När vi kom till lägenheten igår pekade värdinnan uppåt berget. Det var mörkt ute, men man kunde se några lysande punkter en bra bit ovanför bebyggelsen i dalen. Det var linbanestationer som länkade ihop staden med bergstopparna i norr. Hon rekommenderade oss en utflykt dit upp, och det rådet skulle vi göra verklighet av idag.
Stadens studenter längs floden.
Det är väldigt behagligt turistväder här just nu. De senaste veckorna har vi rest i temperaturer över trettio grader, så befrielsen är påtaglig när man kan ta på sig långa byxor igen och inte behöva hoppa från skugga till skugga på trottoarerna. Barnen jublade åt regnskuren igår kväll när vi seg av tåget från Verona.
Sixten på Hafelekar.
Vägen uppför berget går i tre etapper. Den första är en brant bergbana på räls, och då kommer man från staden upp en liten bit på berget. Hit upp finns det bilvägar och det verkade som om cykel- och vandringsentusiaster utgår härifrån när de ska ta sig upp i bergen.
Utsikt över staden.
Vi fick i oss en lätt lunch innan vi gick bort till linbanestationen. Linbanan tog oss i två steg upp till toppstationen på dryga 2200 meters höjd. Här strosade vi runt en stund i ett stenigt och trädlöst landskap med en liten fårflock som sällskap. Det var betydligt svalare här uppe och stilla i luften. Termiken skickade moln från Innsbruck upp över de spetsiga topparna runt linbanestationen. Vi bestämde oss för att gå upp till en lokal topp en kvarts promenad bort med en stigningen på 65 meter.
På väg till toppen.
När vi var mätta på utsikten tog vi samma väg tillbaka. Det hade blivit eftermiddag och vi gick från bergbanestationen in till stadens gamla delar. En rejäl fika senare tog vi bussen tillbaka hem, och det blev middag vid det runda bordet i lägenheten.