Blog
Hemma
Den här resan planerades för att upptäcka Balkan, och det tycker vi att vi har gjort. Det är en trevlig del av Europa med en touch av det orientala. Det kuperade landskapet gör det ganska mödosamt att resa, så om man ska kuska runt till flera olika platser så får man ha tid på sig. Mat och kultur är vad man förväntar sig, upptempo-musik och grillat i vart och vartannat gathörn. Kusten gör en inte heller besviken med kristallklart vatten och svalkande bad, men inåt land får man vara beredd på värme under sommaren.
Trötta resenärer.
Tågresan från Dresden hem till Malmö gick via Leipzig, Hamburg och Köpenhamn. Totalt tog den oss fjorton timmar från dörr till dörr. I Danmark blev vi en timme försenade, men annars flöt den på som planerad. Väl hemma packade vi upp och drog i oss kvällsmat innan lampan släcktes och vi lägger ännu en tågluff till historien.
Neustadt
Dresden är uppdelad i Neustadt och Altstadt. Altstadt bombades under andra världskriget till ruiner, men man har sedan dess byggt upp en hel del av de gamla byggnaderna igen. Vi bor i Neustadt men beslöt oss för att ta oss över till andra sidan av Elbe idag och kolla in de restaurerade husen.
Altstadt.
Regnet hänger i luften idag, så förr eller senare kommer vi nog att bli våta. De två kilometrarna till Altstadt promenerade vi i lagom takt via ett promenadstråk som delas med cyklister. Det verkar vara allmänt att man blandar cykel- och gångbana, inte som i Sverige med mestadels skilda ytor för de olika transportsätten.
I centrala Altstadt var husen pampiga och rikligt utsirade. Det är fascinerande att man bemödat sig med att återställa så stora byggnader, men det har tydligen även varit kontroversiellt. En av de största raserade kyrkorna har setts som ett minne av krigets fasor, men har under de senaste decennierna återställts till sitt forna skick.
Neustadt.
Efter en stunds promenerande i Altstadts turistkvarter drog vi oss tilbaka till Neustadt. Här är det lite mindre barock och lite mer hippie. Ölsjapp, ekobutiker och hantverkare ligger tätt. Mycket stämmer med den stereotypa bilden av rebellisk tysk ungdom som vägrar skjorta och slips.
Ja, så är den här resan nästan slut. Imorgon tar vi tåget norrut via Leipzig, Hamburg och Köpenhamn till Malmö. Det blir en lång restag, men vi kommer i alla fall att somna i våra egna sängar.
Dresden
Det har varit många resdagar i rad nu. Även idag ska vi sitta på tåg och om allt går som det ska så hamnar vi i Dresden, som ligger i östra Tyskland, en timmes tågresa från tjeckiska gränsen. På vägen kommer vi att passera både Bratislava och Prag.
Tåget kom fram en halvtimme efter utsatt tid och vårt boende ligger bara några hundra meter från en av stadens tågstationer. Det är en lägenhet med eget kök och tvättstuga i källaren. I trapphuset kan man plocka med sig frukt och frallor ur en korg och man har inrett ett spel- och filmrum i huset. Ett genomtänkt boende helt enkelt.
Kvällsmat på ett hamburgerhak.
Barnen var extra spralliga efter tågresandet. Det jagades runt och bars omkring på varandra när vi gav oss ut på stan. På restaurangen hade de svårt att sitta still vid de höga borden. Borden var hopsnickrade av gamla lastpallar och var lagom rangliga för att vi vuxna skulle vara konstant nervösa över att en av flaskorna skulle gå i golvet.
Ett av husen i konstnärskvarteren.
Efter maten tog vi en sväng till ett av konstnärskvarteren där man pyntat en del av fasaderna. På markplan ligger butiker i samma tema.
Tvärs över gatan från vårt hus ligger en mataffär där vi bunkrade upp för morgondagens frukost. Det märks på utbudet att vi närmar oss Sverige, fler och fler märken är desamma som hemma. Barnen fick plocka på sig vad de var sugna på innan vi korsade gatan och gick hem och lade oss.
Brno
Vi har styckat upp hemresan genom Centraleuropa i ett par steg. Efter Budapest står Brno i Tjeckien på tur. Brno är landets andra stad och inhyser bland annat ett universitet. Vår tanke var att låta bli Prag och Berlin den här gången för att se vad de lite mindre städerna har att erbjuda.
Stationen i Budapest.
Uppvaknandet i Budapest blev en aning bryskt. Kvart i sex gick brandlarmet på hotellet. Någon minut senare hade vi knallat nerför åtta trappor och trängdes med övriga boende nere i foajén. Kvinnan i receptionen lät snart meddela att det var falsklarm, så det var bara att gå upp igen. Men inte blev det så mycket mer sömn.
Myntmästaren.
Tåget till Brno bjöd inte på någa överraskningar och vi var framme mitt på eftermiddagen. Hotellet ligger nedanför den kulle som de äldsta delarna av staden är belägen på. Efter att ha installerat oss på rummet drog vi ut på upptäckarfärd. Under ett av torgen har man grävt ut källare för att förvara matvaror. Efter hand har källarna blivit allt större och till slut växt samman med gångar och blivit ett stort system där man på vissa ställen till och med kan köra in med häst och vagn. Detta ville vi se, men på måndagar håller man det mesta av detta stängt. En liten del - myntmästarens kammare - har öppet även på måndagar. Hit gick vi för att få en liten smak av vad som finns under staden.
Brno.
Här visas en liten film om staden, dess historia och om myntmästarens värv. Efteråt gick vi ner i en av gångarna och kom till myntmästaren själv. Han visade hur mynt präglades för ett antal hundra år sedan med en enkel press. Myntmästaren pratade bara tjeckiska, men vi fattade principen. Det blev även en promenad upp till stadens borg innan vi åt oss mätta på en av krogarna i närheten.
Budapest
Vi har lagt om resplanen en aning och bestämt oss för att ta dagtåget i stället för nattåget till Budapest. Belgrad var en trevlig upplevelse. Om man vill så kan man likna den med Berlin med en charmig blandning av slitna sekelskiftsbyggnader, konstnärskvarter och ruffiga öststatshus. Det går fint att spatsera i centrum med ett promenadstråk upp till den gamla borgen utan biltrafik.
Budapest.
Tåget till Budapest var nästan en timme försenat från Belgrad. Den utlovade restaurangvagnen var till vårt förtret stängd. Vi hade räknat med den till lunch, men vi fick ransonera våra snacks istället. Det hann bli mörkt innan vi kom fram till Ungerns huvudstad nästan tio timmar senare.
Belgrad
Tåget var en timme sent till Belgrad, men det gav å andra sidan barnen sovmorgon. Vi kom inte till ro förrän vid midnatt igår på grund av passkontrollen så en extra stund i sängen var inget att klaga över.
Morgonstund i Serbien.
Belgrad har öppnat sin nya station nu. Den ligger ett par kilometer från centrum där vårt hotell ligger. Nere vid spåren finns bilder från byggtiden, och det visar sig att första spadtaget togs i mitten av 1970-talet. Det har hänt mycket i Serbien sedan dess och nya tågstationer verkar ha fått stå tillbaka för annat.
Hotel Moskva.
Vi har bokat rum på klassiska hotell Moskva. Ett ställe i stil med Grand Hotell i lund. Det har funnits här de senaste hundra åren och verkar ha behållit sin stil. Man stoltserar med att ha inhyst många celebriteter såsom Albert Einstein och Robert de Niro.
Hotel Moskva.
En annan kändis här i Belgrad är Nicolai Tesla. Han var vetenskapsman och uppfinnare i samma tid som Edison. Han föddes i Serbien och har ett museum som berättar om hans liv och gärningar. Det mesta av hans forskning handlar om elektricitet och han har en enhet för magnetisk flödestäthet uppkallad efter sig. Vi drog dit efter en frukost på stan och fick bland annat känna på hur det kändes att få lite ström genom sig genom en blixtkula.
På eftermiddagen vilade barnen på rummet och vi vuxna gick på stan. Vi drog oss ner till vad som kallas för gamla delen av staden. Den typen av tidsreferens är ju relativ, och i Belgrads fall är husen i gamla staden cirka hundra år gamla.
Nattåg norrut
Nu har vi sovit vår sista natt i Makedonien för den här gången. Av någon anledning var det just här som vi stannade flest dagar, kanske för att det är längst hemifrån. Landet har ingen kust och drar uppenbarligen det kortaste strået när det gäller turism. Ett mindre turistigt land har ju också sin charm och om inte annat så är prisnivån lägre.
Temperaturen i staden har krupit ett par grader över 30-strecket. Eftersom tåget norrut inte går förrän tjugo över tio ikväll så har vi ett antal timmar att slå ihjäl utan att ha tillgång till ett hotellrum. Vi hade kollat upp förnöjelser i staden och ett vattenland kändes för dagen passande. Vi packade våra väskor och drog dit efter lunch.
Vattenlandet i Skopje.
Här var det välbesökt, men vi fick tag i två solsängar under parasoll. Barnen for runt bland vattenattraktionerna hela eftermiddagen och var trötta nog för insomning när vi installerade oss i vår sovkupé.
Stationen i Skopje.
I väntan på gränskontroll.
Efter en timmes resande passerade vi in i Serbien med tillhörande stränga gränsvakter. Det var ett ganska platt landskap som solen gick ner över när vi drog täckena över huvudet och somnade gott.
Kosovo
Kosovos status som land är omdiskuterad. Landet är erkänt av majoriteten av länderna i FN, dock inte av Serbien. Serbien ser fortfarande Kosovo som en del av sitt land. 2008 förklarade Kosovos parlament landet som självständigt från Serbien. NATO har en stor militärbas i landet och EU-flaggor vajar utanför några av husen i staden.
Det tar minde än en halvtimme att ta sig från Skopje till Kosovos södra gräns. Vi hade bokat en utflykt dit igår via hotellet. Kvinnan i receptionen undrade vad vi skulle i Kosovo och göra. Själv hade hon aldrig varit där, men visst kunde hon väl fixa ihop en utflykt till oss. Killen som hämtade upp oss utanför hotellet hade kört rundan förut. Det är tydligen en hel del amerikaner som vill dit. Kosovo har som tack för hjälpen i kriget rest en staty av Bill Clinton i huvudstaden Pristina. En del av amerikanerna kan ju även ha deltagit i stridigheterna på ett eller annat sätt. Inte heller vår chaufför hade riktigt någon förmåga att sälja in resmålet, men nu ska vi hur som helst dit.
Downtown Pristina.
Det blev en del snack i bilen om Kosovo, Pristina och kriget. Andrej som rattade den svarta Mercan var född i södra Kosovo. Han var ingen regelrätt guide, men vi blev klokare och klokare ju närmre huvudstaden vi kom.
Parken.
Pristina är smockat med diplomatbilar och expats. Stadskärnans promenadstråk kantas av restauranger och cafféer i nordeuropeisk och amerikansk stil. Även klädstilen följer samma trend. En bit från stadens kärna blir husen lite mer slitna, men i stadens utkant växer nya bostadshus upp som svampar ur jorden. Urbaniseringen i Kosovo går med rasande fart. Allt fler människor söker sig hit från andra delar av landet, som för övrigt är mindre än Skåne.
Gracanica.
Efter lunch på en restaurang i centrum och lite spring i en av parkerna i närheten for vi tillbaka mot Skopje. Det blev ett stopp på vägen vid det serbisk-ortodoxta klostret Gracanica. Den omgivande byn bebos av serber och är en av flera serbiska enklaver i landet. Klostret anses värt att bevara och är upptaget på Unescos världsarvslista. När vi var där så utgjorde vi mer än havlva besöksmängden. Det stod inga bussar utanför och i souvenirbutiken var det väldigt lugnt. Vaktmästaren klippte gräsmattan runt klosterkyrkan och platsen var väldigt fridfull.
Resan tillbaka till Skopje och gränsövergången gick smärtfritt och vi blev avstjälpta utanför hotellet lagom till kvällsmaten.
Lake Matka
Vi har fått höra från flera håll att Lake Matka utanför Skopje är värd att besöka. Sjön bildades när man dämde upp vattendraget som flöt genom ravinen med samma namn.
Vid fördämningen av Lake Matka.
Till Lake Matka tog vi oss efter lunch. På förmiddagen bokade vi boende för de sista dagarna på resan och bestämde oss för att boka en tur till Kosovo imorgon. Taxichaffisen som vi frågade om pris för en tur ut till sjön tog i lite väl mycket, så det blev en runda med prutande innan vi stoppade in bagaget i bakluckan. Under färden ut försökte han sälja på oss en längre tur med fler intressanta ställen som man borde passa på att se när man var i krokarna. Det är ju så det funkar och inget man ska bli irriterad över.
Svalka.
Vi blev avsläppta vid dammbyggnaden. Sen är det bara att börja gå. Till en början passerar man vackert belägna restauranger och serveringar. Sen klingar kommersen av och de gjutna stigarna övergår till naturstigar. Leden går vidare bra mycket längre än vad vi orkade avverka i dagens värme. Vi letade efter ett ställe där man lätt kunde hoppa i för att svalka sig, och efter en stunds promenerande så var vi där. Barnen var som vanligt först i, varefter Malin också tog ett kort dopp. Vattnet i sjön kommer från bergen runt omkring och är rejält svalt.
Paus innan bussen till Skopje.
Tillbaka till Skopje tog vi oss med lokalbussen. En snabb och ryckig upplevelse med många stopp. Vi hoppade av när vi tyckte att vi kände igen oss och gick en tur på stan innan vi gick hem till hotellet.
Stadens nutida mittpunkt är ett stort bilfritt torg omgivet av välhållna hus i klassiskt snitt. Utmed torgets ena långsida rinner floden Vardar fram. Över densamma sträcker sig en av stadens äldre landmärken, en bro med namnet Stenbron. På andra sidan bron har stadsarkitekten gått bananas. Här blandas modern arkitektur med rommerska pelare och allt är väldigt stort. Längs floden står bronsstatyer av kända personer från Makedonien, och de har blivit en hel del till antalet under årens lopp. Om man promenerar vidare i samma riktning när man passerat bron kommer man till en kulle med stadens borg. I direkt anslutning till borgen ligger de turkiska kvarteren som vi skrev om tidigare. Det är väl stadens essens, i alla fall om man får tro guideböcker och dem man frågar här i Skopje.
Skopje
Så ska det bli till att åka tåg igen. Makedonien har en del passagerartåg, men inte överdrivet många. En timme med bil från Ohrid ligger Bitola, Makedoniens näst största stad. Härifrån kan man ta tåget till Skopje.
Vi raggade upp en taxi strax efter nio på morgonen för färden till Bitola. När vi for upp bland bergen passade chauffören på att berätta om saker vi såg genom bilrutan. Han var uppvuxen i grannstaden där en av huvudnäringarna är äppelodling. När vi for igenom hans hemtrakter stod träden i täta rader. Den 27 september ät det traditionellt skördestart, så frukterna är fortfarande små.
Stationen i Bitola.
När vi kom till Bitolas station hade vi ett sjå med att hitta biljettkontoret. Stationsbyggnaden är väl utmärkt och svår att missa, men alla dörrar var låsta. Efter att ha frågat runt visade det sig att huvudbyggnaden inte öppnat än efter renoveringen, men i det lilla rucklet strax bortom den nymålade stationen kunde vi få hjälp.
Tåget från Bitola till Skopje är dieseldrivet med väl fungerande luftkonditionering. Dörren till förarhytten var öppen innan avfärd och när vi gick fram dit så blev barnen inbjudna till att provsitta. Det är överlag trevligt och hjälpsamt i den här delen av Europa. Språkbarriären är påtaglig när man lämnar turistområdena, men på något sätt kan man alltid göra sig förstådd.
Resan mot Skopje.
När vi klev av tåget i Skopje slog värmen emot oss. Här är det varmare än i Ohrid och luften stod helt still. Dessutom hade avsparken mellan Schweiz och Sverige i fotbolls-VM redan ägt rum, så det blev en snabb taxi till hotellet.
På caféet i hotellets foajé bänkade vi oss för att se matchen. Det trillade in ytterligare ett gäng svensksympatisörer när vi sippade på vårt kaffe. Här i Makedonien har vi träffat extra många personer med anknytning till Sverige. I hissen på väg upp till rummet efter matchen språkade vi med en svensk man som tagit sin familj ner hit för att träffa släkten. Taxichaffören från i förmiddags hade släkt i Göteborg där många med ursprung härifrån jobbar på Volvo.
Turkiska kvarteren.
Kvällen fördrev vi i de turkiska kvarteren. Här har den gamla typen av byggnader vi såg i Mostar ersatts av moderna konstruktioner. Husen är fortfarande överlag låga och moskéerna ligger tätt. Skopje är inte en utpräglad turiststad vilket avspeglar sig i butikernas utbud. Efter att ha släckt törsten i en brunn på andra sidan de turkiska kvarteren så tog vi en taxi hem och kröp till kojs.
Stranden
Ohrid är ett populärt sommarställe bland makedoner. Det är flera grader svalare här än i Skopje när hettan är som värst i juli och augusti. Om man är bemedlad så har man ett sommarboende här i form av ett hus eller en lägenhet. Det finns nattklubbar och restauranger så att det räcker. Man skulle kunna jämföra Ohrid med ett makedonskt Båstad. Om man väntar sig ett alternativ till Adriatiska havet och vita sandstränder och ljumma hav så är det lätt att man blir besviken. Man kan förvisso bada och snorkla här, men stränderna är små och vattnet är inte varmare än ett svenskt försommarhav.
Brygghäng
Luften är några grader varmare idag, så vi sökte oss ner till vattnet redan på förmiddagen. Här kan man hyra solstolar på en bred brygga i anslutning till en servering. Mitt på bryggan sitter tre unga badvakter och spelar kort under tiden som ett gäng servitörer serverar mat och dryck till bryggans gäster. Det föll sig inte bättre än att vi spenderade större delen av dagen här. Vid femtiden var vi tillbaka i lägenheten för att packa inför resan till Makedoniens huvudstad Skopje.
Ohrid
Ohrid heter en av Balkans största sjöar. Den ligger på gränsen mellan Albanien och Makedonien. Ohrid heter även en stad vid sjön, och här bor vi i tre nätter. Lägenheten som vi hyrt ligger centralt i de nyare delarna av stan och från balkongen har vi utsikt över sjön.
Amfiteater i Ohrid.
Det har regnat från och till de senaste dagarna, men nu skiner solen igen. Temperaturen är strax över tjugostrecket - lagom för utflykter - så efter frukost packade vi vår utflyktsryggsäck och tog en taxi upp till stadsporten som ligger på kullen ovanför den gamla delen av Ohrid.
Ohrid.
Vår guidebok föreslog att man sen vandrar ner till havet via ett par sevärdheter. Först på listan var en amfiteater. Den låg vackert med utsikten över sjön som backdrop. Romarna byggde om teatern en aning under sitt styre här så att den skulle funka för gladiatorspel med gångar under scenen.
Utsikt över Ohridsjön.
På högsta punkten ovanför staden ligger Samuels borg, men av den återstår bara yttermurarna. Här uppe svalkar det skönt och man ser stora delar av sjön och en bit in i Albanien. På vägen ner till vattnet passerar man resterna av en av de tidigaste kristna kyrkorna, och väl nere vid vattnet en av Makedoniens mest fotograferade platser. Det är en liten kyrka på en klippa alldeles vid havet, väldigt vackert belägen.
Svalkande bad.
Det hade gått en bit in på dagen när vi längs vattnet kom till en välrenomerad fiskrestaurang. Som vanligt kunde den som serverade oss några ord svenska. Han hade en släkting i Stockholm som han hälsat på, så han plockade vår nationalitet ganska snabbt. I anslutning till restaurangen fanns en brygga där barnen badade efter maten och vi vuxna tog oss en kopp kaffe. Sjön är kall och svalkande och befriad från sjöborrarna som gäckade oss i Adriatiska havet. Efter ett långt häng på restaurangen drog vi hemåt. Antrid hade önskat lite svensk mat till kvällen så det inhandlades ingredienser till brunsås och potatis på snabbköpet nere vid hamnen.
Resans södra utpost
Makedonien gränsar i söder till Grekland, och längre hemifrån än så kommer vi inte på den här resan. Vi summerade vår restid på tåg, båt, buss och i bil till sextio timmar, varav två tredjedelar är restid på Balkan. Det bergiga landskapet gör resandet tidskrävande, framför allt om man vill resa längs kusten. Nu har vi ju klämt in ett par resmål som inte ligger längs den mest effektiva rutten söderut, så man skulle kunna kapa ett antal timmar om man till exempel skulle ta sig direkt ner till Albaniens kust. Dessutom har vi tagit tåg så långt söderut som det går längs kusten, och då har vi fått acceptera vissa omvägar.
Från Tirana till Ohrid i Makedonien blir det minibuss. Den går inte att boka via internet, så Malin ringde till en av researrangörerna som vi skulade hos från regnet igår. Vi blev då tillstuckna ett visitkort av killen med paraplyt i dörren till deras kontor. En tillfällighet som visade sig var till vår fördel. Fyra platser på bussen till Makedonien var därmed våra.
Hotellet vi bor på har en charm som är lite svår att beskriva. Om man tänker sig gulnad plast i kombination med plysch så kanske man kommer i närheten. Det skulle kunna vara byggt på 80-talet och är lite som en balkanvariant av hotellskrapan vid Triangeln i Malmö. Två av hissarna går på utsidan av fasaden och tar fem personer ända upp till penthouset på tolfte våningen där frukosten serveras.
När vi steg ur hissen upp till frukosten stod en kypare och väntade på oss. Så var i alla fall känslan. Här var det nattklubb igår, det hördes ända ner till oss, men nu var här dukat till ett hundratal sittande med vinglas och linnedukar på varje plats. Vi var de enda gästerna och fick en kort introduktion av bufféfrukosten innan vi valde bord. Eftersom det är helg så var trafiken på gatorna nedanför panoramafönstren lugn jämfört med det kaos som vi kom till igår.
Landskapet mellan Albanien oh Makedonien.
Vi kom till i god tid till busstationen. Den är sammanbyggd med en idrottshall där de för tillfället hade basketträning. I ett dörrhål från caféet kunde vi studera albanska fintar, dribblingar och skott.
En stund innan avgång kom kvinnan från bussbolaget och fiskade upp oss på caféet. Bussen hade kommit och skulle snart lastas. Innan våra väskor kunde komma på plats så skulle en svart Audi-baklucka lyftas ut från bagageutrymmet. Den hade fraktats dit från förra destinationen och väntade nu på att sin mottagare skulle komma och hämta. Vår chaufför blev mer och mer nervös över att adressaten inte skulle dyka upp innan vår avfärd och det blev högljudd telefonkonversation minutrarna innan avfärd. Muttret från vår förare tilltog när ett gäng killar kastade lystna blickar efter den när de strosade förbi. Med bara några minuters marginal dök så mottagaren upp. Paketet stoppades in i bakluckan på en bil, en summa pengar bytte ägare och affären var avklarad.
Kvällsmat i hjärtat av Balkan.
Gränsen till Makedonien ligger två timmar från Tirana. När vi läst på nätet om olika sätt att ta sig från Albanien till Makedonien så har vi fått uppfattningen att tullen just vid denna gränsen är extra nitisk. Man är framför allt ute efter att stävja drogtrafiken. Vår förare var väldigt noga med att passagerarlista och pass var i perfekt ordning innan vi kom till gränsen. Kanske var det det som gjorde att vi gled igenom gränskontrollen utan att ens stiga av bussen. Chaffören var hur som helst på väldigt gott humör när vi tog oss sista biten runt sjön Ohrid till samhället med samma namn. Här ska vi bo i tre nätter.