Efter frukost hämtade Walter oss på hotellet. Vår buss till Playa Grande skulle gå halv tolv, och innan dess ville vi få ivägskickat våra varma kläder till Boulder. Malin hade frågat efter en papplåda på hotellet och lokalbutuken utan att få napp. Grejorna packde vi istället ner i en packsäck och slängde in i Walters baklucka.
Astrid i hotellträdgården.
Vi hade inte särskilt mycket tid på oss innan bussen skulle gå så efter ett provianteringsstopp togs beslutet att vi inte kör via posten för att skicka kläderna. I en mataffär fick vi tag på en uttjänt vinflaskeembalage där försändelserna fick plats. Med ett ordentligt snöre om fick vi ihop allt och Walter erbjöd sig att se till att allt kom iväg.
På busstationen var det en hel del människor, men vi kom på bussen som vi skulle. Iväg for vi upp genom kullarna runt San Jose och ut på Nicoyahalvön. Det mesta av resan gick på den panamerikanska huvudvägen, vilken löper som en nerv från Mexico till Panama. Det låter ju smidigt, men den är inte mer avancerad än gamla vägen mellan Lund och Malmö.
Vägkrog i Costa Rica.
Efter två timmar stannade vi för mat och toalett. Därefter blev det en lång och varm sträcka fram till målet . Hela resan tog dryga sex timmar, vilket var krävande för stora delar av familjen. Trots värmen höll sig barnen på övervägande gott humör.
När vi kom fram till vårt mål, Playa Grande, var det skymning, och vi fick använda ficklampa för att ta oss till receptionen. Det är nästan beckmörkt i byn på natten eftersom havssköldpaddorna lägger sina ägg på stranden då, och de störs av belysning. Playa Grande är ett fredat område i det avseendet och man får inte gå ner till vattnet när solen gått ner utan en guide.