän vid ettsnåret på natten. Barnen håller ihop bra när vi reser. Hotellet hade en liten pool där förmiddagen kunde spenderas. Andreas gick ner på stan för att komplettera reseapoteket. Curaçaos huvudstad heter som sagt Willemstadt, men ön är en del av Holland. De väljer en egen premiärminister på ön, och har rätt att stifta lagar utöver de holländska lagarna. Man har holländskt pass och samma rätt till sjukvård och utbildning som de holländare som bor i Europa. Det finns ett par andra holländska öar i Karibien med lite olika varianter av autonomi.

Willemstadt.

Staden ligger runt en stor skyddad bukt. Här ryms både kryssningsfartyg, containerfartyg och Greenpeace-fartyget Esperanza. Husen i stadskärnan är av hollänskt snitt och väldigt färgglada. Unesco har världsarvslistat gamla stan, men om sanningen ska fram är det lite av en kulisskänsla. Det så kallade genuina har fått ge plats åt mycket moderniserande. Till stadens fördel får i alla fall sägas att öns invånare äger staden, det är ingen venedigkänsla precis.

Vi kom upp och iväg efter lunch. Surinam Airways gjorde en mellanlandning i Port of Spain på ön Trinidad i landet Trinidad och Tobago (alltså inte staden Trinidad på Kuba) på vägen till Paramaribo, en inte alltför känd huvudstad, och här gick vi av. Det var kö in till immigrationen, men en vakt sorterade de inkomande resenärerna i någon sorts behovsordning. Gamla, sjuka och barnfamiljer viftades fram i kön och vi drog ännu en gång vinstlotten. Tack mina små barn.

Astrid signerar sin inreseansökan.

Taxichauffören in till stan hade små hinduistiska gudabilder på instrumentpanelen. Vi hann prata en hel del om Trinidad och Tobago under resan in till hotellet i Port of Spain, och det är en källa till information som man absolut ska utnyttja. Det blir ofta intressanta diskussioner om man bara är nyfiken och ställer lite frågor.

Det är alltid interssant att återvända till en stad för att få ett andra intryck. Havanna ligger 12 mil från Poca Boca, alltså Andreas namn på orten Boca de Camarioca, och den sträckan skulle vi avverka tillsammans med någon släkting till vårt värdpar. Han har nämligen både tid, bil och bensin.

Malin och Alberto.

Vi drog ut på avfärden till lunchtid för att slippa jaga lunch direkt när vi kom till Havanna. Det skulle egentligen bli hamburgade nere vid landsvägen, men Alberto föreslog att vi skulle satsa på pan con lechon. Strax väster om Matanzas ungefär halvvägs till Havanna så ligger det ett antal småställen där man kan stanna och äta just det. Pan con lechon är en grillad macka med en rejäl skiva griskött i, och eftersom Alberto brukar komma med bra råd så tog vi detta till oss.

Vi stuvade in vårt bagage i den gamla ryska raketen och tuffade iväg. Efter en timme så låg Matanzas bakom oss, och chauffören saktade in för att hitta ett matställe. Här finns ett kluster med pan con lechon-ställen som ligger i folks hem. Längs vägen står det skyltar, och på verandorna sker serveringen. Efter att ha fått köra förbi ett par ställen som hade slut på mat så fick vi napp. Här hade mor och dotter satt upp ett bord utanför ytterdörren och langade ut mat till fyra hungriga svenskar. Det kändes lite som amerikanska södern där vi satt på verandan och tittade på bilarna som for förbi.

Pan con Lechon längs landsvägen.

Väl i Havanna kände vi snart igen oss. Vi for förbi stadskärnan och vidare västerut mot en lite mer välbärgad stadsdel. Det frågades flera gånger om vägen, men mannen vid ratten verkade väldigt vilsen. Alexis hade ringt vårt boende och ritat ett kryss på vår havannakarta, men det var tydligt att han som körde inte kunde läsa en karta. Till slut blandade vi oss i navigeringen och guidade oss till vår slutdestination.

Flera personener som vi konfronterat med kartor har ryggat tillbaka och börjat peka istället. Att kunna läsa en karta är tydligen inte en självklarhet här på Kuba. Mannen som körde oss var i våra föräldrars ålder och har förmodligen en ganska begränsad skolgång.

Utsikt från vår balkong.

Casat var inrymt i ett gammalt vackert sekelskifteshus. Entrén är en trappa upp med stora sällskapsytor. Rummen är på tredje våningen, och vårt hade utsikt över gatan med en liten balkong. Att hyra ut rum på det här sättet började på nittiotalet, och anledningen var att locka hit turister. Man hade ända sedan revolutionen 1959 haft väldigt goda relationer med Sovjetunionen och östblocket. När berlinmuren föll började saker och ting försämras på Kuba, de så kallade svåra åren. Navelsträngen till Sovjet klipptes nästan helt och man fick snart brist på både mat och materiel. Folket svalt och för att få in kapital till landet så började man tillåta denna form av privat företagande.