Så var det dags för sista benet i resan från Santa Cruz till Cusco. Det har varit nästan konstant stigning från havsnivå till dryga 4300 meter. Till Cusco skulle vi ta oss med tåg, och under den resan passerar vi högsta punkten La Raya på 4313 meter.
Vi vuxna var lite oroliga inför tågfärden. Vi hade bokat biljetterna på nätet via en lite knagglig hemsida där det stod att man maximalt fick ha fem kilos bagage samt var tvungen att visa upp det kreditkort man betalt resan med innan avgång. Fem kilo var ju inte möjligt och eftersom det var Martin som bokat resan så hade vi inte något kort att visa.
När tanten på hotellet trodde att tåget skulle gå tidigare än vad som angetts på biljetten blev vi ytterligare nervösa.
Vi fick en ordentlig frukost på det lilla hotellet och av bar det i god tid till stationen. Vi behövde inte gå många meter innan bagaget skulle lämnas in. Det visade sig att hanteringen av väskor var densamma som på flyg - man lämnade in allt utom sitt handbagage, som fick väga fem kilo. Vi satte oss i väntsalen som var i kollonialstil fast med lokal underhållning. På utsatt tid släptes vi ombord på tåget och inte behövde man visa något betalkort.
På plats i tåget.
När klockan slog åtta rullade vi ut från perrongen och saxade oss ut mellan marknadsstånd och trånga gränder. Tåget fick inte mer plats än vad som var absolut nödvändigt. Men inne i vagnen var det en riktigt lyxig känsla. Vi satte oss till bords med vit duk och blomma i vas på bordet. Tåget var bemannat med tågvärdinnor som tog upp beställningar när bebyggelsen glesnade och landskapet öppnade sig för våra ögon. Vi åkte en stund längs Titicacasjön för att sen sakta man säkert ta oss upp i Lamaland. Det blev mer och mer kargt och snötäckta toppar började visa sig. Vi åkte mellan bergen upp till högsta passet La Raya. Under stigningen serverades det lunch vid borden, och alla lät sig väl smaka.
Utsikt från bakersta vagnen.
I tågets bakersta vagn är det delvis öppet bakåt med känslan av en båtreling. Här är utsikten över landskap och omgivning obegränsad. Både barn och vuxna uppskattade intrycken som kom väldigt nära inpå. Dofter från marknad, lamadjur på bete och människorna som valt att leva i denna karga del av världen.
Mötande tåg från Cusco.
Bergstoppar i höglandet.
Efter det höga passet bar det nedåt i lite raskare takt. Omgivningarna var grönare och mer tätbefolkade. Bergen kröp närmre och närmre tåget och stundvis flöt rälsen fram i en ravin där den broderligt fick dela på utrymmet med floden. Eftermiddagsteet avnjöts en knapp timme innan ankomst till Cusco. Då hade ravinen öppnat sig till en bördig dal igen.
Tåget närmar sig Cusco.
I Cusco rullade vi in strax innan solnedgång, och efter en stunds väntan fick vi tag i taxi till hotellet. Taxin tog oss igenom en nyårsfirande stadskärna med en hel del människor på gatorna. Hotellet ligger inte långt från centrum på en smal brant gata. Det blev soppa till kvällsmat för hela familjen.