Så var det dags att lämna Costa Rica. Vi hade packat kvällen innan och åt en sista frukost på hotellet. Jonathan från hotellet hade bokat en minibuss till oss som skulle ta oss till Nicaraguas gräns. Den dök upp som den skulle och iväg kom vi. Det tog två och en halv timme till gränsen dit vi kom vid tolvtiden. Vi anlitade en cykeltaxi för att ta oss och väskorna över gränsen istället för att vi skulle bära dem. Det var varmt och det kändes som en bra idé.
Husleguanen.
Efter ungefär hundra meters cyklande kom vi till gränsstationen. Här visade det sig snabbt att vi inte hade rätt stämpel i passen, så vi fick åka tillbaka igen. Cykeltaxin knorrade lite om extra betalning, och vi knorrade tillbaka.
Så blev det kö, stämpel och cykel tillbaka till gränsen. Nu gick det fint och vi beslöt oss för att själva bära packningen i ingenmansland fram till den nicaraguanska gränsstationen. Det blev kö igen och vi betalade för visum och efter ett par kontroller till var vi inne i landet. Vi hade vid det laget träffat Gerald från hotellet vi skulle bo på, och han skulle köra oss till Granada. Vi stuvade in familj och packning i bilen och drog iväg. Gerald berättade om landet och vi stannade till vid en liten fruktbutik vid vägen för att få lunch.
Fruktaffär längs landsvägen.
Resan i Nicaragua tog nästan två timmar, och väl framme i Granada vi blev överraskade av den färggranna staden med den gula katedralen. Ingen byggnad får vara högre än katedralen, vilken inte är högre än ett trevåningshus, så staden är ganska platt.
Torget i Granada.
Sixten och Astrid utanför ett museum. Notera Astrids bananskor.
Hotellet var litet och mysigt med pool på innergården. Vi gav oss ut på stan för att äta och orientera oss. Vi hade trottoarer att gå på och flanerade på något så exotiskt som en gågata. Kvällsmålet blev en rejäl omgång födelsedagsglass på en glassbar.