Liparis närmsta grannar är öarna Vulcano och Salina. Vulcano var enligt den romerska mytologin guden Vulcanos hemvist. På avstånd ser man hur det ryker från de gula svavelfälten på öns sluttningar. Salina har fått sitt namn från det italienska namnet på salt. Här har det utvunnits salt från havet genom indunstning i stora dammar långt innan modern tid.
Dagens turbåt.
Idag skulle vi åka på båtutflykt runt vår egen ö samt Salina. Vi hoppade på turbåten klockan tio tillsammans med ett tjugotal medresenärer. Den svalkande fläkt som vi saknat på land infann sig direkt när vi tuffat ut från hamnen. Vi stannade redan efter en kvart på sjön för ett dopp på öns norra sida. Här var strandklipporna mycket ljusare än på andra delar av ön, och botten likaså. Det är en speciell frihetskänsla att hoppa i det turkosa vattnet från en båt och känna den svindlande känslan av att ha botten en bra bit under sig.
Saltdamm på Salina.
Efter doppet styrde kaptenen båten över till Salina och en av dess hamnar. Vi gick i land en kopp kaffe och en glass. Det är en bit över trettio grader och caféets hund låg och flämtade i skuggan. Inte heller här kommer man särskilt långt med sin engelska, så det får bli lite italienska ord blandade med gester för att få som man vill. När man gick av båten skrev matrosen upp klockslaget som vi skulle vara tillbaka till på en lapp som han visade upp när vi gick i land.
Salina från havet.
Det blev ett helt varv runt Salina tillsammans med en lunchpaus i land innan vi åkte tillbaka till Lipari. Allt som allt tre badstopp samt stopp för att beundra lite olika vulkaniska formationer längs kusten. Guidningen som kaptenen stod för via båtens högtalarsystem var på italienska, så den hade vi begränsat utbyte av.
Väl i land var det dags att packa inför morgondagens resa norrut. Astrid ville ta farväl av Lipari med en sista natt på byn, så det blev en pizza längs huvudgatan innan vi trillade i säng.