Ett av måstena på Kuba är tydligen staden Trinidad. Den ligger på sydkusten en dryg timmes bussresa från Cienfuegos. Dit skulle vi ta oss idag. Vi hade bokat biljetter ett par dagar tidigare. Det blev inte en morgonbuss som vi önskat, så vi fick hänga på casat en stund på förmiddagen.
Efter lunch på stan så kom vi på och iväg med bussen. En av busshaufförerna låtsasboxades med Sigge innan vi kastade in ryggsäckarna i bagageutrymmet. När bussen kommit iväg satte Astrid igång lite musik i sina lurar och gick in i flight mode, dvs hon somnade direkt. Utanför fönstren susade södra Kuba förbi i form av ganska torra vidder. Det har inte regnat här under de två veckor vi har varit på ön. Bitvis gick vägen utmed kusten och bitvis inåt land. Hela tiden skumpigt och svängigt.
På resande fot.
Vi åker med de Kubanska turistbussarna Viazul som ägs av ett statligt företag. Bussarna är kinesiska och har några år på nacken. Plastdetaljerna i taket har gulnat och golven är inslitna. I mönstret på stolarnas står det inbroderat ”Good Road” och ”Best Vehicle”, vilket man nog får ta med en nypa salt.
Det gick inte många kvarter från skylten med Bienvenidos a Trinidad tills vi var framme på busstationen. När man kliver av så blir man erbjuden både boende och skjuts till sitt casa. Om någon erbjuder taxi så kan det vara allt från hästskjuts till en vanlig taxibil. Vi hamnade på en cykeltaxi, och som tur var ligger busstationen högt belägen.
När vi rullade gatorna fram förstod vi vad folk talat om. Det är en väldigt fin stad i kolonialstil. De flesta husen är en- och tvåvåningshus putsade i glada färger som ligger längs vindlande gränder. Det finns två lite större torg omgivna av något högre byggnader.
Vårt casa i Trinidad.
På casat tog Yanet emot oss. Vi bor på andra våningen ovanför bostaden där Yanet bor tillsammans med sin pappa och dotter, och ovanför våra rum finns en terrass med utsikt över stan. Det är inte i stadens finaste kvarter precis, men av någon anledning känner man sig inte orolig när man är ute.
De flesta man pratar med säger att Kuba är ett väldigt säkert land att resa i, och den känslan får vi också. Det sägs att av de tolv miljoner invånarna så är tre miljoner poliser. Jag vet inte riktigt vad man menar med det för det vimlar inte av uniformerade poliser på stan precis. Gatorna känns hur som helst väldigt trygga, hur ruffiga och mörka de än är. En av anledningarna är kanske att kubanerna inte stänger in sig. Vardagsrummen vätter ofta ut mot gatan och eftersom de bor ganska trångt i ett varmt land så öppnar de fönster och dörrat och sitter gärna på trappan franför huset och snackar med en granne. Här råder latinostämning när den är som bäst.
Yanet rekommenderade en restaurang i centrum. Eftersom vi brukar äta tidigt så fick vi bord trots dess popularitet. Det är mycket folk ute och en hel del är turister. Levande musik verkar vara mer regel än undantag, och vi har hört både Guantanamera och La Cucaracha flera gånger, men de har även en del Beatlescovers i salsaversion på repertoaren.