Blog
Tirana
Bussen till Tirana visade sig ha gått i arv från något tysktalande land. Den är av en halvstor modell med några decennier på nacken. Chauffören var på plats när vi trillade in på busstationen tio i åtta. Barnen hade bjudit visst motstånd till att ta sig ur sängarna, men när vi lämnade lägenhetsnyckeln i brevlådan hade alla var sin packning på ryggen. Vi skrev upp våra namn och passnummer på en lista som gick runt i bussen strax innan avfärd.
Det bar uppåt, uppåt och uppåt i bergen och till slut var vi omslutna av de låga molnen. Vi var på väg till Montenegros huvudstad Podgorica på andra sidan en bergsgygg som inkludrar ett av landets högsta berg, Lovcen. Podgorica ligger på ett slättlandskap inåt landet. Här möter vi för första gången på Balkan stora uppodlade fält med till exempel vindruvor och majs. På en av busstationerna på vägen tog vi en bensträckare. Astrid och Sixten köpte en baguette från caféet där killen bakom disken försiktigt frågade om vi var från Skandinavien. Det visade sig att han bott åtta år i Sverige och spelat fotboll för Myresjö IF. Vi hann växla ytterligare några ord innan vi hoppade upp på bussen igen
Tirana.
Gränsen till Albanien ligger i ett mer bergigt område, en naturlig gräns mellan två länder. Busschaffören samlade in våra pass och lämnade in dem till gränspolisen tillsammans med en kall öl. Efter att ölen druckits upp kom passen tillbaka och vi kunde rulla vidare.
Historiska muséet i Tirana.
I Tirana var trafiken kaotisk. Det gick bara långsamt framåt de sista kilometrarna samtidigt som regnet tog i allt mer. Oftast har busstationerna tak över angöringsplatserna, men i Tirana stannar man bara på en stor asfaltsplan. Vi hann bli rejält blöta innan bagaget blivit avlastat från bussen och inskuffat i en taxi.
Det blev en promenad genom centrum för oss vuxna när barnen vilade på hotellrummet. Mitt i staden har man avdelat en stor yta åt gående. Det har byggts en temporär scen med storbilds-tv för att visa VM-fotbollen. Här pulas en hel del med markarbeten och enligt uppsatta miljöbilder så kommer det att bli riktigt fint när det blir klart.
Blloku.
Kvällen spenderade vi i stadsdelen Blloku. Här finns mysiga restauranger och kaféer. Vi hittade ett ställe att äta på som rekommenderats av guideboken. De serverade en mix av italiensk och albansk mat. Rent geografiskt ligger Italien inte så långt från Albanien. En hel del vuxna pratar lite italienska eftersom man får in italiensk tv i delar av Albanien. Regnet hade börjat falla när vi betalade notan och vi ropade till oss en taxi.
Högt över staden
Precis som Dubrovnik och Ston som vi passerat på vägen hit så har invånarna i Kotor byggt murar runt sin stad. Stadens stora port vetter mot havet och inåt land har man en bergssida som bakgård. Ringmuren som skyddar staden från angrepp från havet fortsätter upp längs berget ända upp till toppen och avslutas med en befästning. Härifrån kan man ha koll inåt landet och en fantastisk utsikt över den fjordliknande viken som utgör sjövägen till staden.
Morgon i Kotor.
Borgen ligger 260 meter över havet nedanför. Det är populärt bland turister att vandra upp hit längs ringmuren, så det fick bli dagens mål. Efter att ha betalt inträde till mannen som ojade sig över att inträdespengen bara skulle hamna i statens smutsiga fickor så påbörjade vi vandringen. Man har fixat till hyggliga trappsteg hela vägen upp, men de är inte breda nog för att de som är på väg upp ska kunna möta dem som är på väg ner.
På väg upp.
Ett litet kapell är uppfört halvvägs upp. Det är en välkommen plats för vila och redan härifrån är utsikten betagande. Här och var längs vägen kan man köpa dricka och lite souvenirer. Astrid angrep trappan i någon typ av tabataform - 30 sekunder marsch följt av 30 sekunder vila. Vi andra försökte hitta en lagom nivå på lufsandet så att man inte tappade andan helt.
Utsikt över Kotor.
På toppen finner man en gammal befästning med moderna tillbyggnader från nittonhundratalet. Branterna är inte så väl avspärrade så man får ha koll på var man trampar. Här uppe kan man se ner på bergets branta baksida, och på botten av den ravin som löper mellan detta berg och nästa ser man gamla terrassodlingar och rester av bostäder. Längre inåt land tornar berg som är mer än dubbelt så höga upp sig och de stigar man kan ta uppför dessa kan nätt och jämt skönjas med blotta ögat. Att vandra med blicken längs leden upp mot de imponerande topparna och träden som står i siluett mot himlen får räcka som äventyr. Det var jobbigt nog att ta sig upp hit.
Väl nere i staden igen packade vi i ordning våra grejor inför imorgon. Då bär det av till Albanien. Barnen kollade VM-fotboll när väskorna mumsade i sig våra pinaler.
Kotor
Längst inne i Kotorbukten ligger den muromgärdade staden Kotor. Gamla staden i Kotor är inte så olik Split och Dubrovnik - alla är upptagna på UNESCOs lista över världsarv.
Astrid har frågat efter att få komma ut och testa paddleboarding. Efter en stunds googlande hittade Malin ett hostel en bit från oss som skulle ha brädor till uthyrning. Runt lunch var vi där och rekade.
Kotor.
Just idag duggrängnade det och temteraturen kämpade för att nå upp till tjugostrecket. Affärerna gick lite sådär för uthyrarna, så vi fick förvisso standardpriser av de som jobbade på hostlet, men vi fick paddla tills vi tröttnade. Inte en timme som tydligen var brukligt.
Vattnet var högsommarvarmt med svenska mått mätt. Killen som hjälpte oss ut med grejorna tyckte att det var lite komiskt att ett av barnen tyckte det var lite kallt i vattnet med tanke på varifrån vi kom.
Paddelboarding.
Idag låg vinden på ut från viken. Inåt viken låg ett kryssningsfartyg, så vi började paddla i medvind. Vi hade helst sparat medvinden till hemfärden, men så blev det alltså inte. Mycket längre en en timme var vi nog inte ute. Motvinden på vägen tillbaka till vår brygga bjöd oss på ett lättare träningspass. Alla utom den yngsta av oss antog utmaningen och kämpade på med paddlarna; Astrid blev bogserad.
Dubrovnik
Nu är det dags att lämna Kroatien och bege oss vidare ner för kusten till Montenegro. Det kommer att bli en lång resdag med byte från bil till buss i Dubrovnik.
Farväl till vårt boende på Mljet.
Klockan åtta hade vi ätit frukost och packat ut i bilen. Vid färjeläget i Sobra ligger bilfärjan redan vid kajen när vi köper biljett för överfarten till fastlandet. Vi lämnar ön på utsatt tid och båten är densamma som vi tog oss hit på. Barn och vuxna är på gott humör när vi tar en förmiddagsfika i det bedagade caféet.
Vår hyrbil i Kroatien.
På fastlandet far vi igenom Ston som vi stannade till i på vägen ut, och senare vidare söderut. Efter en timmes körning är vi i Dubrovnik. Första stopp är busstationen där vi dumpar bagage och köper biljetter. Innan vi går ner för att göra stan lämnar vi hyrbilen på hotell Rixos. Rixos är spektakulärt byggt på branterna ner mot havet och ansluter längst ner till en sandstrand. Bygget är föga överraskande krönt med fem stjärnor.
Utsikt från ringmuren.
För att komma till den berömda gamla stan traskar går man över en liten halvö till nästa vik. Inåt land är berget brant och klipporna utmed havet stupar bitvis lodrätt ner mot vågorna. Stadsmuren är som högst 25 meter och ger en pampig utsikt över såväl hav som land. Vi löste biljett för att få komma upp. Om man ska ta hela varvet runt blir det en tur på två kilometer. Efter halva varvet tog vi trapporna ner och genade genom staden tillbaka till huvudporten.
De blankslitna gatorna i gamla staden.
Vi har en buss till Montenegro att passa halv fyra. Även den avgick på utsatt tid. Gränsövergången tog nog lite längre tid än planerat och den aningen stressade chauffören fick vackert plocka av och på oss resenärer två gånger för stämpling och inspektion av pass. En gång när vi lämnade Kroatien och en gång när vi skulle in i Montenegro. För att mildra förseningen valde han att ta bilfärjan över de innersta delarna av den innersta delen av fjorden där många av Montenegros sevärdheter ligger.
Trappan från vår lägenhet ner till torget.
Väl i Kotor var den inte svårt att hitta värd. Han väntade på ett café på torget där vår lägenhet ligger. På torget ligger även den restaurang där vi åt vår kvällsmat. Alla var trötta när vi efter mörkrets inbrott packade upp våra väskor och borstade våra tänder.
Nationalparken
Vad som menas med nationalpark varierar ju rimligtvis från land till land. På Mjlet är det förutom ett intressant område natur även ett aktivitetsområde. Man tar sig hit med bil på strax under en timme. Bilen parkeras och efter att ha betalt inträde promenerar man de sista hundratal metrarna ner till sjön.
Det är runt två små saltvattensjöar som parken breder ut sig. I den större sjön är ett kloster uppfört på en liten ö och hit tar man sig med en av parkens reguljära båtlinjer. Man får sin biljett riven innan man hoppar ombord.
Klostret Sveta Marija
Sjön är lugn och behaglig. Vinden som fläktar vid kusten är borta och idag är det helt stilla i luften. Vi delar upplevelsen med en del andra turister, men ännu har inte högsäsongen kommit igång. Bland de talade språken kan man höra en del skandinaviska. Här strosar även amerikaner och folk från östra Asien runt. Parken är ett populärt utflyktsmål för de som kryssat och stannat till i Dubrovnik.
Båten till ön.
Det var lunchtid när vi landat med båten på den lilla ön i sjön på ön. Här ligger sedan 1100-talet ett kloster, men öns historia sträcker sig tillbaka en bra bit innan kristi födelse. De älsta lämningarna är från romartiden och innefattar bland annat ett stall bakom klostret, som nuförtiden bebos av två åsnor. Klostret är bara delvis öppet för besökare, men man kan titta in i det lilla kapellet som är sammanbyggt med huvudbyggnaden. Runt ön strosar man på ett par minuter.
Cykeltur runt sjön.
Färjetrafiken går i en triangel. Det andra stoppet ligger vid en liten smal kanal som förbinder den stora sjön med den lilla. Här kan man hyra kajaker och cyklar. Sixten och Andreas gav sig ut på mountainbikes för att runda stora sjön medan Astrid och Malin lade sig på den lilla sjöns klapperstensstrand. Cykelrundan är åtta kilometer och ganska flack. Lufttemperaturen var några grader över tjugostrecket och i skuggan av träden var det behagligt att trampa fram. Doften från tallarna är lite lätt parfymlik och även om klimatet är detsamma som i Sverige så är känslan av att vara en bra bit hemifrån påtaglig. Inte minst när man då och då passerar agaveplantornas ståtliga blomstänglar.
Vid stora sjön.
Efter cykelturen badades det en bra stund i den lilla sjön. På kvällen packade vi våra väskor inför morgondagens tidiga uppbrott.
Okuklje
Vi bor nere vid hamnen i byn Okuklje. Alla husen i Okuklje ligger faktiskt nere i hamnen och har branta kullar bakom sig. Detta är enligt vår värdinna den mest skyddade hamnen vid dåligt väder, så de som seglar på denna sida om Adriatiska havet brukar föredra att stanna till här. De turister som bor här är inhysta i antingen helt eget boende eller som vi i ett större hus med ett par lägenheter. Vårt värdpar bor på bottenplan och vi bor på våningen ovanför.
Okuklije.
Idag är det söndag och vi tänkte stanna i byn. Här finns inte några organiserade aktiviteter, men bada kan man ju göra i alla fall. På andra sidan viken är det skyltat till en badplats. Ojämnheterna närmast vattnet är utfyllda med lite cement så att det är lättare att gå och sitta. En liten grusstig leder den sista biten hit från kajpromenaden.
Byns badplats.
Det blev bad för hela slanten idag, imorgon åker vi till en av öns stora begivenheter. Nationalparken på öns västra ände lyfts fram av både turistinformatonen nere i hamnen och av guideboken. Vi får hoppas att den levererar.
Odysseus grotta
Ön Mljet är omnämnd i Illiaden och Odysséen som en plats Odysseus blev förälskad i. Hans båt förliste längs öns södra kust och han fick spendera sju år i en grotta alldeles invid havet. Hit tänkte vi ta oss idag.
På förmiddagen höll vi oss hemmavid och badade, tvättade och kom ikapp med hemsidan. Att resa flera veckor i sträck innebär att man inte klarar sig utan att tvätta emellanåt. Om man bokar boenden via Airbnb så finns det ibland tvättmaskin, men just på detta stället får vi tvätta för hand. Vår packning innehåller numera en liten burk tvättmedel och en tvättlina för tillfällen som dessa.
Stigen ner till grottan.
När tvätten var upphängd och barnen uppfiskade ur hamnbassängen drog vi iväg. Ön är brant och bergig med snirklande vägar. Den vita kalkstenen lyser igenom grönskan här och var. Gamla terassodlingar och igenvuxna olivlundar vittnar om människors långa närvaro. Där grönskan fått fäste är det mest tallar och låga buskar som skuggar marken.
Astrid på väg ner.
Odysseus grotta är inte helt enkel att ta sig till. Efter en kilometer eller två på smala och branta grusvägar stod det två andra bilar parkerade invid en skylt med utflyktsmålets namn på. Vi tog våra badgrejor under armen och följde den väl utmärkta smala stigen ner till havet. Landskapet utmed havet var kargt och vindpinat och efter tio minuter kunde man se grottan som inspirerat Homeros. Inifrån land är grottan ett stort hål i marken med bottnen till hälften fylld av vatten. Vattnet är förbundet med havet genom en låg tunnel där en mindre båt utan överbyggnad med lite god vilja skulle kunna passera. Att klättra ner till grottan landvägen är mer utmanande än att simma in i den sjövägen, så vi plockade på oss snorklingsgrejorna och plumsade i.
Fridykning utanför grottan.
Vattnet är kristallklart. Vi hade bottnen tio meter under oss när vi kom fram till grottans mynning. När man simmat en bit in i grottan och tittar tillbaka ut mot det öppna havet ser man siluetter av små fiskstim mot en djupblå bakgrund. Det kan inte bli mer kitsch än så här för en undervattensfotograf. Barnen fridök upp och ner längs grottornas väggar en bra stund innan vi tog samma väg tillbaka.
På väg ut från grottan.
Tre vattendjur.
På klipporna utanför grotan har det byggts några plattformar av trä. Ett par presenningar ger skugga och två skorriga högtalare som spelar Macy Gray ger backpackerstämning. Man kan dessutom få något kallt att dricka när man slappnar av efter simturen och tittar ut över havet med en obruten horisont. Det är 25 grader i skuggan och vinden från havet svalkar skönt, det tar emot att lämna ett ställe som det här.
After-dive.
Ut till kusten
Efter ännu en välfylld frukosttallrik från våra värdar var det dags att bryta upp. Vi ska tillbaka till Kroatien och ut till kusten och ön Mljet. Det är drygt två timmars effektiv körning, men vi tänker skynda långsamt.
Vi hade inte kört mer en halvtimme nedströms Neretva när en befäst kulle skvallrade om att vi var i Pocitelj. Den gamla byn nedanför fortet är populärt bland konstnärer och är ett trevligt stopp för resenärer. Vägen upp till citadellet ringlade sig mellan husen som en serpentinväg och var brant nog för att behöva trappsteg. Sista biten fram till ingången var en enkel grusväg.
Vägen upp till citadellet.
Här uppe var det inte så tillrättalagt för besökare, man fick se sig för var man trampade. Uppe i citadellets torn fläktade det svalt och man kunde se ut över den bördiga dalgången. Hela byggkomplexet är väldigt kompakt och som hämtat från en sagobild av en liten borg på ett berg. Strax öster om den gamla delen av stan ligger nyare bebyggelse med gröna trädgårdar och odlingar. Nere vid vägen kan man köpa bland annat aprikos, fikon, hallon och jordgubbar som odlats här. Försäljarna berättar att även här har säsongen kommit tidigt i år och körsbären sjunger redan på sista versen.
Sixten och Malin.
Astrid i tornet.
Sista stoppet innan vi skulle ta färjan ut till Mljet var byn Ston. Här var bebyggelsen ordnad i regelbundna kvarter och staden har anor från romartiden. Det utvinns fortfarande salt här såsom det gjordes på rommarnas tid. På en av stadens restauranger blev det en sen lunch. Vädret är lite mer behagligt här än i det bosniska inlandet. Några grader över tjugostrecket och en lätt bris.
Ston.
Vi var i god tid till bilfärjan över sundet till Mljet. Det blev ett dopp i havet innan vi rullade på. Under de tre kvart som överfarten tog hann det komma en regnskur, så vi fick stifta bekantskap med båtens lilla bistro. Här i båtens inre var inredningen daterad men charmig. Soffor med galonklädsel och låga bord i prydliga rader.
Färjan till Mljet.
Framme på Mljet var det inte svårt att hitta till vårt boende. Sista biten fram till vårt Airbnb-ställe körde man längs kajkanten i byn Okuklje. Utanför huset stod vår värd och tog emot oss för att visa oss boendet. Vi bor i en tvårumslägenhet på andra våningen med utsikt över hamnen. Framför huset växer det tre tallar som ger en behaglig skugga utan att skymma utsikten. Det skulle förvåna oss om vi inte skulle trivas här.
Mostar
Mostar ligger vid floden Neretva i ett av landets varmaste områden. På sensommaren kan man vänta sig dagstemperaturer en bra bit över 40 grader. Här är varmt nog för odling av citrus och tobak.
Frukostkaffet.
Under Bosnienkriget i början av 1990-talet kom stadens bosnier och kroater i konflikt med varandra. De serber som bodde här drevs på flykt och staden var delad under två års tid. Kriget sargade staden och den berömda bron mellan stadens östra och västra sida raserades.
Vi bor på ett ställe väster om floden som identifierar sig själv som ett motell. Det ligger i ett område som ser ut att vara byggt på senare delen av nittonhundratalet med hus som byggts på efterhand som mer plats behövts. Att bygga ut uppåt är en vanlig lösning på utrymmerbrist i den här delen av världen.
En av de professionella hopparna.
En liten bit från motel Sinan Han ligger de arabiska kvarteren. Kvarteren klamrar sig fast på branterna på båda sidor om floden. Husen är en eller två våningar höga med tegeltak och gatorna är belagda med kullersten. Stadsplanen är oregelbunden. Närheten till floden gör växtligheten frodig.
Just runt Mostar är floden extra smal, vilket var anledningen till att man byggde en bro här. Den har i moderna mått mätt inte så spektakulärt spann, men lär vara den längsta valvbron när den byggdes. Enligt sägnen lämnade byggmästaren stan dagen innan stöttorna skulle tas bort för att inte riskera repressalier. De 21 metrarna från högsta punkten ner till floden har sedan länge lockat till simhopp. Invid ena brofästet har dykklubben sina lokaler och det är kutym att åskådarna sponsrar hopparna.
Mostars stari most.
Dagen spenderade vi strosandes runt i gamla delen av Mostar. Det blev en liten tur på stadens museum, som inte är mycket större än foajén på Malmö museum. På eftermiddagen kom det en regnskur som drev oss tillbaka till vårt boende. En stund senare öppnade himlen sig och åskan dundrade på alldeles i närheten. Strömmen hann försvinna en stund innan ovädret drog vidare.
Spår av kriget.
Eftermiddagen var sval och frisk. Vi vuxna tog en promenad i de moderna delarna av staden. Här kan man fortfarande se tydliga spår av kriget. En hel del hus är fortfarande inte vidgjorda sedan kriget, fastän de ligger i till synes fina kvarter. På fasader här och där ser man hur granatsplitter grävt hål i putsen och vissa hus har bara ganska provisoriska lagningar.
Södra brofästet.
På kvällen ville Astrid ner till bron igen. Kvällen var ljummen och stilla när hon ökade på sitt fotobibliotek. Mörkret hade fallit när det var dags för kvällsbön. Man kan se och höra fem minareter när man står på bron. Det var väldigt stämningsfullt och mystiskt när de vemodiga verserna rullade ut över hustaken. Från de olika platserna olika sång, men de flöt ihop till en vacker helhet. Känslan av orienten var väldigt påtaglig.
Split
En timme innan midnatt var tåget framme i Zagreb. Vi hann med några få minuters marginal boka platsbiljetter vidare till Kroatiens tågmässiga återvändsgränd Split. Längre söderut än så går inte järnvägen längs kusten på denna sidan adriatiska havet.
På morgonen hade hotellpersonalen fixat fram frukosten extra tidigt. Vårt tåg rullar ut från stationen halv åtta, vilket inte gav oss mer än åtta timmar i stan. Tågtidtabellen är gles och av de tre dagliga avgångarna är en nattåg. Nu när solen gått upp är det tydligen bara en bråkdel så kostsamt att ta taxi mellan hotellet och stationen. När vi kom igår blev det en del dividerande med taxikillarna utanför stationen, men man är i underläge när de gaddar ihop sig.
Rökpaus halvvägs mellan Zagrep och Split.
Vi slumrade i våra säten i ett pågatågsliknande ekipage. Strax efter att vi lämnat Zagreb kröp skogen tätt inpå spåret. Det fanns många likheter med Sydsverige med åkerlappar och lövskog. Enkelspåret tog den väg som naturen tillät och resan var utmanade för alla med anlag för åksjuka. Sex timmar senare, inklusive stopp för rökpauser, såg vi havet. Dalmatinerkusten är karg och stenig med endast små arealer lämpade för odling.
Silverporten.
Liksom Zagreb blev även Split blev en kort bekantskap. Solen stod högt på himmelen när vi gick ut från stationsområdet. Man kommer direkt ut från stationen till marinan och en hamnpromenad kantad av affärer. Stadens gamla centrum domineras av en befäst stadskärna med höga murar som omgärdar ett kompakt virrvarr av gator och gränder. Efter att paserat in genom silverporten i östra muren skulle vi leta upp ett hak som Lonely Planet rekommenderat. Men mycket har hunnit hända på de fem år som gått sedan tryckningen. Restaurangen fanns inte kvar, men vi fick ett tips från några andra turister om ett annat ställe.
Eftersom tåg inte är ett alternativ för resan vidare så hade vi bokat en hyrbil. Den plockade vi upp nere i stan och knappade in Mostar på gps:en. Prognosen var att det skulle ta strax över två timmar att komma dit.
Efter att ha kört söderut på en nybyggd motorväg var det dags att svänga av inåt land. Vi visste inte vad vi skulle vänta oss vid gränsövergången till Bosnien Herzegovina, men vi flöt förbi utan problem. Det var inte mer komplicerat än en vägtull.
Mostar.
De breda motorvägarna upphörde efter några kilometer och bergen flankerade den allt mer slingrande vägen. Snart gjorde floden Neretva oss sällskap. Det var grönt och lummigt nere i dalgången men kargt och magert uppåt bergen. När dalgången öppnade sig en aning var vi framme i ett av landets mest namnkunniga platser.
Wien
Att åka nattåg är lite som att tälta. Barnen sover som stockar och vi vuxna ligger vakna och försöker koppla bort ljuden och tågets ryckningar. Det är tidvis som att någon knackar en på axeln och skriker till som en arg papegoja. Man kan närmast beskriva natten som en lång rad powernaps. Man har fått simma bort en stund i sina tankar, men någon djupsömn är det inte tal om.
Nu när vi valt att åka i sovvagn så ingår frukost. Den jäktade tågvärdinnan langade ut bullar, yoghurt, kaffe, pålägg och andra frukostingredienser från sitt lilla pentry längst bak i vagnen. Med lite frukost i sig går packandet av bagaget lättare och man är redo för äventyr så fort man sätter foten på perrongen.
Vi har en hel dag på oss att utforska Wien. Förra gången vi var här blev det en fika på ett av stadens anrika kaféer. Malin har minnen från sin grundskoletyska där hon i beskrivningar av Wien fått läsa om nöjesfältet Prater. Här har ett stort Pariserhjul snurrat sedan artonhundratalet. För att få lite mer information om öppettider och möjliga färdmedel rådfrågade vi en av turistvärdarna på stationens informationscentrum. Hans entusiasm i att säjla staden var lika stor som ett barns entusiasm över att få tömma diskmaskinen. Det var genomgående googlingar som gav svar på våra frågor, så nu vet vi att Prater öppnar klockan tio. Vägbesrivningen dit hade vi redan lika bra koll på som han.
Parken.
Efter sex stopp på den röda tunnelbanelinjen kom vi upp till ett stort grönområde som breder ut sig längs Donau. I ett av dess hörn ligger nöjesparken som kan liknas vid danska Bakken. Det är fortfarande försäsong eftersom det fortfarande är skola som gäller för de österrikiska barnen. När vi kom fram verkade det bara vara det stora pariserhjulet som kommit igång.
Prater.
Hjulet tog god tid på sig att snurra ett varv. Uppifrån kabinen såg man hur fler attraktioner kom igång för dagen och innan vi knallade ut från området hade vi även avverkat två berg-och-dalbanor.
En stunds promenad senare kom vi till en del av Wien där konstnären Hundertwasser ritat ett antal hus. Hundertwasser anser att den raka linjen är gudlös och omoralisk. I det första kvarteret med konstnärens signum vi besökte fanns det bostadshus, en galleria och några matställen. Man kan tänka sig influenser från Gaudí, men i en modernare tappning. För att trotsa det onaturligt raka är brutna kakelplattor ständigt återkommande ingjutna i både golv och väggar. Efter ytterligare några minuters promenad kom vi till Kunst Haus Wien. Här har Hundertwasser fått skapa fritt. Rummens former är oregelbundna och golven är välvda och urgröpta om vartannat som vågor på vatten. Efter en liten fika var det dags att ta sig tillbaka till stationen.
Kunst Haus Wien.
Vincent har registrerat sig själv och sin Skoda på Uber taxi. Han tog mindre än två minuter på sig att dyka upp framför ingånen till konsthallen. Han är inte så glad i att småprata, i alla fall inte när han kör bil. I alla fall inte när han kör svenskar i sin bil. I övrigt har vi inte så mycket mer att berätta om Vincent, mer än att han körde oss tillbaka till Wiens huvudstation för nio euro. Vi blev avsläppta på busstoppet framför ingången. Jo, förresten, Vincent verkar hitta i Wien som han hittar i sin egen ficka.
Wien - Zagreb.
Efter lite häng på stationen var det dags att lämna Wien. Det går bara ett tåg om dagen mellan Wien och Zagreb om man inte vill byta tåg efter halva vägen. Direkttåget är dessutom det snabbaste och har rykte om sig att ha en väldigt vacker sträckning. Det har en gammeldags restaurangvagn med servering vid borden. Nackdelen är att den inte kommer fram till Zagreb förrän halv elva på kvällen. Vi ansåg att fördelarna övervägde nackdelarna och åt vår kvällsmat samtidigt som tåget klättrade upp genom de Julianska alperna. Landskapsvyerna utanför fönstren var tidvis löjligt pittoreska.