Blog
Sista biten hem
Som svensk är det svårt att undvika Hamburg om man ska åka tåg ner i Europa. Vi packade våra väskor en sista gång efter frukosten på hotellet och drog bort till stationen och en timme senare rullade tåget in i just Hamburg.
Det är en hektisk station med tåg som kör in under markplan. En trappa upp finns matställen och butiker samt utgångar och tunnlar utåt staden. Efter att ha låst in bagaget på två olika ställen på stationen drog vi ut på stan.
På ett lunchhak vid stationen.
Efter lunch på en riktigt tysk restaurang med en traditionellt barsk kypare strosade vi mest runt i det fina vädret. Vi hade gärna gjort stoppet kortare, men det är svårt att få biljetter till tågen genom Danmark nu på sommaren, så vårt tåg går inte förrän i kväll.
Strax innan tågets avgång mot Köpenhamn.
Summa summarum så hamnade vi i Köpenhamn en halvtimme innan midnatt för att sedan med Öresundståg och taxi ta oss hem till Dalbygatan.
Slutet gott - allting gott.
Bremen
Det blev en lågn resdag från Österrike till norra Tyskland. Vi har betat av den här sträckan med tåg flera gånger tidigare. Det är lite för långt att åka hela vägen hem på en dag, så vi brukar passa på att övernatta i någon tysk stad. På vägen ner blev det Würzburg, och nu blir det Bremen.
För att få ner restiden så fick resan delas upp på fyra delsträckor, varav den första och mest minnesvärda tog oss till München. Här var nämligen vagnen med våra bokade sittplatser bortplockad, så våra platser hade försvunnit. Allteftersom tåget stannade och tog upp fler passagerare blev trängseln i korridorerna mer påtaglig. Vi kom i samspråk med en mor och son från Malmö som reste hem till Sverige med sin flygrädda hund, vilket lättade upp stämningen. Efter tågbyte i München ordnade saker och ting dock upp sig, och vi fick sitta ner resten av resan.
Bremen centrum.
I Bremen tog vi in på ett nyöppnat hotell några hundra meter från stationen. Trötta och hungriga efter en hel dags resande drog vi ner på stan. Klockan var kvart i nio och det var söndagkväll när vi släntrade in på en sushirestaurang strax innanför kanalen som omger stadens centrala delar. Personalen bad om ursäkt för att de inte hade särskilt mycket mat kvar, men vi kunde få de sista bitarna om vi inte hade några specifika krav på vad vi ville ha.
Astrid, Sixten och gatumusikanterna.
Det blev en familjetallrik med dagens smarriga sushirester, och det passade oss perfekt.
Schnitzel
Den andra dagen i Österrike var ursprungligen avsedd för utflykt med bil till områden utanför Innsbruck, men så blev det inte. Vi var helt enkelt inte tillräckligt motiverade, och de planerade sevärdheterna får vänta till en annan gång.
Nedanför hoppbacken.
Ändringen av planerna i kombination med viss reströtthet gjorde att vi kom iväg ganska sent från lägenheten. Vi tog oss in till stan för en sen schnitzel-lunch. Därefter tog vi bussen ut till stadens södra utkant. Där ligger en skidhoppningsbacke. Området är grönt och frodigt med promenadslingor och vacker utsikt. Halva sällskapet tog det lugnt vid en stenbänk i skuggan medan de andra gick en slinga genom en ravin, i grönskande skogar och över alpfloder med svalt och klart vatten.
På kvällen blev det hämtpizza från restaurangen i kvarteret bredvid och packning inför resan till Bremen.
Nordkette
När vi kom till lägenheten igår pekade värdinnan uppåt berget. Det var mörkt ute, men man kunde se några lysande punkter en bra bit ovanför bebyggelsen i dalen. Det var linbanestationer som länkade ihop staden med bergstopparna i norr. Hon rekommenderade oss en utflykt dit upp, och det rådet skulle vi göra verklighet av idag.
Stadens studenter längs floden.
Det är väldigt behagligt turistväder här just nu. De senaste veckorna har vi rest i temperaturer över trettio grader, så befrielsen är påtaglig när man kan ta på sig långa byxor igen och inte behöva hoppa från skugga till skugga på trottoarerna. Barnen jublade åt regnskuren igår kväll när vi seg av tåget från Verona.
Sixten på Hafelekar.
Vägen uppför berget går i tre etapper. Den första är en brant bergbana på räls, och då kommer man från staden upp en liten bit på berget. Hit upp finns det bilvägar och det verkade som om cykel- och vandringsentusiaster utgår härifrån när de ska ta sig upp i bergen.
Utsikt över staden.
Vi fick i oss en lätt lunch innan vi gick bort till linbanestationen. Linbanan tog oss i två steg upp till toppstationen på dryga 2200 meters höjd. Här strosade vi runt en stund i ett stenigt och trädlöst landskap med en liten fårflock som sällskap. Det var betydligt svalare här uppe och stilla i luften. Termiken skickade moln från Innsbruck upp över de spetsiga topparna runt linbanestationen. Vi bestämde oss för att gå upp till en lokal topp en kvarts promenad bort med en stigningen på 65 meter.
På väg till toppen.
När vi var mätta på utsikten tog vi samma väg tillbaka. Det hade blivit eftermiddag och vi gick från bergbanestationen in till stadens gamla delar. En rejäl fika senare tog vi bussen tillbaka hem, och det blev middag vid det runda bordet i lägenheten.
Upp i Alperna
Det skulle bli en lång dags tågresa med två byten från la Spezia till Innsbruck. Punktligheten när det gäller tåg är inte bättre här än någon annanstans, så det finns alltid en oro över att bli strandad på vägen och inte komma fram dit man skulle. Vi hade planerat för lite längre stopp i Milano och och Verona för att ta höjd för eventuella förseningar.
Vi kom hur som helst iväg enligt plan. Den första biten går genom Cinque Terres byar längs havet. Landskapet med byar, hav, järnvägar och vinodlingar är som hämtat från ett överambitiöst modelljärnvägsbygge. Tågspåren går över huvudet på dem som går i gångtunneln med den lilla restaurangen som har utsikt ner över vattnet med de gulliga båtarna.
Malin och Sixten med packning framför ett italienskt snabbtåg.
Havsutsikt varvas med tunnlar innan tåget efter Genua styr kosan inåt landet mot Milano. Här blir landskapet efter ett tag alldeles platt, och stora spannmålsodlingar breder ut sig. Kontrasten med det lite ruffigare södra Italien är påtaglig.
Milanos snart hundraåriga station är extremt pampig. Det yttre påminner om Brandenburger Tor, men fortsätter med enorma väntsalar och aningen överarbetade takdekorationer. Vårt stopp här varade i knappa timmen, så det blev bara en kopp kaffe innan vi hoppade på tåget till Verona.
Stationen i Milano.
Veronas station var mer genomsnittlig. Här slängde vi i oss lite snabbmat för att orka de sista tre timmarnas resa upp i bergen.
Upp mot Alperna.
Tågresan från Verona till Innsbruck är väldigt vacker. Det platta landskapet övergår snart till kullar med vinodling, och efter ett tag ser man att det även odlas äpplen. Tunnlar och raviner tar oss sen upp bland granar och vita bergstoppar. Vi kom fram till Innsbruck vid floden Inn en kvart efter utsatt tid. Vår värdinna tog emot oss i sin lägenhet i universitetsområdet strax efter nio på kvällen.
Lutande tornet i Pisa
Sedan barnsben har man ju fått bertättat för sig om det lutande tornet i Pisa. Tornet är ett klocktorn tillhörande Pisas domkyrka och ska ha tagit 199 år att bygga. Bygget stod dock still under en längre tid eftersom tornet redan då börjat stå snett. Pisa är en universitetsstad i samma storleksordning som Lund och anses ha varit lika historiskt betydelsefull på västkusten som Venedig på östkusten, och stadens mest kända person borde bara Gallileo Gallilei.
Sixten i Pisas gränder.
Efter en rejäl tågförsening mellan la Spezia och Pisa steg vi av tåget i ett varmt Pisa. Pisa har trots sin begränsade storlek en egen flygplats i stadens utkant. Vi bestämde oss för att gå från stationen till domkyrkan för att se lite mer av staden. Man passerar först centrum söder om floden med lite modernare bebyggelse. Det var färre människor i rörelse längs gågatan än vi trott att det skulle vara. Norr om floden blev gatorna smalare och gatnätet mer oregelbundet. Vi passerade flera pampiga byggnader och torg innan vi kom ut på den öppna ytan med domkyrkan och dess kringbyggnader.
Klocktornet i Pisa.
Man har anlagt gräsmattor med stenlagda gångstråk runt sevärdheterna. Det berömda tornet står i utkanten av komplexet och kan ses på några kvarters avstånd när man kommer till fots. Det tas inget inträde till området, men som man vill komma upp i tornet kostar det en slant.
La Spezia by night.
Vi kom hit en stund efter lunch och gick runt och beundrade de välhållna byggnaderna tills vi kände oss mätta. Vi var långt ifrån ensamma här, men eftersom området är stort så var det ingen trängsel. På vägen tillbaka blev det lite souvenirer och glass innan tåget tog oss tillbaka till la Spezia. När solen gått ner gick vi vuxan en tur ner mot hamnen för att se hur staden ser ut. Vår värdinna har skrivit ihop ett litet kompendie med kurriosa om staden, och det hade vi med oss som guide.
La Spezia
Nu lämnar vi Ischia för att ta oss vidare norrut. Hotellägaren skjutsade oss med sin båt till Maronti så att vi därifrån skulle kunna ta taxi. Det blev Tommaso som körde oss över ön till färjeläget. Han hade en liten minibuss där man fick sitta skuldra mot skuldra för att tre personer skulle få plats på den bakre raden.
Sedan tidigare på resan vet vi att det sällan är självklart varifrån båtar går. I hamnen finns det flera resebyråer som säljer båtbiljetter och mer än en angöringsplats för själva båtarna. Om man kommer fel kan det bli långa promenader, och det är inte alltid man får rätt svar om man frågar någon. Men hamnen i Porto d’Ischia är inte så stor, så det blev bara några hundra meters irrande innan vi stod i kön för att komma på båten. Nytt för detta bolag var att man var tvungen att skriva ut en fysisk biljett i biljettluckan innan man gick på båten. Det fanns ingen digital variant.
Båten till Maronti.
In till Neapel bar det av med flygbåt. Båtarna vi åkt med tidigare har hållit sina tidtabeller, så även denna. Efter en spännande taxitur från hamnen till centralstatinen var vi tvungna att fixa platsbiljetter till tåget vidare norrut. Inte alla tåg kräver platsbiljetter, men vår avgång till Rom var ett höghastighetståg med krav på egen plats. Kön till biljettluckan var lång och bemanningen bakom luckorna var låg.
Fördelen med att köpa biljetter över disk på en stor station är ju självklar. Det är proffs som sitter på stolarna och man får biljetterna i handen. Oftast kan man få bokat platser på tåg i andra länder och bolag än de som finns på stationen. Ett pinsamt undantag är dock Sverige, där det stora svenska tågbolaget visar ett genant ointresse för att tillhandahålla tågbokning med annat än biljetter inom Sverige. Vi har på tidigare resor till exempel bokat tyska biljetter på en station i Rumänien.
På stationen i la Spezia.
Efter turen till Rom bytte vi tåg och for vidare till la Spezia, en hamnstad ganska långt norrut på den italienska västkusten. Vi hade inte hört talas om den innan, men mindre än tio minuters tågresa norrut härifrån ligger den sydligaste av byarna i Cinque Terre. En timme söderut med samma färdsätt ligger Pisa. Vi har bokat en lägenhet i centrum nära stationen för att besöka dessa platser de kommande dagarna.
Utsikt från vårt trapphus.
Kvinnan som hyr ut lägenheten har en Labrador och mötte oss utanför porten. Det var lite för varmt för att vara behagligt i lägenheten på översta våningen. Luftkonditioneringen kämpade på under kvällen, men det är varmt även i la Spezia just nu. På kvällen gick vi ut och käkade på en trattoria i kvarteret. Vi vuxna bunkrade upp med frukost på Coop innan vi drog oss tillbaka.
Utflykt till Sant'Angelo
I bukten utanför hotellet går det regelbundet båttaxi med fasta priser för att ta sig västerut till den lilla byn Sant’Angelo eller österut till den bredare stranden i Maronti. Redan kvällen innan hade det sonderats intresse för att efter frukost gå till Sant’Angelo landvägen och att ta sig upp på den kuperade udden utanför stan, vilket några i gruppen nappade på.
Sant’Angelo på avstånd.
Medan det hurtiga gänget tog landvägen åkte de andra taxibåt till byn. Det är ordentligt varmt på ön just nu, och nätterna är inget undantag. Hotellet har ingen luftkonditionering, så fönster och dörrar står på vid gavel för att luften på rummen inte ska stå helt stilla. Solen står högt på himlen och den mörka sanden är för het för att gå på. Hurtgänget gick bet på att komma ut på berget på udden och styrde kosan inåt land istället för att till sist hamna i en liten by med vacker utsikt över de södra delarna av Ischia.
Sol och bad.
Så gott som alla strålade samman i Sant’Angelo till lunch. Byn är mysig med ett torg nere vid stranden och smala gränder med trappor mellan husen. Man har till och med en liten sandstrand med solsängar, parasoll och badvakter. Samhället verkar leva upp under sommarhalvåret för att sedan sova sig igenom vintern. Ute i bukten ligger det flera dussin båtar för ankare under dagarna, förmodligen hemmahörande på fastlandet.
På väg till middag längs strandpromenaden.
Eftermiddagen var även den varm och badvänlig. Tempot var lojt och det badades, solades och spelades kort ända fram till den gemensamma middagen.
Sol och bad
Då blir det ytterligare en omgång med sol och bad på samma resa. Vårt hotell ligger på Ischias södra sida och har en smal strand precis nedanför restaurangbalkongen. Man sitter verkligen på första parkett när man dricker sitt morgonkaffe och njuter av sin croissant. Barnen plaskar runt i det lugna havet, och vissa verkar inte få nog.
Den tredje sängen med extra närhet till havet.
Vi hade inga planer för dagen mer än att njuta av sol och bad. Det är runt trettio grader i luften och havet ger en precis lagom svalka. Ingen verkar se någon anledning till att lämna hotellets närhet, förutom storbarnen som tog taxibåten till stan för lite shopping en stund på dagen. Mats tog också tag i maten. Han bokade bord till oss alla på en restaurang som ligger strax bakom hotellet. Eftersom vi är sjutton stycken i sällskapet fixade han även med förbeställningar. En av specialitéerna är kanin, vilket bland annat Sixten valde.
Middag.
Efter en slö dag vid havet gick gänget för att äta. Innan vi rullade ner till hotellet hade det blivit både skaldjur, kanin, persikovin och en hel del karaoke.
Ischia
Ischia ligger i den norra delen av Neapelbukten och Capri i den södra. Några familjer från Johanneslust skulle vara på Ischia den kommande veckan, så vi hade kommit överens om att träffas där. Det fanns rum kvar på hotellet så vi bokade in oss där i tre nätter.
Båtfärden ut till ön höll på att gå i stöpet. Vi hade biljetter till Caremars färja ut till ön, men beroende på vilken avgångstid man väljer så går de från olika platser i hamnen. Vi tog oss naturligtvis till den felaktiga. Med en kvart tillgodo kastade vi oss i en taxi för att komma rätt. Ingen taxi dock utan a pruta lite, hur brått man än har. Chaffisen visste i alla fall vart han skulle köra, så vi kom fram med några minuters marginal för att trycka ut våra biljetter och springa ut till färjan.
Hamnen på Ischia.
Här hittade vi även de andra familjerna och lugnet lade sig. När vi kom ut i bukten tornade Neapelbuktens skyline upp sig och det fläktade skönt ute på däck. Andra och sista stoppet på linjen är Ischia. Man kan ta sig till hotellet med lokalbuss, men efter en stunds förhandlande med de lokala taxichaufförerna trycktes det in sjutton passagerare i två minibussar, och färden gick vidare i äkta italientempo på de slingrande vägarna över den kuperade ön.
Sista biten till hotellet har ingen väg. Bagaget får bäras ner till stranden och en båt från hotellet transporterar det den sista biten längs kusten.
Sammanfattningsvis så fick nog ingen av familjerna de rum som de hade bokat, men alla fick någonstans att sova till slut. Det bokades bord på en restaurang på gångavstånd utmed stranden. Trots att strömmen kom och gick under tiden som maten tillagades så fick alla vad de beställt och vi lunkade alla hemåt mätta och nöjda när solen gått ner över ön.
En natt i Neapel
Vi har haft ett par underbara dagar på öarna untanför Sicilien, men nu är det dags att dra norrut. En av hotellets anställda skjutsade oss och vår packning i god tid för att hinna med flygbåten till Messina på den sicilianska sidan av Messinasundet.
Flygbåten till Messina tar drygt en timme. I hamnen är trafiken hektisk och båtarna i området stävar fram i snigelfart. Det fanns ingen båtlinje mellan öarna och fastlandssidan av sundet, så vi fick hoppa i land för att genast hoppa på en ny båt på samma kaj, för att komma till fastlandet.
Tillbaka på fastlandet.
Sedan var det dags för dagens språkutmaning. En engagerad kvinna i tågstationens biljettlucka skulle boka platsbiljetter till tåget norrut. Hon kunde inte ett ord engelska och tåget skulle gå tio minuter efter att vi kommit fram till biljettluckan. Både hon och vi torkade svetten ur pannan när biljetterna skrivits ut och vi kunde ta oss till perrong sju där tåget mot Milano skulle avgå.
Vi kom med tåget och biljettformalian flöt på som den skulle när konduktören kom förbi våra platser. Nytt för denna resan är att vi har digitala interrailkort i form av en app på telefonerna. Det är fler saker att tänka i appen än med pappersvarianten så Malin, med alla interrailkort på sin telefon, har stundtals huvudbry när telefonen inte vill som hon vill.
På tåget mot Salerno.
Vi hoppade av tåget i ett soligt Salerno för att ta ett lokaltåg till Neapel. Under stoppet hann vi ta en fika på gågatan alldeles nära stationen. Lokaltåget vidare till Neapel gick sedan inåt land innanför Vesuvius för att sedan rulla in på Neapels lite krångliga centralstation. Här finns ett antal lokaltågsoperatörer och ett tunnelbanesystem. Efter att ha frågat runt en stund klev vi på tunnelbanan med varsin biljett i handen för att tre statiomner senare komma upp i närheten av hamnen.
Ett virrvarr av rulltrappor ner i underjorden.
Efter att ha kånkat vårt bagage i en kvart kom vi till vårt boende. Området var lite nergånget och porten in till trapphuset var ganska diskret. Två trappor upp hittade vi en skylt med namnet på vårt boende. Koden in funkade och våra passerkort låg framlagda på disken innanför dörren.
Personalen på restaurangen i gränden.
Det blev napolipansk pizza i gränden intill vårt boende till kvällsmat. På kvällen satt vi uppe för att invänta antagningsbeskedet till gymnasiet för att få reda på om Sixten skulle komma in på sitt förstahandsval. Det gjorde han!