Indokina

Efter en sista natt på Villa Ban Lakkham var det dags att sno ihop pinalerna igen. Det blev lunch och spring på byn innan vi tog taxi ut till flygplatsen.

Vi var i god tid och incheckningen öppnade en stund efter att vi kommit dit. Vi checkade in våra väskor, men det blev strul när vi inte hade något visum till Vietnam i våra pass. "Nä, vi har svenska pass. Då behöver man inte visum om man inte ska stanna mer än två veckor."

Chef hämtas - "Men ni behöver visum för Vietnam…”. Det slutade med att det ringdes till ambassaden, och där berättade de att vi hade rätt. Vi fick fylla i ett formulär som friskrev flygbolaget från allt ansvar. Sen var det bara att kliva på flyget.

Det var en kort flygtur till Hanoi, och vi blev hämtade av hotellet som utlovat.

Den svåraste av vandringsrundorna hade vi sparat till idag. Målet för den är en liten samling hus en bit upp på den östra sluttningen i dalen där vi bor. Här bor det en grupp människor som försörjer sig på odling, och de har valt att bosätta sig mellan två kullar som bildar början på en ny dal lite högre upp än vår.

Sam, som är managern på hotellet, har gjort en karta med tillhörande beskrivning. Sixten och Andreas gav sig av efter frukost. Första kilometrarna går på grusväg fram till byn Ban Houay Thong, där vi varit förut. Man tar höger vid huset med den blå dörren och vidare över risfälten och in i bland träden. Det bar snart brant uppåt på en upptrampad stig genom en tät djungel. Efter ett par minuters traskande mötte vi två kvinnor på väg neråt, men sen var det bara vi och kartan tills vi klättrat oss upp 500 meter högre över havet. När vi kom in i dalen där Ban Bouakmou skulle ligga så glesnade vegetationen och utsikten blottade sig. Vi kunde se Luang Prabang och Mekongfloden på avstånd.

Efter nästan två timmars vandrande dök det första huset upp. Inga människor syntes till när vi kom in i byn. I husen låg det lite filtar på golvet, och man fick en känsla av att stället hade övergivits. Det brukar tydligen finnas lite husdjur här, men det gjorde det inte nu. Efter en stund vände vi på kosan och gick några hundra meter tillbaka på stigen för att äta vår medhavda matsäck. Det var pannkakor som vi fått med oss från hotellet.

Vägen ner gick lättare, och vi var tillbaka mitt på eftermiddagen.

Ännu en kall morgon mötte oss. Det tar emot lite att lämna sängen, men upp kom vi till slut. Barnen beställde pannkakor till frukost. En brukar inte räcka, men idag fick de varsin rekordstor. Det blev till och med över till oss vuxna.

Med självförtroende från gårdagens lyckade runda bestämde vi oss för att ta en tur idag också. Lodgen hade stakat ut en trevlig runda som är lite kortare än gårdagens och går mer genom odlingslandskap och byar. Efter lunch gav vi oss iväg.

Första delen av rundan gick på grusväg, fram till en liten by. Här blev det fikapaus hos en av de små handlarna. Lite rismjölssnacks och en läsk senare traskade vi vidare via ett kort gästspel på en karaokefest och ut på byns odlingar. Här växte citrusträd och ananas i prydliga rader, och innan vi var hemma igen så hade vi skrämt upp ett gäng vattenbufflar från deras gyttjebad.

Dagen avslutades med bastu för hela familjen. Imorgon får vi nog ta det lite lugnt.

Vårt sista längre stopp är på en lodge strax utanför staden. Vi blev hämtade på hotellet halv elva, och en halvtimme senare var vi ute på landet. Grannarna i området ägnar sig åt odling av exempelvis jordgubbar, papaya, bananer och ananas.

Vi blev mottagna och runtvisade av den franske managern. Innan lunch blev det brädspel, och efteråt badade barnen i poolen en stund innan vi tog en promenad till utsiktsplatsen bakom hotellet.

Vi hann med lite plusplus och yoga innan kvällsmaten.

Vi har korsat Mekongfloden ett antal gånger redan men aldrig gett oss ut på den. Det skulle det bli ändring på idag. Vi hade bokat en lunchkryssning med stopp i en liten by och ett grottempel.

Malin vaknade till granntemplets väckarklocka. Vid fyrasnåret hörs en stor trumma och några gonggongar, och det är dags för munkarna att vakna. Hon gick upp och ut för att titta på när de samlar in sina allmosor från folket. Det är dagens mat som läggs i skålar som de bär i en rem över axeln.

När solen gått upp vaknade resten av familjen. Efter att ha ätit frukost på det skandinaviska bageriet gick vi bort till researrangören för skjuts vidare till flodbåtens angöringsplats. Det var gott om plats på båten och vi hade ett bord för oss själva.

Det tog en timme att komma uppströms till vårt första stopp, en liten by med mycket vävda alster i bomull och siden. Det fanns även lite udda handelsvaror som opiumpipor och sprit med ormar eller björnfötter i. Det blev inte så mycket shoppat här.

En stund senare hade vi tagit oss till ett grottempel. Man stiger av båten vid foten av en klippa och får sedan gå en bit i trappor upp till sevärdheten. Båda barnen är riktigt spänstiga i klättrandet. I grottornas dunkel finns massor av Buddhastatyer.

På vägen tillbaka var det lunch med lokala rätter. Barnen är bra på att smaka och blev båda mätta.

Vi har bott på ett elefantcenter i den delen av Laos som har flest elefanter, och en hel del av dem arbetar fortfarande inom skogsindustrin i Laos. På elefantcentret arbetar Emma, en fransk veterinär som både tar emot elefanter i ett sjukhus på området samt åker runt i landet och ser efter elefanter på plats. Sjuka elefanter kan även få bo på området med sin mahout. Allt detta är gratis för elefantägarna och bekostas av besökarna och andra sponsorer.

Efter att ha hämtat elefanterna på morgonen fick vi en rundvandring i sjukhuset. Det finns förvisso ett hus där veterinären håller till, men all vård sker utomhus. Elefanterna på området kommer hit ganska ofta för att få rutinkontroller eller bara för att lära sig att det inte är farligt. Visningen av sjukhuset var den mest informativa delen av vistelsen här.

Vi fick träffa elefanterna en sista gång innan avresan. Sedan blev det lunch och utpackning till båten. Vår guide hade bokat bussbiljetter som vi hämtade ut på busstationen. Resan tillbaka gick fint och vi var framme i Luang Prabang strax innan solen gick ner.

Så var det dags för en av resans höjdpunkter. Vi hade bokat två nätter på ett elefantcenter några timmars resa från söderut från Luang Prabang. Astrid har frågat nästan dagligen om när vi ska dit, och nu var det dags.

Vi hade beslutat oss för att ta lokalbussen dit eftersom det skulle bli väldigt dyrt att få egen skjuts. Tydligen är det för dyrt att köra hem igen, så chauffören skulle i så fall få sova över i byn vid elefantstället två nätter.

Vi hämtades av en tuk tuk klockan åtta och åkte till södra busstationen. Barnen var ordentligt påpälsade och höll nätt och jämt värmen. Vi hade platsbiljetter, så vi fick sitta tillsammans. När bussen rullade ut från stationen var den full, och det satt dessutom folk på pallar i mittgången. Vi fick höra att man ibland även hade passagerare på taket.

Resan till Sayabouly gick fint, och vi stannade tre gånger för rökning och kissning i det gröna. Vi blev upphämtade på busstationen och körda till ett lunchställe vid sjön där elefantcentret ligger. På vägen fick vi sällskap av en finska som också skulle spendera två nätter här.

Efter en kort båtresa var vi framme och fick veta var vi skulle bo. Det var enkla bungalows med gemensamma toaletter. Barnen fick ett eget rum med två sängar. Efter en kort genomgång av bakgrund och verksamhet var det dags att träffa elefanterna. Det bor elva stycken här, varav en unge som fortfarande diar. I Laos jobbar en hel del elefanter inom skogsindustrin, där de får arbeta väldigt hårt. I vissa delar av landet finns de fortfarande i det vilda.

Efter en säkerhetsgenomgång fick vi chans att rida en runda. Både Astrid och Sixten hakade på direkt. Sixten fick åka själv och Astrid satt med en mahout. Varje elefant har en egen mahout som tar hand om den från morgon till kväll. Även vi vuxna fick ta en sväng innan det var dags för flocken att dricka och bada. Efter det var det dags för nattning och vi gick med elefanterna ut i djungeln. Här får de sova tills de hämtas imorgon. De får en ny plats varje kväll, och de kedjas fast i ett träd med en lång kedja för att inte vandra iväg.

Det blir mörkt vid sextiden, och då serveras det kvällsmat. Det lagas ett par rätter som man får plocka av, och vi lät oss alla väl smaka.

Det var tjocka täcken som gällde inatt. Temperaturen sjunker under 10 grader på natten och kommer nätt och jämt över tjugo på dagen. Det är ganska svalt för att vara Luang Prabang den här årstiden, men prognosen lovar ett par grader varmare under veckan.

Under frukosten satt vi i en tuk tuk som parkerats bland borden på hotellets restaurang. Det var Astrids mycket bestämda önskan. Mysigt men trångt.

Vi hade två ärenden för dagen. Dels att hitta ett boende till när vi kommer tillbaks från Sayaboury, dels transport dit och tillbaka. Vi hade kollat upp några hotell som verkade bra i Lonely Planet, och vi fick napp på första stället. Sen blev det vandring i staden fram till lunch och en bit in på eftermiddagen. Hela den gamla delen av staden är med på UNESCOs världsarvslista. Här vimlar av stora och små buddistiska tempel, och alla är väl hållna efter.

Gamla staden ligger ut med Mekongfloden med höga flodbankar. Det gäller nog att ha marginaler när regnperioden kommer, och här har man ansett att 4-5 meter räcker. Man ser en hel del trafik på floden, men med ganska små båtar.

Innan vi kom tillbaka till rummet på seneftermiddagen hade vi dessutom bokat biljetter till Sayaboury och undersökt vad man kan fördriva tiden med i och runt staden. Det blev var sin limejuice på balkongen när solen började sänka sig över staden. Första dagen i Laos har varit en behaglig upplevelse. Tempot är lägre och klimatet påminner om svensk försommar. I Luang Prabang är avstånden korta och det går bra att ta sig fram gåendes.

Idag skulle vi iväg till en sidenfabrik. Malin hade kollat upp en som verkade intressant. Här gjordes siden från en mindre vanlig art av silkesmask, och odlingen av mullbärsbuskarna var giftfri. Man skulle boka plats i förväg, så vi bad hotellet fixa det. Eftersom de inte hade plats förrän på eftermiddagen så fick det bli ett dopp i poolen och mat på stan innan.

Tuk tuken kom som planerat. Vi kom iväg, men efter en stund kom det fram att resan skulle ta en och en halv timme. En missräkning från hotellets sida eftersom vi hade bokat tid en halvtimme efter avresa. Plan B fick verkställas. Malin var som vanligt påläst och kom överens med chauffören om en annan sidenfabrik. En halvtimme senare var vi där.

Rundturen började med mullbärsplanteringarna. Buskarna var importerade från andra delar av östra Asien och lågt hållna för att bladen skulle kunna plockas lätt. Larverna föddes upp på stora flätade fat tillsammans med de plockade och hackade mullbärsbladen. Efter en halv månad börjar de ändra färg från grönaktiga till gula, och då är det dags att spinna kokonger.

När kokongerna är vävda läggs de ut i solen så att larven dör. Med hjälp av varmt vatten lösgörs silkestråden och spinns till en grövre tråd med 80 kokongers bidrag i varje. Den yttre delen av kokongen ger cirka 100 meter råsilketråd och den inre delen blir 300 meter finsilketråd.

Sen är det blekning och färgning innan vävning. I vissa fall färgas den färdiga produktens mönster in i tråden innan vävningen. 

Det blev en lagom utflykt idag, och imorgon är det dags att åka till Laos. Packa för flygresa är lite omständigare, men vi har fått rutin på det också.

Det har varit många resdagar i Kambodja. Vi har tagit oss från Vietnam in i sydöstra Kambodja, över Mekongfloden och ner till kusten i söder. Därifrån norrut till Kardemummabergen, västerut nästan till Thailand. Idag ska vi upp till nordvästra Kambodja och landets största sevärdehet - Angkor Wat. 

Angkor Wat ligger några kilometer norr om staden Siem Reap och är ett av flera tempel på ett ganska litet område. En taxi hämtade oss efter frukost för de sista tjugo landmilen i Kambodja. Allt tuffade på som det skulle med kisspaus på halva vägen. Vi hade fått en matlåda med oss från hotellet som vi öppnade i taxin - det var lök- och äggmackor…

Konstigt val av färdmat, hela kupén luktade fis och armsvett. Chauffören vevade ner rutan för att vädra ut och vi knöt ihop påsen igen. Det fick bli lite färdsnacks när vi pausade istället.

Det är tydligen skördetid för ris just nu, och framför husen längs vägen låg det på tork. Stora säckar fraktades till riskvarnarna på allt från cyklar till lastbilar. I den här delen av landet skördar man endast en gång om året, men i andra delar av landet kan man få upp till tre skördar. Det är tillgången på vatten som bestämmer antalet skördar, och i de mest produktiva områdena har man tillgång till vatten året runt.

Hotellet vi skulle bo på har bara tre rum. Vi blev väl mottagna när vi trillade in strax efter lunch. Svalkande citrondricka följt av en lättare lunch. Hela familjen slappade vid poolen under eftermiddagen och tog oss in till staden när det börjat mörkna. Vädret är fint, soligt och strax över trettio grader mitt på dagen.

Så var det dags att byta de svala bergen mot varma inlandet. Vår marockanske värd kokade ihop en dunderfrukost med pannkakor, stekt ris, omelett och fruktsallad inför resan. Vi har varit ensamma gäster hos honom det senaste dygnet, och nya gäster kommer först om några dagar. Han har tagit väl hand om oss och har varit mån om att vi ska ha det bra. Det är lite annorlunda att bo här ute i naturen ensamma med hotellvärden jämfört med ett 200-rumshotell mitt i en storstad. Stora hotell har ju ofta fördelen att de har fler bekvämligheter, men små hotell kan ofta vara väldigt mysiga och personliga.

Vi hoppade in i den förbokade taxin och begav oss nedför de slingrande vägarna genom djungeln, förbi mangoplantagen och ut på huvudvägen söderut…

…nä, vänta nu. Norrut ska det väl vara? Vår chaufför kan ingen engelska, men han skakade på huvudet när vi sa Battambang. Han kontrade med en annan stad, men vi envisades med vårt första bud. Han stannade vid vägkanten och plockade upp sin telefon. Han slog ett nummer, pratade lite med någon i andra änden och räckte över luren till oss. Där var någon som pratade engelska, och vi förklarade vart vi ville. Något har blivit fel i kommunikationen och nu ville taxichauffören ha mer betalt. Klassiskt lurendrejeri? Kanske, men eftersom vår marockanske hotellmanager inte kan khmer och vår taxichaufför inte kan engelska så finns det utrymme för missförstånd.

Vi berättade för den engelska rösten att vi dessutom ville byta bil. Barnen var halvkokta i baksätet eftersom kylan inte funkade, så vi mötte upp vid den engelske röstens kontor. Det visade sig att han var president över Kambodjas mangoorganisation, och vi fick en pratstund med honom och hans fru. Efter lite mangoprovning så hade det vaskats fram en minivan med fungerande luftkonditionering. Så var vi på väg igen. Åt rätt håll denna gången.

Sen var det bara att tuffa på till Battambang med stopp för lunch och toalettbesök. Vi kom fram sent på eftermiddagen åtta timmar efter att vi satte oss i första taxin. Det är inte svårt att tycka synd om taxichauffören som ska köra tillbaka samma väg igen.

Dags att bryta upp igen. Under natten hade Andreas jagat en gnagare som höll låda i vårt undertak. Det knaprades högljutt på något så att det var i princip omöjligt för de vuxna att få ro. Vi har haft besök under tidigare nätter också, men då har det varit strax före gryningen. Efter lite bankande med sopkvasten så la den av tillräckligt länge för att vi skulle somna.

Sedan tar tuppen över vid soluppgången. Astrid har fått in ett ganska autentiskt kuckeliku-på-dej-själv. Det verkar inte som om tuppen tar illa vid sig av det som tur är.

Färjan som går tillbaka till fastlandet lägger till i motsatt ände av stranden jämfört med vårt boende. Det var ganska varmt i morse, och Astrid var trött i benen. Hon ville äta frukost på det gamla vanliga stället, men vi vuxna ville komma lite närmre hamnen innan vi satte oss ner. Vi hade siktat in oss på ett ställe som heter Smile, men där hade inte kökspersonalen dykt upp än. Det blev istället ett ställe med spansktalande personal, och vi fick i oss omeletter och baguetter i god tid innan båten skulle gå.

Vi kom tillbaka till fastlandet på utsatt tid. Lite forcerat i tid så var det nu dags för lunch, eftersom vi hade ett par timmars bilresa framför oss. Bilen som skulle ta oss till Kirirom var förbokad sedan tidigare, men det visade sig att bokningen blivit lite tokig. Chauffören hade väntat på oss en timme när vi dök upp på avtalad plats.

Sedan bar det av norrut. Efter en och en halv timmes färd lämnade vi huvudvägen och kuskade vidare på smalare och gropigare vägar. Det blev snart uppenbart att chauffören inte hade koll på vart vi skulle. Några telefonsamtal senare redde saken upp sig, och vi kom fram mitt på eftermiddagen till en lodge uppe bland bergen.

Reservationen verkade inte ha kommit fram som den skulle, men vårt rum fixades till snabbt och lätt. Det är samma förutsättningar här som på Koh Rong. El finns bara på kvällarna och varmvatten är lyx. Mat beställer man en timme innan man vill äta, och menyn är kort.

Så var det dags för vår tredje dag här på ön. Vi har kommit ner i tempo, vilket vi behövde efter att ha rest en hel del. Att här inte finns så mycket att göra är inte enbart av ondo. Havet och hängmattan räcker långt.

Vi bor på en av de få bebodda stränderna. Runt ön finns ytterligare några dussin obebodda stränder som man kan ta sig till sjövägen. Några vägar, bilar eller mopeder finns här inte. Elektricitet alstras av dieselaggregat efter behov, vilket för vår bungalow innebär från halv sex till elva på kvällen. På nätterna är det mörkt här om inte månen är uppe.

Internetuppkoppling finns på de flesta matställen. Det funkade likadant i Sydamerika när vi var där för två år sedan.

De flesta som turistar här är i 20-30 års-åldern. Man bor antingen i bungalows eller på guesthouse i eget rum eller sovsal. Vi har till och med sett något enstaka tält på stranden, vilket förmodligen beror på att vi är här under värsta högsäsongen. Barnfamiljer är det lite ont om, men vi är inte helt ensamma. Man har till och med snickrat ihop några gungor utanför våra bungalows.

Idag fick bli en repris av igår, men för hela familjen. När vi vaknade så var det stiltje, och vi bestämde oss snart för att dra ut på sjön igen. Vi slappade och badade på förmiddagen och hyrde kajaker efter lunch. Tanken var att ta sig längs kusten för att se på nästa strand. Sixten hade dock en stark önskan om att ta sig ut till ön igen, och han fick som han ville. Det blåste bara lite lätt motvind på vägen ut, så det var inte så värst jobbigt att ta sig dit. Vi hittade ett bra ställe att dra upp kajakerna på, och efter en kort banan- och jordnötsfika hoppade Malin, Sixten och Astrid i plurret. Sixten ville visa de fina korallerna för Astrid och Malin.

Hemfärden gick bra, och vi var i land i god tid innan solnedgången.