Att åka nattåg är lite som att tälta. Barnen sover som stockar och vi vuxna ligger vakna och försöker koppla bort ljuden och tågets ryckningar. Det är tidvis som att någon knackar en på axeln och skriker till som en arg papegoja. Man kan närmast beskriva natten som en lång rad powernaps. Man har fått simma bort en stund i sina tankar, men någon djupsömn är det inte tal om.
Nu när vi valt att åka i sovvagn så ingår frukost. Den jäktade tågvärdinnan langade ut bullar, yoghurt, kaffe, pålägg och andra frukostingredienser från sitt lilla pentry längst bak i vagnen. Med lite frukost i sig går packandet av bagaget lättare och man är redo för äventyr så fort man sätter foten på perrongen.
Vi har en hel dag på oss att utforska Wien. Förra gången vi var här blev det en fika på ett av stadens anrika kaféer. Malin har minnen från sin grundskoletyska där hon i beskrivningar av Wien fått läsa om nöjesfältet Prater. Här har ett stort Pariserhjul snurrat sedan artonhundratalet. För att få lite mer information om öppettider och möjliga färdmedel rådfrågade vi en av turistvärdarna på stationens informationscentrum. Hans entusiasm i att säjla staden var lika stor som ett barns entusiasm över att få tömma diskmaskinen. Det var genomgående googlingar som gav svar på våra frågor, så nu vet vi att Prater öppnar klockan tio. Vägbesrivningen dit hade vi redan lika bra koll på som han.
Parken.
Efter sex stopp på den röda tunnelbanelinjen kom vi upp till ett stort grönområde som breder ut sig längs Donau. I ett av dess hörn ligger nöjesparken som kan liknas vid danska Bakken. Det är fortfarande försäsong eftersom det fortfarande är skola som gäller för de österrikiska barnen. När vi kom fram verkade det bara vara det stora pariserhjulet som kommit igång.
Prater.
Hjulet tog god tid på sig att snurra ett varv. Uppifrån kabinen såg man hur fler attraktioner kom igång för dagen och innan vi knallade ut från området hade vi även avverkat två berg-och-dalbanor.
En stunds promenad senare kom vi till en del av Wien där konstnären Hundertwasser ritat ett antal hus. Hundertwasser anser att den raka linjen är gudlös och omoralisk. I det första kvarteret med konstnärens signum vi besökte fanns det bostadshus, en galleria och några matställen. Man kan tänka sig influenser från Gaudí, men i en modernare tappning. För att trotsa det onaturligt raka är brutna kakelplattor ständigt återkommande ingjutna i både golv och väggar. Efter ytterligare några minuters promenad kom vi till Kunst Haus Wien. Här har Hundertwasser fått skapa fritt. Rummens former är oregelbundna och golven är välvda och urgröpta om vartannat som vågor på vatten. Efter en liten fika var det dags att ta sig tillbaka till stationen.
Kunst Haus Wien.
Vincent har registrerat sig själv och sin Skoda på Uber taxi. Han tog mindre än två minuter på sig att dyka upp framför ingånen till konsthallen. Han är inte så glad i att småprata, i alla fall inte när han kör bil. I alla fall inte när han kör svenskar i sin bil. I övrigt har vi inte så mycket mer att berätta om Vincent, mer än att han körde oss tillbaka till Wiens huvudstation för nio euro. Vi blev avsläppta på busstoppet framför ingången. Jo, förresten, Vincent verkar hitta i Wien som han hittar i sin egen ficka.
Wien - Zagreb.
Efter lite häng på stationen var det dags att lämna Wien. Det går bara ett tåg om dagen mellan Wien och Zagreb om man inte vill byta tåg efter halva vägen. Direkttåget är dessutom det snabbaste och har rykte om sig att ha en väldigt vacker sträckning. Det har en gammeldags restaurangvagn med servering vid borden. Nackdelen är att den inte kommer fram till Zagreb förrän halv elva på kvällen. Vi ansåg att fördelarna övervägde nackdelarna och åt vår kvällsmat samtidigt som tåget klättrade upp genom de Julianska alperna. Landskapsvyerna utanför fönstren var tidvis löjligt pittoreska.