Östersjön Runt

Det var tidig uppgång eftersom vi bokat tidiga biljetter till Hamburg. Killen som skulle hämta nycklarna dök upp på utsatt tid, och strax efter åtta hoppade vi in i en taxi till stationen.

Hamburgs kanaler.

Väl i Hamburg, efter två timmars Inter City-tåg, hade vi ett par timmar att fylla med något vettigt. Det hanns med lite shopping och en båttur i Europas näst största hamn innan tåget tog oss vidare norrut mot Danmark, Sverige och hem igen.

På tur i hamnen.

Det är inte mer än tre timmars tågresa från Poznan till Berlin, och vi hade gott om tid att komma iväg. Kupén fick vi dela med Zlatans bror - han är noga med sina naglar och bär en prydlig stråhatt med fjädrar i. De ses sällan tillsammans, så han får vanligtvis resa ostört. Han önskade oss en trevlig dag när vi skildes åt på perrongen på centralstationen i Berlin.

Innan vi lämnade stationen drog vi i oss lunch och bokade biljetter till Köpenhamn. Tanten i biljettkassan fnös och himlade med ögonen när hon hörde vart vi ville åka. Det är fullt på alla tåg, sa hon. Till slut fick vi plats på ett sent tåg samma dag som vi ville åka, men då får vi åtta timmar att slå ihjäl i Hamburg och hemkomst till Malmö efter midnatt. Vi hade inte så mycket att välja på.

Badträdet.

Sedan skulle vi möta upp med Helena, Pauline och de andra. De har hyrt en lägenhet av en bekants bekant här i stan. Idag var det badväder, så de hade dragit till en badsjö som ligger på vägen till Potsdam. Vi dumpade vårt bagage i lägenheten och susade dit.

Man kan svinga sig i en lian som hänger ut över vattnet. Efter att fått instruktioner av de andra barnen, Walter, Ellen och Nora, så var Sixten och Astrid inte sena med att prova. Det svingades en bra stund innan vi tog S-Bahn tillbaka in mot staden.

Hemma hos.

Vi handlade till middag och åt tillsammas hemma hos Pauline och Helena. Innan vi skildes åt rastades barnen på en lekplats i närheten. Det blev en lång dag, och vi somnade gott i våra sängar.

Krakow är Polens näst största stad. De gamla delarna av staden är med på Unescos världsarvslista, och i stadens närhet finns flera sevärdheter. Ett är Auschwitz-Birkenau och ett annat saltgruvan i Wieliczka. Vi pratade om att besöka båda när vi planerade rutten, men kom fram till att barnen inte är gamla nog att besöka ett koncentrationsläger. Vi gick förbi en fotoutstälning i en av stadens parker där påvens besök i lägret skildrades, och då förklarade vi lite om vad som hänt. Att komma dit och se hemskheterna är absolut något vi känner att man bör göra, men det får vänta några år. 

Till saltgruvorna tog vi oss med taxi, det tar cirka en kvart att ta sig dit på det sättet. Vi hade försökt att boka biljetter ner till underjorden via nätet, men man måste göra det minst tre dagar innan besöket. Så vi fick vackert ställa oss i kö utanför biljettkontoret.

Gruvmekanik.

Rundvandringen började med trätrappor ner genom ett nästan hundra meter djupt schakt. Det var som ett trångt trapphus och känslan av underjord var påtaglig. Hela familjen knatade på och efter nästan fyrahundra trappsteg var vi nere. Det är ett populärt turistmål och ganska trånga passager, så rundan gick i maklig takt.

Berget här nere är nästan rent salt. På platsen har det i förhistorisk tid funnits en sjö som torkat ut och lämnat efter sig ett imponerande lager salt. Sedan har det bildats berg ovanpå och pressat ihop saltet till sten. I modern tid får man ta till dynamit och bergborr för att bryta det. Det är mörkgrått till färgen på grund av föroreningar.

Salt.

Längs rundan fanns det utställningar om hur livet i gruvan tedde sig under de mest produktiva åren. Nu utvinner man bara små mängder genom att pumpa upp det salta grundvattnet och dunsta fram saltet.

En av de stora salarna.

Stämningen påminner om scenerna i sagan om ringens Moria. Berget är mörkt och här och var har man karvat ut statyer ur det relativt mjuka berget. Här finns bland annat ett kapell med detaljrika utsmyckningar. Fukt är dock ett problem eftersom det löser upp saltet, så andedräkten från besökarna tär på konstverken. Träkonstruktionerna konserveras däremot av saltet och håller i princip hur länge som helst. Det blev lunch i underjorden innan vi kom upp i ljuset igen.

Runt stora torget.

Eftermiddagen tillbringade vi inne i staden. Det blev fika och promenad i den vackra staden. De centrala delarna utgörs av pampiga gamla hus och det centrala torget är ett av de största vi varit på. Här är det raka gator i räta vinklar, vilket det inte är i de mer snirkliga judiska kvarteren där vi bor. Man kan åka öppen häst och vagn som stadstur, men det hoppade vi över.

Järnvägsnätet i Baltikum är under uppbyggnad. Det finns bara tre avgångar i veckan mellan Vilnius och Polen, så därför fick det bli buss för att komma vidare på resan. Vi hade bokat plats på halvfembussen och hade därför nästan en hel dag kvar i Vilnius.

Det fick bli ytterligare en borg - Trakai. En av Litauens största sevärdheter. Vi packade våra grejer och lämnade lägenheten.

Trakai.

Trakai ligger en halvtimmes bilfärd utanför stan. Stället är återuppbyggt efter att ha legat i ruiner och påminner om Malmöhus. De byggnader som återskapats är teglade och visar utställningar om platsens historia tillsammans med arkeologiska fynd. Medeltidsstämningen går till viss del förlorad när linjerna blir för raka, men om de inte hade försökt återställa det så hade det inte varit mycket mer än en stenhög. I utställningen fick man se bilder av hur platsen såg ut innan man plockade fram verktygen för andra gången.

Sixten.

Efter att ha lunchat och strosat runt på området åkte vi tillbaka till Vilnius, lämnade bilen, tog taxi till busstationen och drog vidare mot Polen. Det hann börja regna och bli mörkt innan vi kom fram till Bialystok i östra Polen. Busstationen var mörk och ruffig, endast en spritbutik var öppen och nedanför taxiskylten var det tomt. Mannen som vaktade långtidsparkeringen kunde inte ett ord engelska, men tjejen i spritbutiken kunde övertalas att ringa en taxi.

Bialystok busstation.

Det blev en kvällsfika i hotellets restaurang innan vi kröp till kojs. Imorgon ska vi äntligen åka tåg igen - lyxigt.

Jūrmala är Lettlands mest populära badort, mindre än en halvtimmes bilresa ut från Riga. Solen sken när vi vaknade, så vi knappade in koordinaterna i gps:en och lämnade Riga för ett dopp i det blå.

Jūrmala.

På sovjettiden var det väldigt populärt för ryssar att tillbringa ledig tid här. Villorna längs den över tre mil långa stranden är vackra och inbäddade i grönska, lite som en jätteversion av Ljunghusen.

Idag var det bara barnen som badade i det 20-gradiga havet. Luften hade ungefär samma temperatur och det blåste ganska friskt.

Hill of crosses.

Efter bad och lunch drog vi vidare söderut till ett lite udda, men inte desto mindre populärt, turistmål. För många är Hill of Crosses ett vallfärdsmål, och det är precis vad det heter; en kulle full av kors. Under sovjettiden var religion inte officiellt godkänt att utöva. På Hill of Crosses trotsade man diktaturen genom att överösa den lilla kullen med kors och krucifix. Efter Sovjetunionens fall har platsen besökts av flera påvar och när vi var där kom ett antal busslaster med ungdomar för att utöka antalet kors på kullen. Gissningsvis någon form av konfirmationsresor.

Kvällsdopp.

Innan vi kom fram till Vilnius stannade vi till på en aningen intetsägande vägkrog. Vi blev glatt överraskade när vi stegat igenom lokalen och ut på baksidan. En grässlänt ledde ner till en sjö och en trevlig badbrygga, så efter maten så tog barnen ett dopp.

Vårt trapphus.

Till Vilnius kom vi vid niotiden. Vår värd mötte upp vid porten och visade oss upp till lägenheten på översta våningen.

Att ha bil ger ju möjlighet att enkelt komma till ställen som kollektivtrafiken gör det omständigt att ta sig till. Idag tänkte vi ta oss en titt på två medeltidsborgar på den lettiska landsbygden.

Storkstolpe.

Vi sopade ihop vår packning och lämnade djupskogen bakom oss. GPS:en visade oss vägen söderut mot ett nytt land. Efter en stunds körande var vi i Lettland, och om det var lätt att få syn på stork i Estland så var det här löjligt mycket röda näbbar. Det är lite som att resa tillbaka till början av förra seklet med småskaligt jordbruk och större variationer av arter och naturtyper.

Cēsis.

Första slottsstoppet på medeltidsturen var i Cēsis. Efter lunch tog vi varsin stearinlykta i handen och klättrade upp i det stora tornet, som förutom att vara en del av fortifikationen även tjänat som bostad. Borgen var inte så ruskigt stor men väldigt trevlig och pampigt belägen.

Sigulda.

Andra anhalten var Lettlands mest kända lämning, vid namn Sigulda. Här finns ett gammalt och ett nytt slott och omgivnigar som påminner lite om Skäralid. I motsats till slottet i Cēsis så ligger Siguldas gamla slott en bit utanför staden. Här har man skalat upp sevärdheten med en stor park och anslutande marknad. Turisttrycket var påtagligt med ett par turistbussar på parkeringen. Allt var vackert hållet och utsikten över ravinen nedanför var en fröjd för ögat.

Sedan bar det av till natthärbärget i Riga. Ytterligare en timmes bilfärd. Kvällen avslutades på en kvarterskrog i stadsdelen Āgenskalns. När barnen lagt sig så stakade vi vuxna ut rutten vidare genom Polen och Tyskland.

Tallinn var en trevlig bekantskap, men nu ska vi vidare. Vår ursprungliga plan var att ta tåget runt Östersjön, men det låter sig inte riktigt göras. I alla fall inte om man åker genom Baltikum. Här är järnvägsnätet glest, och det är långt mellan avgångarna. De tre huvudstäderna är inte sammanlänkade med tåg, så det fick bli hyrbil.

Hyrbilen hade vi bokat dagen innan via företagets hemsida. När vi var på väg ut genom ytterdörren för att gå till stationen och hämta bilen så ringde telefonen. I andra änden satt en man och förklarade att de inte hade någon bil till oss idag, något hade blivit fel. Det var bara att sätta ner väskorna och börja ringa runt. Vi fick tag i en bil till slut.

Burk för dricks.

Bilen tog oss ut från Tallinn och vidare ut på landsbygden. Landskapet påminner om det nordskånska med lite magrare odlingsmarker och en hel del skog. Byar med kyrkor och livsmedelsaffärer utmed vägen från Tallinn till Pärnu.

Stranden i Pärnu.

Halvvägs till vårt delmål Pärnu stannade vi till vid en vägkrog. Vi gjorde några vägarbetare sällskap i den ganska väl insuttna lokalen. Menyn var på estniska, men vi kunde lista ut vad de flesta av rätterna var för något. Schnitzel, köttsoppa, hamburgare med mera.

Pärnu är Estlands största badort. Vi kom norrifrån och swishade av misstag genom centrum och vidare ut till strandskogen söder om staden. Vädret lockade dock inte direkt till bad, men vi parkerade och gick ner till en av strandkioskerna. Barnen tog var sin glass och vi vuxna lite kaffe. Det ligger ett antal hotell i anslutning till stranden och efter en sökning på nätet så visade det sig att många av dem är fullbokade. Men de som badade i blåsten och regnet var lätträknade. Badvakten hade en lätt dag på jobbet.

Kvällsdopp.

Nattlogin skulle vi få inåt landet. En halvtimmes bilkörning från kusten ganska nära gränsen till Litauen, i en glänta utan namn. Vi fick trycka in koordinaterna i GPS:en för att hitta rätt. I gläntan ligger en liten sjö och en handfull stugor av varierande storlek. Vår stuga har ett litet pentry och toalett på nedervåningen; sovrummet är på loftet. Innan vi kröp till kojs hann barnen ta sig ett dopp i den svala sjön.

Dags att runda av Helsingfors. Det blev en kort visit, ett drygt dygn. Anledningen till att vi tog oss hit var både för att vi hört gott om Helsingforsfärjan och att det var lite svårt att få tag i en bra hytt på motsvarande färdmedel till Tallinn.

En regnig måndagsförmiddag i Helsingfors.

Helsingfors är en trevlig stad, men den sticker inte ut direkt. Ska man utforska det som utmärker Finland så får man nog bege sig in i landet, men det står inte på denna resas agenda. Vi ångrar inte på något sätt att vi tog vägen via staden, men det riktiga Finland får vänta till en annan resa.

På andra sidan Finska viken ligger Tallinn. I en text som vi läst beskrevs Helsingfors och Tallinn som två gamla vänner som inte behöver annat än varandra. De är passande olika vilket vi inser när vi stiger av färjan från Finland till Estland sent på eftermiddagen.

Vi bor i den gamla delen av staden precis innanför murarna i en lägenhet i tre etager. Sovrum uppe, kök och vardagsrum i mitten och entré på våning ett. Fönstren vetter mot gården och här är lugnt och rymligt.

Astrid och Sixten i Tallinn.

Astrid hade fastnat för idén om att ta turisttåget ett varv i gamla staden, så det gjorde vi naturligtvis. Det är ju ett effektivt sått att orientera sig, speciellt om man som Astrid följer med på kartan. Gatnätet är oregelbundet och såväl torg som gränder lutar både hit och dit. Det är uppenbart att den här delen av staden har många hundra år på nacken.

Eget kök innebär middag hemma. Det ligger en mataffär några hundra meter från vår lägenhet. Här bunkrade vi upp för köttbullsmiddag samt två frukostar.