Ja, Eiffeltornet kommer man väl inte undan om man är i Paris. Nu är det turistsäsong, så biljetterna till att komma upp i tornet är slut för ett par veckor framöver. Vi får helt enkelt nöja oss med att titta på underverket från utsidan.
Vi sov en bit in på förmiddagen innan vi steg upp. Det har varit lite för många sena kvällar den senaste tiden, men när vi fått i oss lite baguette så drog vi ut på äventyr. Eifeltornet ligger väster om centrala Paris och har varit del av en världsutställning. Nästan dubbelt så högt som Turning Torso reser den sig över staden, och har väldigt lite konkurrens av andra höga byggnader. Det stod en hel del bussar parkerade framför tornet när vi kom traskandes från tunnelbanestationen.
Familjen framför Eifels mästerverk.
Det är lätt att förundras över skapelsen. Pampigast är den nog dock på lite avstånd när man ser den sticka upp över takåsarna.
Vi lunchade på ett litet brasseri på en av sidogatorna och stack sedan vidare till nästa attraktion. Sixten hade på något sätt fått nys om att det finns katakomber under Paris, och dem ville han se. I smyg hade vi bokat biljetter, för även här är turisttrycket påtagligt. Vi slapp de långa köerna eftersom vi bokat plats till klockan tre.
Sixten i katakomberna.
Katakomberna är tunnlar som ligger i storleksordningen tjugo meter under Paris gator. De skapades när man stöttade upp de underjordiska stenbrott som tidvis rasade in och orsakade slukhål. Sten till bland annat Louvren och Notre Dame bröts nämligen här, och man tänkte vid den tiden inte på att det kunde bli risk för ras. Efter en mödosam inventering under 1700-talet började man stötta upp och fylla igen.
Malin och Ari.
I en del av katakomberna har man efter det börjat lagra kvarlevorna efter ett par miljoner parisare. Eftersom staden växte fort på 1700-talet så blev det trångt på kyrkogårdarna. Man beslöt sig därför för att göra katakomberna till en kyrkogård, men det tog många decennier innan man grävt upp och fraktat ner skeletten efter alla de döda. Att hålla koll på vem som var vem var det inte tal om, utan alla kvarlevor ligger staplade på varandra i detta de dödas rike. Vi gick en rundvandring här nere i cirka en timme innan vi återvände till de levande.
Le grand train.
Malins kursare Ari bor i Paris med sin familj. Han hade föreslagit att vi skulle träffas på ett ställe nära vår lägenhet som heter Le grand train. Det är gamla underhållslokaler för tåg som för tillfället används som samlingsplats med matställen, stadsodling och gamla lok. En lite tokig blandning, men den funkar. Vi mötte upp untanför ingången och gick en runda på området. Kvällen var ljummen och behaglig, och Aris dotter fann snart Sixten och Astrid i lek.
Fussballmatch mellan Sixten och Gaia.
Det blev lite mat och dryck och en hel del prat medan barnen lekte runt. Mestadels var det ett fussballspel som roade dem. Här var engagemanget stort, och vuxna och andra barn anslöt och spelade med. Närmre midnatt rullade vi hem längs Paris gator när barnen klättrade på det som gick att klättra på och jagade varandra genom kvarteren tillbaka till lägenheten.