Den stora Amerikaresan

Så var det dags att packa för sista gången. Det hade snöat ordentligt under natten så barnen skickades ut för att leka av sig innan långsittningen på flyget. Det blev skottat och byggt snögrottor.

Noa och Sixten framför snögrottan.

Carolina skjutsade oss genom snöandet till Denver. Vi var lagom i tid och tog en fika innan vi steg på planet. Det kändes hemvant att omges av nordbor på planet. Vi flög med Iceland Air och skulle mellanlanda på Island.

Flyget kom iväg en timme efter utsatt tid efter en långdragen avisning av planet. Eftersom vi bara hade en timme på oss att byta flyg på Island började vi ställa in oss på att missa bytet. Sixten blev lite orolig, men efter en stunds flygning meddelade flygpersonalen att det anslutande planet till Köpenhamn skulle vänta in oss.

Vi sov inte mycket under resan. Astrid toppade med åtta timmars sömn och vi andra fick cirka två. Sixten fastnade i filmerna som visades på planet och fick inte riktigt ro.

På Kastrup mötte Ingrid och Göran oss, och när vi kom hem dök även familjen Wikman upp. Det blev lite nattsudd hos grannarna innan vi lade oss för att sova första natten på länge i egna sängar.

God natt.

Idag skulle det bli utflykt till Denver och naturhistoriska museet. Vi kom iväg halvvägs in på förmiddagen och var framme tre kvart senare.

Museet är stort, och vi fiskade upp en karta och planerade en rundvandring. Det blev Sixtens intressen som fick dominera - dinosaurier, mumier och rymden.

Dinosaurier.

Efter lunch blev det dinosaurieskelett, och det i stora mängder. Det har gjorts en hel del fynd i västra USA, så här finns massor att ställa ut. I utställningen ingår ett litet forskarlab där paleontologer jobbar med att rengöra lämningar och samtidigt språka med besökare.

Egyptenrummet.

Utställningen med egyptentema var mindre, men även den informativ och välgjord. Innan vi gick in på IMAX-filmen fick barnen leka loss i en experimentverkstad.

Filmen handade om istiden och dess djur. Astrid fixade att sitta still alla 45 minuter och gillade 3D-effekterna. Vi passade på att besöka planetariet också innan vi avslutade rundan med rymdavdelningen.

Fika innan hemfärd.

När vi gick ut genom dörrarna var vi nöjda och belåtna, fastän vi bara sett en bråkdel av utställningarna. Barnen var trötta och lite bråkiga på vägen hem, men som tur var stod hämtmaten på bordet när vi kom hem.

Så var det onsdag och vardag för vår värdfamilj. Vi åt frukost utan att stressa och tog sen bilen ner till stan. 2004 var vi här utan barn, och skulle bli kul att se om vi skulle känna igen oss.

Trött utforskare.

Efter att parkerat i ett parkeringshus hittade vi snart Pearl Street, som delvis är en gågata med trevliga butiker och matställen. Här somnade Astrid och fick sova medan Sixten och Malin letade upp en favoritaffär sedan förra besöket.

Prylaffär på Perl Street.

Här finns alla möjliga prylar för både vuxna och barn. Malin var på jakt efter hoppande sushibitar av plast, men det hittade hon inte.

Emblas skolbuss.

Efter en tur till mataffären skyndade vi hem för att hämta upp Embla när hon kom hem med skolbussen. Efter lite lek och eftermiddagsfika blev det läxläsning och pyssel. Och när barnen hade somnat satte de vuxna upp tält i vardagsrummet...

Det är ett lotteri med barn och skidåknng. De måste både vilja och orka ta sig an utmaningen, och Astrids vilja var inte riktigt där igårkväll. En stund efter att hon somnat grät hon i sömnen "jag vill inte åka skidor". Vi var måttligt hoppfulla inför idag.

Astrid.

I morse frågade Carolina om Astrid och hon skulle åka tillsammans. Det blev ett försiktigt ja, och vi passade på att smida medan järnet var varmt. Efter en del bökande med skidprylar och kläder kom vi iväg till backen. Embla, Noa och Sixten skulle gå i skidskola, så de stack snart iväg med sina lärare. Carolina tog sig an Astrid i den flackaste backen. De for snart upp i sittliften och vi andra vuxna gav oss själva ut i backarna.

Carolina och Astrid i pisten.

Carolina och Astrid gjorde stora framsteg och Astrid tyckte det var kul att stå på skidor. De åkte fram til mitten av eftermiddagen då Astrids ork tog slut. De andra barnens skidskola slutade klockan tre, och de var trötta och nöjda efter en hel dags åkning. Sixten har inte åkt särskilt mycket skidor innan, så han lärde sig jättemycket. Han var dock inte redo att ge upp efter "bara" sex timmars skidskola, utan han övertalade Petter och Malin att åka några extra gånger innan han också kastade in handduken. Halv fem var alla tillbaks i lägenheten.

Carolina kom och hämtade oss på Denvers flygplats som utlovat. Vi hann med att köpa oss var sin hamburgare innan vi hämtade bagage och satte oss i bilen. Resan till Boulder tog en knapp timme och Astrid hann somna igen innan vi var framme.

Astrid och Carolina i skidbutiken.

Hela familjen sov till halv nio och vaknade till ett Boulder med klarblå himmel och vår i luften. Efter frukost lekte Sixten och Astrid loss med Embla och Noa, och efter en stund var de ute i trädgården. Det verkade som om de hade saknat lite rejäla leksaker...

Vi hade en del ärenden i stan eftersom vi ska åka skidor imorgon. Det blev lite komplettering av varma kläder och hyra av skidor. Innan vi kom hem igen hanns det med ett besök på en lekplats för att få ut lite extra sprall ur kroppen.

Så var det snart dags att lämna Caye Caulker. Vi har lyckats komma ner i varv här på de sandiga gatorna och bland de vajande palmerna. Efter tio dagar börjar man förstå hur saker och ting hänger ihop på ön. Att det mest är kineser som driver livsmedelsbutiker. Att elen kommer från dieselaggregat från öns västsida. Att det alltid blåser från havet. Att om någon kommer fram för att prata med en på gatan är det oftast av välmening.

Strandpromenaden.

Familjen tillbringade förmiddagen vid poolen. Brisen från havet var väldigt svag idag och inåt land har det börjat byggas upp lite moln. Enligt väderleksrapporterna kommer det snart lite regn. Vi tog det väldigt långsamt mitt på dagen, och efter lunchen satt vi nere vid strandkanten. Astrid badade, Sixten försökte ta sig in i en kokosnöt, Malin samlade snäckor och Andreas såg på.

Pelikan vid vattenbrynet.

På kvällen blev äntligen Sixtens nattsnorkling av, efter två inställda turer. Malin och Sigge åkte ut i båt till revet för att se vad som finns under ytan på natten. De hade varit på samma ställe och snorklat några dagar tidigare, så nu kunde de se vad mörkret lockade fram.

För Sixten var det ett par nya bekantskaper som stiftades. Här fanns langustrar och humrar som vandrade runt. En ny sorts rocka, yellow stingray. Drakfiskar och en ordentlig bläckfisk. Och, festligast av dem alla, ett par ballongfiskar.

När vi kröp till kojs var nästan allt packat inför flyget; imorgon bär det av till Nordamerika.

En kväll i Guatemala när vi satt och åt kom en tjej fram till vårt bord. Hon undrade vad vi åt och om vi kunde rekommendera någon maträtt. Det var Caroline, och hon kom också från Sverige. Det visade sig att hon bor i Malmö och skulle resa några månader i Centralamerika. Vi stötte på varandra ett par gånger innan vi for vidare till Caye Caulker.

I en affär här på ön sprang vi på varandra igen. Vi kom att prata om dykning och vi beklagade oss över att det var svårt för oss att komma iväg eftersom barnen inte kunde följa med på en dykbåt. Caroline erbjöd sig på stående fot att vara med barnen om vi ville dyka.

Malin på dykbåten.

Sagt och gjort. Caroline dök upp i morse efter att Astid gråtit i nästan en timme över att vi skulle iväg. När Astrid fick syn på Caroline tvärvände humöret och hon ville genast bada i poolen tillsammans med Caroline. Vi hann inte iväg förrän barnen var i plurret.

Dykningen skulle ske en timmes båtresa från Caye Caulker på en atoll som heter Turneffe. Resan ut var ganska skumpig trots att båten var stor. Vi var ett femtontal dykare med på resan som dök i tre guidade grupper. Det var stora korallformationer, mycket pampigare än de vi sett vid snorklingen några dagar tidigare. Det fanns stora stim med fisk som kom upp från djupare vatten för att äta av smådjur som fanns närmre ytan.

Det blev lunch på båten innan andra dyket. Nu skulle vi hålla oss lite grundare på ett dykställe bara någon minuts färd från där vi dök på förmiddagen. Vi kom ordentligt i vattnet och följde efter vår guide, CJ. Efter att ha dykt i 40 minuter var vi ensamma kvar med guiden efter att de andra paren gjort slut på sin luft och fått gå upp. Då gjorde CJ ett tecken som vi väntat på. Han hade fått syn på en sköldpadda alldeles i närheten. Ingen av oss har sett sköldpaddor under vattnet förrut, så pulsen steg nog en aning när vi simmade med djuret en stund. Den var inte särskilt skygg, men efter ett tag fick den nog och drog ut på djupare vatten. Innan dyket var slut hade vi sett ännu en. Ett riktigt lyckat dyk alltså.

Caroline, Astrid och Sixten på glasstället.

När vi promenerade tillbaka till hotellet fick vi syn på Caroline och barnen utanför glassbaren. Här har vi hängt så gott som dagligen; de har riktigt god glass. Både Astrid och Sixten var glada och nöjda, och hela gänget traskade tillsammans till hotellet.

Astrid och Sixten i poolen.

Caroline hade en undrevattenskamera med sig och hade tagit bilder på barnen i poolen. Det blev dessutom några familjebilder innan hon lämnade oss. Det tog inte många minuter innan Astrid med en tår i ögat frågade när hon skulle få träffa Caroline nästa gång…

Go Slow är ett mantra på ön. Här är mottot att ta det lugnt, och man ser sällan stressade människor på väg med barn till dagis här. Turistpolisen sitter på en pall i skuggan utanför sin bod. De som verkar ha mest bråttom är turisterna.

Malin och Sixten beslöt sig för att sticka ut och paddleboarda en stund idag. De fick en kort kurs för någon dag sedan och kände för att ge sig ut igen. Astrid var också spekulant på att åka, så de beslöt sig för att testa med en passagerare en stund.

Astrid klappar surfbutikens vakthund.

Lugnet kan tolkas som nonchalans när man ber om hjälp på hotellet eller i affären, men är nog mer en anpassning till att bo på en karibisk ö. Här är varmt, och man gör bäst i att hålla pulsen nere. Många säger att belizeborna är svåra att komma i kontakt med, och det är nog sant. Man får först visa vad man själv är för en innan de gör detsamma.

Paddleboarding.

Vi blev alla körda bort till öns lugna västra sida för att sjösätta brädorna. Sixten och Malin kom upp och ut utan problem. Efter en stund hämtades Astrid upp på bryggan och fick åka med en stund. 

Sjön tog på krafterna, så Astrid fick ta en tupplur på hotellet när Malin och Sixten paddlade vidare.

När orkanen Hattie slog till mot Caye Caulker 1961 gick den så hårt åt ön att den delade den i två och en kanal bildades. Kanalen kallas för the split. Den är ett par meter djup och båtar använder den för att ta sig mellan öns östra och västra sida. The split är ett populärt tillhåll för badare och här ligger en bar med namnet The Lazy Lizard.

The split och the Lazy Lizard.

Vi beslöt oss för att utforska stället och begav oss av dit efter en tidig lunch på frukostfiket Amor y Café. Innan det hade vi fraktat våra väskor till Caye Caulker Plaza Hotel, hotellet vi ska bo på i tre nätter eftersom det andra hotellet var fullbokat de nätterna. Det var varmt när vi kom fram till the split. Vi hittade en plats i skuggan av några palmer. Malin och Astrid hoppade i vattnet, och Sixten och Andreas flämtade under palmerna. Även Sixten tog sig sen ner till vattnet för lite svalka, men när Andreas skulle göra samma sak ville Astrid hem. Malin och Sixten badade vidare när Astrid och Andreas hade lunkat hem.

Vid the split.

På kvällen blev det bio under stjärnorna. En av öns skolor visar film på kvällarna för att finansiera sin verksamhet. På fredagar är det barnfilm klockan sex, och i kväll visades Hotell Transylvanien. En film som Sixten tjatade om att få se innan vi for iväg men aldrig kom iväg på. Det blev en lyckad kväll med mycket skratt.

Så var det dags att utforska havet. Sixten har pratat om att snorkla med hajar ända sedan vi lämnade Kastrup, och fastän vi utlovat det har vi också tvekat. Vi visste att det fanns utflykter, men inte om de var lämpliga för sjuåringar. Idag skulle vi ta med även en treåring på snorklingsutflykt från en båt. Både på hotellet och hos arrangören hade man sagt att det skulle gå fint även med små barn, så vi tog dem på orden.

Vi var som så många gånger förr den enda barnfamiljen. Tre av oss hade i alla fall snorklat förr och Astrid är ju inte direkt vattenrädd. På första stoppet skulle det vara 1.5 meter djupt, och vi skulle inte använda fenor. Det skulle röra upp sanden för mycket. Båtturen tog tio minuter och väl framme pekade guiden ner i vattnet alldeles invid båten. Där simmade mörka skuggor in under båten och vi fick snabbt på oss mask och snorkel. Det var minst fem rejäla sköterskehajar och tjugo stingrockor. Sixten var först färdig men tvekade lite när han skulle hoppa i. Han fick gå i med Malin, snart följda av Andreas och Astrid.

Sköterskehaj, från dykcentrets hemsida.

Hajarna och rockorna höll sig runt båten och kom så nära att man kunde röra vid dem. De största hajarna var uppåt två meter långa och rockorna inte mycket mindre. På lite avstånd kunde man se Barracudor med sina vassa tänder. Det blev en dryg halvtimmes snorklande innan hajar och rockor började ge sig av och vi kom upp i båten igen. Sixtens önskan var nu uppfylld.

Andra dyket var på djupare vatten, alldeles invid en kanal som går genom revet. Här snorklade hela familjen runt i ett kuperat korallandskap med Harry, en av guiderna. Astrid satt på Andreas rygg och doppade ner huvudet under vattenytan för att se. Efter en stunds snorklande tröttnade hon, och Andreas simmade tillbaka med henne. Malin och Sixten simmade vidare med Harry och fick se en hel del roligheter innan de också kom tillbaka upp.

Tredje dyket var bara 50 meter från revet och ganska grunt. Det blev inte så långt eftersom Sixten var trött i benen. Astrid var kvar och sov på båten tillsammans med Malin. Väl tillbaks på bryggan var vi salta, hungriga men nöjda. Vi lunkade tillbaka till hotellet och åt en sen lunch.

Så var det dags att lämna Guatemala. Astrid tog ett sista dopp i sjön och tog farväl av några av gästerna på hotellet, bland annat en tjej från Malmö som också bodde här.

Taxin mot gränsen kom strax efter utsatt tid och det var lite mer än en timmes resa till gränsen. Barnen höll hyfsat sams och det gissades gåtor och sånger för att få tiden att gå. Stämplandet vid gränsen gick fort och vi möttes på andra sidan av samme man som guidade Sixten och Malin på kanotsafarin i Cahal Pech för drygt en vecka sedan.

Eftersom det var lunchdags stannade vi till i San Ignacio och åt kyckling, ris och bönor - typisk Belizeansk mat. Resten av resan sov Astrid och Sixten vilade.

Om vi skulle se Belize City var det nu eller aldrig. Vi frågade om vägen ner till centrum och gav oss iväg. Det har stått en hel del tråkigt om staden i guideböckerna, men vi beslöt oss för att bilda oss en egen uppfattning. När vi gått halva vägen kom vi förbi Belize Tourism Village. De höll precis på att stänga, men vi hann se metalldetektorer och beväpnade vakter. Här inne kan kryssningsturisterna vandra runt i ett inhägnat shoppingområde utan att vara rädda för att bli rånade. Det är första stället på resan vi sett metalldetektorer utanför en flygplats.

Representativt hus i Belize city - något för den händige.

Nere i centrum var det nergånget och helt tomt på turister. Vi letade efter ett café eller liknande, men fick leta långt in i en galleria innan vi fann ett ställe vi kunde sitta ner på. Vi hittade inga restauranger mer än av typen "hål i väggen", så vi drog oss ganska snart tillbaks till hotellet. Det blev lite kakor på det lilla kaféet som ligger granne med vårt hotell och passande nog heter Le petit café. Malin är beredd att ge staden ett bottenbetyg av besökta städer på resan.

Vi vaknade till regn och dryga tjugo grader. Idag var det Andreas tur att följa med Sixten för att titta på Tikal. Efter frukost kom de iväg och slapp trängas med särskilt många fler besökare. Det duggade lätt under rundan som varade i tre timmar. 

Tempel V.

Lämningarna är spridda över ett stort område som inte röjts upp mer än runt själva ruinerna. Det är svårt att orientera sig och det finns inga kartor uppsatta när man väl kommit in på området. Gångstigarna är kuperade med en hel del rötter att snubbla över.

Sixten framför Tempel V, mer än 50 meter högt.

Efter rundan var det lunch och färd tillbaka till El Remate. Det blev ett dopp i sjön innan regnet kom. Sixten kan såklart simma bra, men även Astrid klarar av att hoppa i på djupt vatten och simma tillbaka till bryggan.