Bussen till Tirana visade sig ha gått i arv från något tysktalande land. Den är av en halvstor modell med några decennier på nacken. Chauffören var på plats när vi trillade in på busstationen tio i åtta. Barnen hade bjudit visst motstånd till att ta sig ur sängarna, men när vi lämnade lägenhetsnyckeln i brevlådan hade alla var sin packning på ryggen. Vi skrev upp våra namn och passnummer på en lista som gick runt i bussen strax innan avfärd.
Det bar uppåt, uppåt och uppåt i bergen och till slut var vi omslutna av de låga molnen. Vi var på väg till Montenegros huvudstad Podgorica på andra sidan en bergsgygg som inkludrar ett av landets högsta berg, Lovcen. Podgorica ligger på ett slättlandskap inåt landet. Här möter vi för första gången på Balkan stora uppodlade fält med till exempel vindruvor och majs. På en av busstationerna på vägen tog vi en bensträckare. Astrid och Sixten köpte en baguette från caféet där killen bakom disken försiktigt frågade om vi var från Skandinavien. Det visade sig att han bott åtta år i Sverige och spelat fotboll för Myresjö IF. Vi hann växla ytterligare några ord innan vi hoppade upp på bussen igen
Tirana.
Gränsen till Albanien ligger i ett mer bergigt område, en naturlig gräns mellan två länder. Busschaffören samlade in våra pass och lämnade in dem till gränspolisen tillsammans med en kall öl. Efter att ölen druckits upp kom passen tillbaka och vi kunde rulla vidare.
Historiska muséet i Tirana.
I Tirana var trafiken kaotisk. Det gick bara långsamt framåt de sista kilometrarna samtidigt som regnet tog i allt mer. Oftast har busstationerna tak över angöringsplatserna, men i Tirana stannar man bara på en stor asfaltsplan. Vi hann bli rejält blöta innan bagaget blivit avlastat från bussen och inskuffat i en taxi.
Det blev en promenad genom centrum för oss vuxna när barnen vilade på hotellrummet. Mitt i staden har man avdelat en stor yta åt gående. Det har byggts en temporär scen med storbilds-tv för att visa VM-fotbollen. Här pulas en hel del med markarbeten och enligt uppsatta miljöbilder så kommer det att bli riktigt fint när det blir klart.
Blloku.
Kvällen spenderade vi i stadsdelen Blloku. Här finns mysiga restauranger och kaféer. Vi hittade ett ställe att äta på som rekommenderats av guideboken. De serverade en mix av italiensk och albansk mat. Rent geografiskt ligger Italien inte så långt från Albanien. En hel del vuxna pratar lite italienska eftersom man får in italiensk tv i delar av Albanien. Regnet hade börjat falla när vi betalade notan och vi ropade till oss en taxi.