Vi sover alla i samma rum här i Viñales, så uppstigningen är ganska synkad. Igår kom vi överens med värdparet om en tur till fots ut på landet. Norr om staden ligger ett område som på något sätt har en skyddande stämpel på sig, guiden kallade det för nationalpark. Guiden är en av husets söner, den ende vi träffat här på boendet som pratar engelska. Han plockade upp oss efter frukosten och vi lunkade i barnvänlig takt ut ur byn.
Kubansk landsbygd.
Det är som nämnts tidigare väldigt givande att ha en personlig guide. Vi fick se mangoträd av olika sorter, nationalträdet, kaffebuskar, diverse citrusträd med mera. Nationalträdet är en sorts palm, och anledningen sägs vara dess breda användningsområde. Bladen blir tak, frukterna blir foder till djuren, översta delen av stammen används som fermenteringskärl vid tobakstillverkning och den nedre delen av stammen blir virke.
Familjen vid ingången till en tobakslada.
Turen innefattade även en titt in i tobakstillverkningen. Tobaksplantorna drivs upp i såbäddar innan de sätts ut på åkerstyckena. Man beskär dem för att få dem att grena sig och bli tätare, och efter tre månader så skördas de. Efter skördningen hängs de in i lador för att torka i fyra månader. Nu luktar de inte mer är vanliga vissna löv. Bladen läggs då i en lag smaksatt med bland annat sockerrörsjuice, apelsin och rom några timmar. Lagen hälls av och bladen fermenteras i tunnor eller palmstammar. Här verkar det inte finnas någon bestämd tid, men det handlar om många månader. Nu luktar bladen så som man tycker att tobak ska lukta. Man rullar dem nu till cigarrer och låter dem torka några dagar. Tobaken växer och skördas under bestämda perioder på året för att få bästa smak.
Ananasfält.
Just nu verkar det vara fermenteringsperiod, och det är tomt på både fält och i ladorna. Men vi fick se lite tobak som hängde kvar för visning. En invigd visade även hur en cigarr skulle rullas, och vi blev erbjudna att ta ett bloss.
Vi hann även med ett juicestopp innan vi traskade tillbaka in till byn för att hitta ett lunchställe. Lonely Planet hjälpte oss att välja, och det blev The Olive som fick smörja våra krås. På eftermiddgen fixades det med transport vidare till både nästa och nästnästa stopp. Det blev en blandning av taxi och buss som kommer att ta oss till Cienfuegos.
WiFi-spot.
Lite mer kuriosa förresten. Internet är inte tillgängligt i gemene kubans hem. Vi fick ett SMS från telenor att vi kunde surfa från våra mobiler dock. Det kostar 99 kroner per dygn, och max 10 MB. En bild på den här sidan är cirka 7 MB, så att ladda upp det ni kan läsa och beskåda här skulle nog gå loss på några tusen kronor. En rimligare lösning är att köpa ett WiFi-kort. På kortet finns koder för att ansluta sig till trådlösa nätverk som finns i vissa städer och byar. Utbyggnaden verkar ha tagit fart, och om man frågar på gatan så får man ganska snabbt reda på var man ska gå. En timmes surf kostar 20 kronor och kan delas upp på olika tillfällen. Det är en lite speciell syn att se hur turister och kubaner sitter längs husväggarna runt dessa vattenhål. Korten är dock inte alltid så lätta att få tag i. Antingen går man på svarta marknaden eller så köar man utanför någon av de statliga telefonbolagets kontor.