En timme innan midnatt var tåget framme i Zagreb. Vi hann med några få minuters marginal boka platsbiljetter vidare till Kroatiens tågmässiga återvändsgränd Split. Längre söderut än så går inte järnvägen längs kusten på denna sidan adriatiska havet.
På morgonen hade hotellpersonalen fixat fram frukosten extra tidigt. Vårt tåg rullar ut från stationen halv åtta, vilket inte gav oss mer än åtta timmar i stan. Tågtidtabellen är gles och av de tre dagliga avgångarna är en nattåg. Nu när solen gått upp är det tydligen bara en bråkdel så kostsamt att ta taxi mellan hotellet och stationen. När vi kom igår blev det en del dividerande med taxikillarna utanför stationen, men man är i underläge när de gaddar ihop sig.
Rökpaus halvvägs mellan Zagrep och Split.
Vi slumrade i våra säten i ett pågatågsliknande ekipage. Strax efter att vi lämnat Zagreb kröp skogen tätt inpå spåret. Det fanns många likheter med Sydsverige med åkerlappar och lövskog. Enkelspåret tog den väg som naturen tillät och resan var utmanade för alla med anlag för åksjuka. Sex timmar senare, inklusive stopp för rökpauser, såg vi havet. Dalmatinerkusten är karg och stenig med endast små arealer lämpade för odling.
Silverporten.
Liksom Zagreb blev även Split blev en kort bekantskap. Solen stod högt på himmelen när vi gick ut från stationsområdet. Man kommer direkt ut från stationen till marinan och en hamnpromenad kantad av affärer. Stadens gamla centrum domineras av en befäst stadskärna med höga murar som omgärdar ett kompakt virrvarr av gator och gränder. Efter att paserat in genom silverporten i östra muren skulle vi leta upp ett hak som Lonely Planet rekommenderat. Men mycket har hunnit hända på de fem år som gått sedan tryckningen. Restaurangen fanns inte kvar, men vi fick ett tips från några andra turister om ett annat ställe.
Eftersom tåg inte är ett alternativ för resan vidare så hade vi bokat en hyrbil. Den plockade vi upp nere i stan och knappade in Mostar på gps:en. Prognosen var att det skulle ta strax över två timmar att komma dit.
Efter att ha kört söderut på en nybyggd motorväg var det dags att svänga av inåt land. Vi visste inte vad vi skulle vänta oss vid gränsövergången till Bosnien Herzegovina, men vi flöt förbi utan problem. Det var inte mer komplicerat än en vägtull.
Mostar.
De breda motorvägarna upphörde efter några kilometer och bergen flankerade den allt mer slingrande vägen. Snart gjorde floden Neretva oss sällskap. Det var grönt och lummigt nere i dalgången men kargt och magert uppåt bergen. När dalgången öppnade sig en aning var vi framme i ett av landets mest namnkunniga platser.