Namnet Titicaca känns nästan magiskt. Förväntningarna var högt ställda, men vad som var att vänta var ju svårt att veta. Det var ett antal timmars timmars resa från La Paz till Copacabana och vi hade ordnat med egen chaufför och minibuss för att öka flexibilitet och komfort.
Vi for via El Alto upp på högplatån och vidare norrut. Malin slipade på sin spanska genom att låta sig guidas av chauffören. Det tog en bra stund att ta sig ut från staden, men snart nog öppnade sig landskapet och vyerna. Det var tidvis soligt och tidvis snöslask, men efter drygt tre timmars resa kom vi till färjeläget vid Tiquinasundet. Sundet förbinder norra Titicacasjön med södra. Här tar fordonen sig över på pråmar och resenärerna på småbåtar.
Tiquinasundet
Sedan bar det vidare via bergsvägar genom landskap med övergivna terrassodlingar till områdets huvudort Copacabana. Vädret hade vänt och solen sken när vi for sista biten ner till sjön.
Copacabana
Hotellet var förbokat och ligger byns utkant med utsikt över sjön. Här bor mestadels européer som tagit Lonely Planets råd när det gäller val av logi. Här finns möjlighet att både själv laga mat och att nyttja hotellets restaurang.
Astrid hänger i trädgården.
Vi avslutde dagen med ett rejält pannkaksmål i restaurangen.