Den stora Amerikaresan

Så var det dags för sista benet i resan från Santa Cruz till Cusco. Det har varit nästan konstant stigning från havsnivå till dryga 4300 meter. Till Cusco skulle vi ta oss med tåg, och under den resan passerar vi högsta punkten La Raya på 4313 meter.

Vi vuxna var lite oroliga inför tågfärden. Vi hade bokat biljetterna på nätet via en lite knagglig hemsida där det stod att man maximalt fick ha fem kilos bagage samt var tvungen att visa upp det kreditkort man betalt resan med innan avgång. Fem kilo var ju inte möjligt och eftersom det var Martin som bokat resan så hade vi inte något kort att visa.

När tanten på hotellet trodde att tåget skulle gå tidigare än vad som angetts på biljetten blev vi ytterligare nervösa.

Vi fick en ordentlig frukost på det lilla hotellet och av bar det i god tid till stationen. Vi behövde inte gå många meter innan bagaget skulle lämnas in. Det visade sig att hanteringen av väskor var densamma som på flyg - man lämnade in allt utom sitt handbagage, som fick väga fem kilo. Vi satte oss i väntsalen som var i kollonialstil fast med lokal underhållning. På utsatt tid släptes vi ombord på tåget och inte behövde man visa något betalkort.

På plats i tåget.

När klockan slog åtta rullade vi ut från perrongen och saxade oss ut mellan marknadsstånd och trånga gränder. Tåget fick inte mer plats än vad som var absolut nödvändigt. Men inne i vagnen var det en riktigt lyxig känsla. Vi satte oss till bords med vit duk och blomma i vas på bordet. Tåget var bemannat med tågvärdinnor som tog upp beställningar när bebyggelsen glesnade och landskapet öppnade sig för våra ögon. Vi åkte en stund längs Titicacasjön för att sen sakta man säkert ta oss upp i Lamaland. Det blev mer och mer kargt och snötäckta toppar började visa sig. Vi åkte mellan bergen upp till högsta passet La Raya. Under stigningen serverades det lunch vid borden, och alla lät sig väl smaka.

Utsikt från bakersta vagnen.

I tågets bakersta vagn är det delvis öppet bakåt med känslan av en båtreling. Här är utsikten över landskap och omgivning obegränsad. Både barn och vuxna uppskattade intrycken som kom väldigt nära inpå. Dofter från marknad, lamadjur på bete och människorna som valt att leva i denna karga del av världen.

Mötande tåg från Cusco.

Bergstoppar i höglandet.

Efter det höga passet bar det nedåt i lite raskare takt. Omgivningarna var grönare och mer tätbefolkade. Bergen kröp närmre och närmre tåget och stundvis flöt rälsen fram i en ravin där den broderligt fick dela på utrymmet med floden. Eftermiddagsteet avnjöts en knapp timme innan ankomst till Cusco. Då hade ravinen öppnat sig till en bördig dal igen.

Tåget närmar sig Cusco.

I Cusco rullade vi in strax innan solnedgång, och efter en stunds väntan fick vi tag i taxi till hotellet. Taxin tog oss igenom en nyårsfirande stadskärna med en hel del människor på gatorna. Hotellet ligger inte långt från centrum på en smal brant gata. Det blev soppa till kvällsmat för hela familjen.

Dagen var ämnad för en utflykt till ett gammalt observatorium från Incatiden. Det ligger en timmes vandring utanför samhället uppe på en kulle. Vi satte av efter frukost och brevskrivande. Vi gjorde lite ärenden och sen var tanken en snabb lunch innan avmarsch, men där stötte vi på patrull. Det visade sig att vi valt ett hak där stora resesällskap förbokar sin lunch. Vi fick vänta över en timme på maten, och vid det laget var vi ganska låga.

Popcorn i boliviansk tappning, pasancallas.

När vi kom ut från stället beslöt vi oss ganska snart för att dra tillbaks till hotellet och dess trädgård. Vi gick en runda till på stan och köpte lördagsgodis innan vi gick hem.

Vi har väldigt lite ork på grund av den höga höjden. Det blir bättre och bättre, men vi har insett att vi får dra ner tempot ganska rejält för att orka. 

Malin och Sixten bestämde sig för att försöka få Sixten klippt. Vi hade gått förbi en frisör tidigare på dagen och dit styrde de kosan. Där visade sig vara stängt, och nästa salong i raden hade kö på två personer. Den tredje var öppen men obemannad. Det blev ingen klippning.

På kvällen surrade kolibrierna runt blomsterbuskarna, och på natten åskade och regnade det över Titicacasjön.

Nu sticker vi ut på landet några dagar. Det är inte säkert att vi kommer att kunna uppdatera hemsidan under den tiden.

Efter en dryg timmes försening lämnade vi ett tidvis regnigt Cochabamba. Temperaturen låg på behagliga 15-20 grader, men vi visste att kallare tider väntade i La Paz. Inflygningen får en att tro att man ska komma till en flack stad, men det är stadsdelen El Alto i vilken flygplatsen ligger som lurar en. Den breder ut sig på en platå på 4000 meters höjd, medans staden ligger i en dalgång strax intill.

Staden som klättrar upp längs berget.

Vi blev hämtade av en bil från hotellet som tog oss ner längs dalens sidor till gamla stadskärnan på dryga 3500 meters höjd. Här ligger hotellet i ett område med kontinental känsla. Många av de gamla husen är byggda i sydeuropeisk stil från förra sekelskiftet.

Hotellet ligger på en bakgata till ett gångstråk som löper genom stadens centrum, där vi gick en runda på seneftermiddagen. Temperaturen låg på 10 grader och vi fick användning av våra varma kläder.

Upptäcksfärd i staden.

Båda vuxna känner av höjden, men barnen verkar inte så påverkade. Astrid tog sin vana trogen en tupplur i taxin.

Det blev Boliviansk julafton detta år. Katis familj samlades hemma hos Antonia och Castulo för julmiddag och vi var med. Det blev 19 personer till bords och kött, majs , potatis och bakad banan på äkta julmanér. Alla lät sig väl smaka - gammal som ung.

Barnbordet.

Efter middagen var det julklappsutdelning. Enligt traditionen ska det inte ske förrän vid midnatt, men det har sakta med säkert förhandlats ner till mer kristliga klockslag. I år fick barnen sin vilja igenom vid niotiden.

Från vänster: Miguel, Raisa, Carla, Karen, Carola, Dunia, Camila, Abel, Kati, Castulo, Sixten, Antonia, Elin, Astrid, Martin, Malin, Andreas

Efter kaffe och kaka blev det avslappnat småprat och sen en taxi hem till hotellet.

Så var det utflyktsdag. Vi lämnade hotellet halv sju och satte kursen mot Villa Tunari i Chapare-provinsen nordost om Cochabamba. Vi hade 14 mil bergsväg framför oss med en beräknad körtid på 3-4 timmar.

Astrid och malin på en vägkrog i bergen.

Antonia släpper ut en kolibri som råkat komma fel.

Det var en vacker väg med bedårande utsikt. Denna del av Bolivia är extremt kuperad och otillgänglig. Kullarna är branta och tätt bevuxna av regnskog. På långa sträckor är det bara i direkt anslutning till vägen man kan prata om mänsklig exploatering.

Väl framme i Villa Tunari besökte vi ett reservat som tagit sig an apor som av olika anledningar behövt hjälp. Vid ingången till reservatet möttes vi av en extra social krabat. Vi kilade vidare in i skogen och följde en led upp bland kullarna till en utkiksplats där aporna brukar hålla till. Just denna deg var de dock på annat håll.

Utsikt över Villa Tunari.

Villa Tunari är en liten håla med känslan av en skogshuggarutpost som upptäckts av nyfikna resenärer. Här finns ett antal restauranger och hotell längs huvudgatan. Stället är en knutpunkt för ett par naturreservat i regionen och sysselsätter en hel del internationella volontärer.

Efter proviantering gav vi oss av hemåt igen. På vägen stannade vi och svalkade oss i ett vattendrag tillsammans med lokalbefolkningen. Det var dryka trettio grader i luften och väldigt fuktigt.

Svalka

Man åker inte från dessa delar av Bolivia utan att köpa med sig bananer. Här kostar en stock tio spänn - nästan värt att hamstra lite.

Lokalproducerat.

Vi var hemma sent och kom trötta i säng.

Efter en sval natts sömn tog vi oss ut till linbanan som leder upp till stadens beskyddare - en Rio-liknande Jesusstaty som överblickar staden. Korgarna tar sex personer och färden upp tar bara någon minut. Väl uppe har man en fin utsikt över staden.

Utsikt över Cochabamba.

Det var påtagligt att man var på hög höjd eftersom flåset inte var vad det brukar. Barnen körde på som vanligt, men vi vuxna drog ner tempot så mycket vi kunde.

Två trötta utforskare.

På eftermiddagen vilade vi på hotellet mer och mer påverkade av den höga höjden.

På morgonen var Sitxen fortfarande krasslig men på bättringsvägen. Kati föreslog en utflykt till en historisk plats några timmars resa från Santa Cruz, men det kändes som en lite för ansträngande för Sixten. Det blev lokala zoo istället med djur från Bolivia, vilket visade sig vara en trevlig upplevelse.

Sengångare

På väg hem i taxi.

Väl hemma visade det sig att Malin hade hög feber och däckade på sängen. Det blev en eftermiddag vid poolen för resten av familjen i den 33-gradiga värmen. Middag med trött familj på stan. I morgon flyr vi upp i bergen för lite svalka - 33 grader blir till 25.

Landningen och flygplatsformalian i Santa Cruz flöt på bra. Vi stod en stund i kö för passkontroll, men blev framvinkade ganska snart i egenskap av barnfamilj. Det var en del papper och stämplande att gå igenom. Passpolisen var en äldre man som verkade uppskatta att Malin pratade spanska.

Väl ute letade vi efter skylt med Åberg på, men utan resultat. Martin hade lovat skicka en taxi att hämta oss, men eftersom flygningen med en dags varsel tidigarelagts två timmar så var det väl inte att vänta sig annat än att vi fick fixa transport själva.

Vägen från flygplatsen in till stan är en och en halv mil lång och spik rak. Med en taxichaufför som har för avsikt att hinna med en omgång passagerare till från samma flygning är inget annat än plattan i mattan att vänta. Eftersom det är mer regel än undantag att hastighetsmätaren i taxibilar är bortkopplad så har vi ingen ävläsning på topphastigheten, men det kändes nog värre än det var. Taxibilarna är i regel inte större eller modernare än nödvändigt och vägens beskaffenhety gjorde väl sitt till för att åstadkomma en riktig need for speed-känsla. Fram till hotellet kom vi trots allt.

Nu har vi skrivit och lagt in bilder från Panama. Imorgon drar vi vidare till Bolivia.

Nu är packningen i full gång. En hel del grejor fick stryka på foten och plockades ut ryggsäckarna igen. Hur många par strumpor behöver man?