Efter ännu en välfylld frukosttallrik från våra värdar var det dags att bryta upp. Vi ska tillbaka till Kroatien och ut till kusten och ön Mljet. Det är drygt två timmars effektiv körning, men vi tänker skynda långsamt.
Vi hade inte kört mer en halvtimme nedströms Neretva när en befäst kulle skvallrade om att vi var i Pocitelj. Den gamla byn nedanför fortet är populärt bland konstnärer och är ett trevligt stopp för resenärer. Vägen upp till citadellet ringlade sig mellan husen som en serpentinväg och var brant nog för att behöva trappsteg. Sista biten fram till ingången var en enkel grusväg.
Vägen upp till citadellet.
Här uppe var det inte så tillrättalagt för besökare, man fick se sig för var man trampade. Uppe i citadellets torn fläktade det svalt och man kunde se ut över den bördiga dalgången. Hela byggkomplexet är väldigt kompakt och som hämtat från en sagobild av en liten borg på ett berg. Strax öster om den gamla delen av stan ligger nyare bebyggelse med gröna trädgårdar och odlingar. Nere vid vägen kan man köpa bland annat aprikos, fikon, hallon och jordgubbar som odlats här. Försäljarna berättar att även här har säsongen kommit tidigt i år och körsbären sjunger redan på sista versen.
Sixten och Malin.
Astrid i tornet.
Sista stoppet innan vi skulle ta färjan ut till Mljet var byn Ston. Här var bebyggelsen ordnad i regelbundna kvarter och staden har anor från romartiden. Det utvinns fortfarande salt här såsom det gjordes på rommarnas tid. På en av stadens restauranger blev det en sen lunch. Vädret är lite mer behagligt här än i det bosniska inlandet. Några grader över tjugostrecket och en lätt bris.
Ston.
Vi var i god tid till bilfärjan över sundet till Mljet. Det blev ett dopp i havet innan vi rullade på. Under de tre kvart som överfarten tog hann det komma en regnskur, så vi fick stifta bekantskap med båtens lilla bistro. Här i båtens inre var inredningen daterad men charmig. Soffor med galonklädsel och låga bord i prydliga rader.
Färjan till Mljet.
Framme på Mljet var det inte svårt att hitta till vårt boende. Sista biten fram till vårt Airbnb-ställe körde man längs kajkanten i byn Okuklje. Utanför huset stod vår värd och tog emot oss för att visa oss boendet. Vi bor i en tvårumslägenhet på andra våningen med utsikt över hamnen. Framför huset växer det tre tallar som ger en behaglig skugga utan att skymma utsikten. Det skulle förvåna oss om vi inte skulle trivas här.