Blog
Koh Rong
Så var det dags att lämna resans sista huvudstad bakom oss. Phnom Penh känns lite svårare att greppa än både Saigon och Hanoi. Avstånden är större, och det är ganska bökigt att gå på vissa ställen. Man behöver för det mesta ta tuk tuk om man ska någonstans. Staden saknar inte sevärdheter dock, här finns en hel del att se.
Hotellet vi bott på har varit väldigt trevligt med en stor trädgård och svalkande pool. Att ha lite grönytor för barnen att springa på ska inte underskattas, och de hann till och med hitta en liten mysig plats att hänga på under eftermiddagsvärmen.
Vi blev hämtade utanför hotellet klockan åtta av en chaufför som skulle ta oss söderut. Han var ganska snackig, och vi passade på att fråga ut honom om Kambodjas skolsystem för Sixtens räkning. Tydligen så är förutsättningarna för utbilda sig här lika magra som i Vietnam.
Det tog en stund att komma ut ur staden, men sen rullade det på ganska bra. Efter ett tag körde vi förbi en massa fabrikslokaler, som enligt chauffören mestadels producerade kläder. Vi hade tidigare läst att 70% av Kambodjas export består av just kläder. Det stod kinesiska tecken ovanför de flesta infarter till fabrikerna, och det var tydligt att just Kina satsar stort här. För att kila in sig här har de investerat även i infrastrukturen, vilket vi känner igen från när vi reste i Nicaragua.
Vi tog en rast från bilåkandet halvvägs till Sihanoukville. Det var svalt och skönt förmiddagsväder när vi fikade på en liten vägkrog. Det blev inte mer än en läsk var, men det gjorde gott för humöret att sträcka lite på benen. Det fanns både katter, hundar och kaniner som strosade runt utanför haket till Astrids stora glädje.
Andra halvan av bilresan rullade på ganska bra. Vägarna är jämna och bra, vilket vi kanske ska tacka Kina för. Sihanoukville har en ganska stor hamn, vilken gissningsvis står för utskeppningen av de textilier som tillverkas i området. Astrid och Sixten höll ihop ganska bra, och vid lunchtid var vi framme vid havet.
Vi hade bokat vårt boende på ön via en dykfirma, så vi skulle inom deras kontor för att betala för våra fem nätter samt för båtbiljetten. Efter att vi hade gjort rätt för oss tog vi oss ner till piren där båten skulle gå ifrån. Längs stranden fanns det gott om serveringar, och på ett av ställena fixade vi en sen lunch och pustade ut en stund. Maten tog evigheter att få in, men det blev ganska lagom att gå till båten efter att vi hade betalt notan.
Båten verkade ny för säsongen och var med bara några få undantag lastad med västerlänningar i 20-30 års åldern. Vid säkerhetsgenomgången gicks det även igenom var de viktigaste nyårsfesterna skulle hållas. Viktigare för vissa än för andra.
Överfarten tog cirka 40 minuter och var inte att klaga på. Astrid somnade till, och Sixten satt mest och tittade ut över havet. Barnen fick tankas med lite is-te på bryggan på Koh Rong för att orka gå de femhundra meterna till vår bungalow. Det var lite mer synd om dem som försökte rulla sina kabinväskor i sanden, de stånkade mer än våra duktiga barn.
Vi hämtade ut den sista nyckeln i receptionen. Här har varit fullbokat sedan länge, och vi har legat på som iglar för att få bo här. Det är inget vidare märkvärdigt ställe, men det har fått bra recensioner och ligger på en lugn del av stranden. Vi blev visade till rummet av den franske receptionisten, som eventuellt även är ägare. Vår bungalow är ny för säsongen och har bara varit i bruk några veckor. Här finns kallt rinnande vatten, och el några timmar på kvällen. Ännu en anledning till att det mest är backpackers som bryr sig om att komma hit.
Det blev ett dopp i den ljumma havet innan vi gjorde oss redo för nyårsmiddagen. Pizza stod på menyn, och restaurangen låg två minuters gångväg från oss. Allt var till belåtenhet här, och vi strosade långsamt hem längs den månskensbelysta stranden. Väl hemma blev vi glatt överraskade av att de hade snickrat ihop en extrasäng till oss, så att vi slapp sova alla fyra i dubbelsängen.
Så blev det kväll även den sista dagen på året. Vi har det hur fint som helst och kommer att få somna och vakna till vågornas brus.
Phnom Penh
Det blev tidig sänggång igår, men å andra sidan var vi tidigt uppe. När vi stack ut näsan i trädgården så var det faktiskt lite svalt. Morgonluften tvingade Astrid till att svepa in sig i en handduk vid frukostbordet, och det var långa byxor på oss andra.
Efter en trevlig frukost beslöt vi oss för att ta oss in till stan. Vi bor i ambasadkvarteren ett par kilometer från centrum, så det blev tuk-tuk in till sevärdheterna. Hotellet verkar hålla sig med några egna sådana, och en av dem anlitade vi. Det är ett svalkande sätt att resa, och det är inga problem att ta sig fram.
Gatorna är breda och numrerade i nord/syd och öst/västlig led. Det hölls olympiska spel i staden 1960, och gissningsvis så är den spatiösa stadskärnan präglad av det. Längs Mekongfloden finns en bred strandpromenad med flaggstänger i långa rader.
Vi steg av tuk-tuken vid Wat Phnom-templet. Här skulle ligga en lekplats som vi snart lokaliserad. Det var fortfarande inte för varmt för lek, så Sixten och Astrid kutade runt som om de var på någon av Malmös lekplatser. Efter en stund var de överhettade och fick vila och dricka i skuggan.
Vi tog sen trappan upp till själva templet. Astrid fick bäras efter att ha lämnat sina sista krafter på lekplatsen, och väl uppe fick hon ett anfall av hemlängtan. Tydligen var det nyårsfirandet som hon saknade mest, vilket vi lovade att kompensera nästa år. Runt templet samsades turister med troende, och rökelsen fulländade upplevelsen av Buddistiskt tempel. Det var rogivande stämning, och Sixten satte sig ner en stund och bara tittade på människor som gick förbi.
Efter lunchen gick vi ner till Mekongfloden för att strosa lite. Det byggs och fixas en hel del på andra sidan floden, och man får inte riktigt den där tropiska känslan man förknippar med Mekong. Lite mer Themsen faktiskt. Invid floden ligger även det kungliga palatset som påminner en hel del om sin motsvarighet i Bangkok.
Det blev tuk tuk tillbaks till hotellet, med lite extra turer när vår chaufför körde vilse. Eftermiddagen tillbringade vi vid poolen tillsammans med vars en smoothie.
Kambodja
Det blev tidigare uppgång än vanligt, och barnen fick puttas igång vänligt men bestämt. Efter frukost bar det av i taxi till bussbolagets kontor. Det verkar inte finnas någon gemensam busstation i staden, utan de olika bolagen har mutat in varsitt litet område nära sitt kontor. Sapaco Tours som vi skulle åka med hade dock en liten egen uppställningsplats som vi blev visade till av personalen på kontoret. Vi lastade in bagaget och hoppade upp på bussen.
Det visade sig snart att vi hamnat bakom ett ungt svenskt par från Göteborg. De skulle också ta en tur till Kambodja, men sen åka vidare till Thailand. Astrid och Sixten försjönk i sina ljudsagor och hade inga problem med att sitta av tiden. Saigon verkade aldrig ta slut. Vi åkte längs en av landets huvudvägar, men det var ganska knaggligt och definitivt inte en motorväg.
Efter två timmar kom vi till gränsen. Alla på bussen lämnade från sig sina pass när de gick på bussen, och betalde för visum till Kambodja. Det var lång kö för att få lämna Vietnam, och vår bussvärd stod och svettades vid tulltjänstemannens lucka. Efter en kvart började passen delas ut igen, och vi traskade vidare till passkontrollen (jodå, en tjänsteman stämplar och en annan kontrollerar).
Då var vi ute ur Vietnam, och nu skulle vi in i Kambodja. Vi hoppade upp på bussen och åkte ett hundratal meter genom ingenmansland och hopade av vid nästa kontrollstation. Här gick det lite fortare, så vi var igenom på tio minuter. Stora klistermärken och några stämplar senare så var allt klart. Bussen for över gränsen, men stannade strax för lunch. Det blev nudelsoppa till hela familjen.
När vi körde vidare genom Kambodja så glesades bebyggelsen ut. Landskapet var platt med mestadels risodlingar. Husen såg aningen annorlunda ut jämfört med Vietnam, och det handlades inte med riktigt samma saker i butikerna. Resten av resan flöt på bra, och vi korsade Mekongfloden med en liten bilfärja en timme innan vi kom fram till Phnom Penh.
Alla var trötta när vi kom fram till hotellet. Sista biten från bussbolagets kontor till hotellet blev det tuk tuk, vilket både Sixten och Astrid uppskattade.
Sista natten i Saigon
Så var det dags att summera Vietnam. Som vanligt var det inte som man föreställt sig. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Man tittar på bilder, läser i böcker och söker på nätet för att skapa sig en uppfattning, men det är först när man är där som alla sinnen får sin beskärda del av upplevelsen. Människorna här är varma och vänliga. Astrid och Sixten blir väl emottagna, och inte sällan omkramade eller klappade på huvudet. Deras ljusa skinn och hår verkar väldigt fascinerande, men att Astrid inte har hål i öronen verkar förbrylla en del.
Vi landade i landets huvudstad i norr som var sval som en ljummen svensk sommardag och avslutade i söder där det var tropisk värme. Upplägget var kändes bra för acklimatiseringen, för nu ska vi hålla till i södern två veckor till. Det blir ytterligare en huvudstad, lite ö-liv, en stuga uppe bland svala kullar, en mindre stad med kolonialstuk och ett av världens mest kända tempelområden. Vi växlar upp tempot lite, men avstånden är å andra sidan mindre i Kambodja än i Vietnam. Tidsomställningen har vi kommit över, och vi vaknar tidigt nog för att ta vara på dagarna. Anpassningen till 30+ i temperatur tar nog dock ett par dagar till.
Idag drog vi nytta av storstadens bekvämligheter och bowlade. Astrid ville gå till en lekplats, men gassande sol och hög temperatur gör att risken för överhettning är lite för stor om man ska klättra, springa och gunga. Vi tog en tur förbi stadens katedral på vägen tillbaka till hotellet, och det är strax dags att packa för vidare resa till Kambodja.
Det blev lite poolhäng på eftermiddagen. Kvällsmaten åt vi på L’usine - en caférestaurang ovanför en konstgalleria på en av stadens shoppinggator. Innan vi gick till rummet för att packa körde vi en omgång fussball i hotellets bistro.
Cu Chi
Idag blir det utflykt. Eftermiddagen skulle ta oss till Cu Chi-tunnlarna knappt två timmars resa norr om staden. Men innan vi satte oss i en bil så hängde vi vid poolen för att få sprallet ur kroppen.
Vi hade bokat egen guide och chaufför. Det blev av någon anledning billigare så, och det ger ju lite större flexibilitet. Under ditresan lyssnade barnen på ljudsagor när vi vuxna lyssnade på guiden och såg genom rutorna hur stadskärna övergick i förort och vidare till landsbygd. I det här området av landet odlar man en omgång ris varje år under regnperioden, och exempelvis jordnötter när det är torrare. Vi for igenom gummiplantage med de karaktäristiska snedskurna skårorna på stammen samt små behållare som samlar upp gummisaven. Husen är låga, och många har någon form av affärsverksamhet på bottenplanet.
När vi klev ur bilen slog värmen emot oss. Den som besöker tunnlarna blir först guidad ovan mark i en halvtimme med olika stationer om hur samhället under jord fungerade och försvarades. Vi fick smaka på lite mat som man åt när risfälten bombats, titta in i sjukstugor och verkstäder samt beskåda bombkratrar och andra spår av kriget. På slutet fick vi prova att krypa genom de trånga underjordiska gångarna. Barnen hade inga problem att ta sig fram, men vi vuxna fick verkligen anstränga oss.
Upptäcka Saigon
Vi vaknade utsövda i Saigon, eller Ho Chi Minh City som det numera heter. Det finns ett förslag till stadsrunda i Lonely Planet som vi tänkte testa. Vandringen började i en park dit vi tog taxi. Parken visade sig ligga där den gamla tågstationen legat, och alldeles invid låg en stor inomhusmarknad. Här gick vi och fönstershoppade en bra stund. Det var tätt mellan stånden och barnen blev erbjudna både det ena och det andra i klädväg. Här fanns alla möjliga handelsvaror som kryddor och hushållsartiklar.
Vi har inte vant oss vid värmen än, så vi tog oss en törstsläckare redan efter första marknaden. Nu gäller det att fylla på med vätska så mycket det går. Barnen dricker inte spontant utan behöver påminnas och mutas. Därför blev det lite västerländsk sötsliskig läsk på ett hotellcafé mitt i smeten.
Vi hann med en utemarknad, med fruktstånd som inte gick att motstå, samt Saigons högsta hus innan vi var tillbaka på hotellet.
På hotellets tak finns en pool vid vilken vi spenderade eftermiddagens varmaste timmar. Kvällen avslutades på en fransk restaurang. Kopplingen till Frankrike är inte så krystad som den låter. Vietnam var ett franskt protektorat under en del av 1800- och 1900-talet.
Saigon, här kommer vi.
Det blev som sagt flyg till Saigon. Det finns ett tiotal avgångar varje dag från Danang, som är Hoi Ans större grannstad. Vi valde en avgång vid lunchtid för att komma fram när det fortfarande var ljust.
Vi blev skjutsade till Danang av en kille från resebyrån. Flygplatsen var liten och trevlig, och vi tog en tidig lunch efter att vi checkat in bagaget. Efter säkerhetskontrollen tittade vi på stämplarna i barnens pass och försökte lista ut var de kom ifrån.
Flygningen varade en timma, och när vi klev av planet kom vi ut till den 30-gradiga värmen. Vi samlade oss och fick tag i en taxi efter att hämtat ut bagaget. Astrid somnade liggandes i baksätet. Att använda säkerhetsbälten verkar tillhöra undantagen.
Saigon var hektisk som Hanoi, men modernare och med mer västerländska inslag. Här är inte så trångt och hoptryckt, utan breda trottoarer och en del parker. Stadsplanen kändes europeisk till skillnad från Hanois labyrinter.
Vårt boende låg nere vid floden som flyter genom staden. Vi fick rum på 15:e våningen i ett modernt hotell. Man hör en hel del europeiska språk i lobbyn, även svenska. Det verkar som om vi bor i stadens klassiska centrum, med både höga hotell och lägre byggnader.
Middagen blev hamburgare på en liten restaurang några kvarter bort.
Julafton
Så var det då julafton. Det är inte så att man inte märker det här i Hoi An, även om de flesta här är buddhister. Det är blinkande lampor och granar lite här och var. Man blir önskad god jul från både bofasta och turister.
Vi hade tänkt oss en lugn dag med lite packning inför morgondagens resa till Saigon. Det blev häng på hotellet fram till lunchtid, då vi testade ett nytt hak från Lonely Planet med västerländskt meny. Lagom mätta flanerade vi runt bland stadens sevärdheter.
Det finns en massa gamla väl bevarade samlingslokaler för de handelsresande som bedrev handel i Hoi An för ett antal hundra år sedan. Dessa har bevarats och är nu små museer utspridda i stadens centrum. Några av dem hann vi titta in i innan Astrids vilja tröt, och vi fick titta in om vårt stammisfik för lite sött på vägen tillbaks till hotellet.
Det blev en filmstund på eftermiddagen för att samla krafter. Barnen verkar bli trötta av alla intryck och att inte vara hemma. Det krävs en hel del föräldraengagemang för att de ska hålla sig på rätt köl med tanke på att vi kuskar runt ganska friskt.
Vi körde julmiddag på en indisk restaurang som vi besökt tidigare och kom i säng ganska tidigt.
My son
Lillejulafton bjöd på uppehåll, och vi begav oss iväg på utflykt. Det fick bli ett tempelområde från tiden då hinduism var en stor religion i området. Barnen var lite morgontrötta men kom till slut i sina kläder.
Bilturen tog en dryg timme inåt landet och upp bland de gröna kullarna. Vår chaufför pratade om det som gick att se genom rutan såsom byar, skolor, risodlingar och trafikvett.
Det var lite svalare i My Son, som var målet för vår färd. Templen var ganska utspridda i landskapet och omgivna av grönska. Det var inga problem att ta sig fram på de uppgjorda gångstigarna, och Astrid guidade glatt oss omkring bland sevärdheterna. Humöret höll inte riktigt hela vägen, men vi fick i oss lite iste och kex när vi kom tillbaks till parkingången.
Under bilresan tillbaka till Hoi An somnade Astrid, men Sixten var vaken och fick titta in på en vietnamesisk skolgård.
Under eftermiddagen bokade vi flyg vidare och fikade på stan. När mörkret fallit fick Astrid och Sixten sjösätta små ljusbåtar i floden, de anses ge tur.
Regnig långsam dag
Det regnade när vi lade oss, och det regnade när vi vaknade. Vi höll på att missa frukosten eftersom vi inte masade oss upp förrän strax efter nio. Barnen stod med näsorna mot fönstren och ville inte riktigt lämna hotellet.
Dagens ärenden var att köpa frimärken på posten, kolla upp stadens skräddare och boka biljetter vidare till Ho Chi Minh-staden (Saigon). Eftersom vi segat ytterligare en stund på rummet så var det dags för lunch. Sixten önskade indisk mat, och Malin hade sett ut en restaurang som skulle kunna uppfylla den önskan.
Stället vi gick till hade väldigt god mat och dryck. Astrid och Sixten beställde lassi som de drack upp, och faten var renskrapade när vi gick därifrån.
Posten nästa. Här var det ett ganska lugnt tempo. Breven frankerades med en maskin bakom disk och ärendet var uträttat på några minuter.
Sen var det dags att kolla skräddarna. Vi behövde bara komma inom en för att förstå att det inte riktigt var för oss. Det var förmodligen utmärkt skrädderi och kvalité, men vi var nog inte tillräckligt intresserade av sidenkläder just den dagen. Det fick bli en kopp kaffe på ett av ställena vid floden istället. Eftersom de har WiFi, så passade vi på att video-chatta lite med Riccis.
Innan vi stack tillbaks till hotellet kollade vi upp transport vidare till Saigon. Tyvärr var nattåget fullbokat, så det får nog bli flyg istället. Tjugo timmar på buss funkar inte med våra barn.
Malin och Sixten tog en extra tur för att titta på den japanska täckta bron som är ett av stadens landmärken. På floden gled små båtar fram i maklig takt, med ett och annat brudpar. Hoi An verkar vara ett vanligt resmål för nygifta.
På kvällen körde Sixten ett pass i poolen för att spralla ur kroppen.
Hoi An
Så var vi framme vid vårt andra stopp i Vietnam. Natten på tåget var skumpig men bra. De flesta i familjen fick nog sina sovtimmar, och vi vaknade till ett bergigt kustlandskap. Sista biten fram till Danang var slingrig och långsam, men fram kom vi på utsatt tid. Vi kom i slang med ett par amerikaner när vi steg av, och de erbjöd oss att åka med dem i deras bokade bil vidare till Hoi An där vårt hotell ligger. Vi antog naturligtvis deras erbjudande. Kvinnan visade sig vara lärare i Kina och mannen konstnär. Vi hade en trevlig pratstund under den halvtimmeslånga resan till Hoi An.
Vi blev väl mottagna på hotellet. Astrid och Sixten tog sig ett dopp i poolen, som visade sig vara ganska sval. Vädret är ganska likt det i Hanoi - runt tjugo grader på eftermiddagen. Det är tydligen regnperiod just nu med molnig himmel.
Hoi An är en gammal handelsstad med tusenåriga anor. Stadskärnan består av tvåvåningshus av äldre stuk, och det är inte så mycket som sticker upp i stadsbilden.
Vi tog oss en sen lunch med ganska trötta och hungriga barn, varefter vi drog runt i de gamla handelskvarteren. Det var mysigt och lugnt, stor kontrast till kaoset i Hanoi.
Framåt eftermiddagen började det småregna och vi gick tillbaks till hotellet. Barnen tog lite skärmtid och vi vuxna planerade aktivitetsupplägget för de kommande dagarna.
Kvällen avslutades med mat på en närliggande restaurang, störtregn samt kortskriveri.
Resdag
Avresedagar brukar vara dryga. Det är svårt att planera in aktiviteter som passar in i tidplanen. Denna lördag skulle vi vidare till julfirande i Hoi An och tåget var det planerade fortskaffningsmedlet. Utcheckningen från hotellet klarades av klockan tolv som planerat. Barnen var lite oroliga - de vuxnas sammanbitna humör smittar lätt av sig.
Vi pratade med receptionen och de rekommenderade ett köpcentrum - Royal - som tidsfördriv. Bagaget lämnades kvar på hotellet och vi tog en taxi dit.
Här var det fint värre. Och sjukt stort. Royal köpcentrum ligger under ett 40-vånings bostadshuskomplex som uppenbart är avsett för den välbärgade delen av Hanois invånare. Till skillnad från andra länder vi besökt så fanns det inga beväpnade vakter eller höga murar runt området. Man kan nog bara tolka det som att våldsbrott är relativt sällsynt här, trots stadens stora kontraster mellan den mindre bemedlade majoriteten och de rika få.
Det var inte särskilt mycket internationella affärer i köpcentrumet. Över lag så verkar det inte finnas några affärskedjor i landet. Vi slog oss ner på ett italienskt snabbmatställe som vi inte sett tidigare och beställde pasta med köttfärssås. Sixten plitade på med sin läxa om Vietnams skolsystem. Vi förhörde oss om det på vår guidade stadstur härom dagen. Det var frågor från Carina om skolplikt och barns förutsättningar i de länder som vi ska besöka. En perfekt reseläxa.
Barn är inte så bra på att slå ihjäl tid som vi vuxna, och när det visade sig att den fina lekplatsen utanför bara var för barn som bor i husen så bröt Astrid ihop. Därför blev det både ett leksaksinköp och glass till eftermiddagsfika.
När vi var tillbaka vid hotellet fixade vi julkort och drog i oss kvällsmat. Sa hej då till den trevliga personalen och tog en taxi till tågstationen. Den var stor och pampig men ganska nedgången. Vi hade en drygt en timme till godo innan tåget skulle gå. En halvtimme senare släpptes vi på, men det visade sig att vi inte fått de riktiga biljetterna. Det var bara att knalla tillbaks in i stationen och leta sig fram till den lilla receptionen i lilla väntsalen bakom den lilla dörren med texten utlandsresor. Här skulle det som vi trodde var biljetter kompletteras med riktiga platsbiljetter. De låg där färdigskrivna och häftades fast på ursprungsdokumenten.
Ut igen på perrongen och in i rätt vagn. Här visades vi till vår kupé och allt verkade stämma. Det hann bli lite sällskapsspel, lek och bokläsning innan nedvarvning och kvällsfika avrundade dagen.
Ha Long Bay
Idag var det dags att göra en utflykt till ett av Vietnams ”måsten”, nämligen Ha Long Bay. Vi vuxna har varit lite skeptiska till de sju timmars bussresa som det skulle innebära under en dag, men beslöt oss ändå för att ge det ett försök.
Det var sval morgon när vi hoppade på minibussen utanför vårt hotell. Vi hade sedan tidigare preparerat de båda iPadarna med passande ljudsagor, vilket visade sig funka fint. När vi kommit ut ut Hanoi satt båda barnen försjunkna i sagorna och tittade ut genom fönstren på det förbipasserande landskapet.
Vi var framme i Ha Long vid lunchtid, och hoppade på båten som skulle ta oss ut genom världsarvet. Det var lite vårkänsla i luften när vi stävade ut. Hela Ha Long bukten består av ca 1500 öar, men det är bara de närmsta man hinner se under en dagstur.
Det blev en stadig lunch på båten vid dukat bord, och en halv timme efter att vi kastat loss var vi ute vid första ön. Man kommer väldigt nära öarna och i de smala passagerna och man förstår att det blivit en riktig turistmagnet.
Första stoppet var ett fiskeläge som låg på pontoner omgivet av stora och små öar. Här kunde hugade turister byta till en mindre båt och åka in bland de små skrymslena runt öarna. Det hanns även med en grotta på en av öarna innan vi begav oss tillbaks till hamnen och den långa bussresan tillbaks till Hanoi.
Det blev en lyckad dag, om än lite utmanande och krävande. Långa bussresor tar på krafterna. Imorgon blir det nattåg söderut.
Med guide i kaoset.
Igår bokade vi en guide till att visa oss runt i staden idag. Efter frukost mötte vi upp med henne i hotellets foajé.
Dagen började med klarblå himmel och fleecetemperaturer. Vi tog oss med taxi till den västra sjön med en pagoda som landmärke. Pagodan stängde för lunch precis när vi anlände, men vi fick en liten promenad längs sjön istället.
Nästa stopp var etymologiska museet. Byggnaden var av modernt snitt med informativa utställningar om de cirka 50 olika etniska grupper som lever i Vietnam. I museets park fanns ett tiotal hus som var typiska för några av de olika grupperna. Astrid och Sixten uppskattade friluftsmuseet och var inne i de flesta innan hungerns satte in.
Guiden tog med oss till ett matställe där vi blev de enda gästerna eftersom vi kom mitt på eftermiddagen. Nudlar, vårrullar och soppa blev dagens lunchcombo.
Sist på schemat stod böckernas tempel som ligger ganska centralt i staden. Det är en parkliknande anläggning som var skola för härskareliten för nästan tusen år sedan. Nu är den en vallfärdsplats för områdets studenter, och Astrid blev fotograferad tillsammans med nyexaminerade ungdomar.
Många intryck
Det blev en skön natts sömn. Vi kom upp i rimlig tid och är på god väg att ställa om kroppen till sex timmars tidsskillnad.
Vi gav oss ut för att besöka en restaurang som rekommenderats av hotellet. Himlen var klar och smoggen hade blåst bort under natten. Det var lite lugnare på gatorna, förmodligen eftersom det inte var pendlingtid just då.
Astrid och Sixten var duktiga på att kryssa mellan hindren på de överbelamrade trottoarerna, där det inte alltid finns plats för gående.
Efter lunch gick vi till Hoan Kiem-sjön. Den ligger mitt i stan och är omtalad i vietnamesiska sägner. På en liten ö ligger ett tempel som vi besökte. Astrid och Sixten blev fotograferade av asiatiska turister - de verkar vara ett exotiskt inslag här borta.
På seneftermiddagen var alla trötta, men vi tog oss ändå upp till Poh Hang Ma - gatan där det skyltades inför julen. Här hängde tomtedräkter sida vid sida med kinesiska lyktor.
Utanför dörren finns äventyret
Hanoi är en kaotisk stad med mopeder och motorcyklar i strida strömmar på gatorna. Att korsa en gata kräver beslutsamhet - ingen stannar för att släppa över dig. Man tar helt enkelt ett steg ut i gatan, så kör motorcyklar och bilar runt om en. Vi hade fått höra om det på förhand, men det var intressant att uppleva.
Smoggen ligger tät och många har ansiktsmasker på sig när de kör runt. Temperaturen ligger runt tjugo-strecket och himlen är mestadels grå. Ganska behagligt och passande med långbyxor.
Människorna är väldigt vänliga och hjälpsamma. Astrid blir klappad och flirtad med. Man verkar vara lite bekymrad över att hon går i kortärmat - ”cold cold”.
Vi tog promenad i de gamla kvarteren efter en lång middagslur. Det var mysiga gator med massor av människor och rörelse. Lite klurigt att navigera i det oregelbundna nätverket av gator, och bitvis svårt att komma fram på de överbelamrade trottoarerna.
Vi hann med en kvällsvard på ett litet hak samt ett besök i ett litet tempel.
Sömnlös i Hanoi
Att sova på flygplan är ju vad det är. Astrid fick några timmar på kudden, men vi andra var mer eller mindre vakna hela natten. Natten var ju för övrigt retligt kort. Vi flög mot soluppgången och efter sex timmars mörker kom tisdagsgryningen, när det var midnatt hemma i Sverige.
Landning, passkontroll och bagageinlämning gick smidigt. Taxiresan in till centrum var nästan timmen lång och Astrid hann bli åksjuk. Som tur var kunde vi checka in på vårt rum efter en kort frukost på hotellet. Nu gungar golvet lite och vi ska ta igen den förlorade nattsömnen.
Äntligen på väg ...
Ja nu bor luften i våra steg. Vi kom upp och iväg som planerat, och Simon körde oss till stationen. Allt klaffade med flyg från Köpenhamn till Frankfurt. En snabb lunch hann vi med i Tyskland innan vi hoppade på nattflyget till Vietnam. Nu sitter hela familjen här på rad 41 och är redo för natten. Det blir lite skärmtid innan vi drar täcket över huvudet.
Packat och Klart
Allt är packat, bara några saker kvar på ”att göra-listan”. Vi kom undan med lite drygt 100 liter på ryggen denna gång.
