Den stora Amerikaresan

Idag stod Flores på agendan. Det är en stad med intressant historia på andra sidan sjön. Det lär vara hit Mayainvånarna från Chichen Itza flydde när spanjorerna anlände . De byggde en ny stad på en ö i sjön som längre fram fick namnet Flores. Här levde kulturen vidare tills spanjorerna, med fruktan om represalier från gud, rensade upp och i sedvanlig stil rev ner hela mayasamhället och byggde en kyrka.

En av gatorna ner mot sjön.

Det tar drygt en halvtimme med taxi från el Remate till Flores. Barnen var pigga och glada och vi kom fram till vårt mål på senförmiddagen. Vi strosade runt en stund i stan, som inte är större än att man kan gå runt hela ön på mindre än en halvtimme. Mitt på ön ligger kyrkan vid ett litet torg där vi hängde när klockorna i tornet slog tolv. 

Lunch vid sjön.

Det var ett par grader över trettio och vindstilla när vi drog oss ner mot sjön igen och åt lunch. Man ska inte ha för stora ambitioner en dag som denna, så klockan två for vi hem till hotellet igen för ett dopp i sjön. Hela familjen badade en stund i det trettiogradiga vattnet.

Kvällsdopp.

Förmiddagen gick i ångestens tecken. Detta var sista dagen av första belize-besöket, och vi var angelägna om att fixa boende till återkomsten från Guatemala. Mailkonversation tenderar att dra ut på tiden, och mailen måste gå fram och tillbaka ett par gånger innan avslut. Vi fixade ett telefonkort för att ringa istället, men det visade sig att folk inte svarar i telefon längre. 

Kanotdags.

Vid lunchtid verkade det ha ordnat upp sig på hotellfronten. Malin och Sixten stack iväg på en kanottur på floden som skiljer San Ignacio och Santa Elena åt. De var ensamma med guiden och fick se en hel del djur och natur. Fladdermöss, leguaner, ormskinn och sköldpaddor. Mot slutet av turen tog Sixten ett dopp innan återfärden till hotellet.

Ett dopp i floden.

På kvällen var det packning igen, det bär av till Guatemala. 

Resandet fortsätter. Vi hade bokat hämtning i Belize City av hotellet i Cahal Pech, två timmars bilfärd inåt landet. Vi åt hämtad frukost på hotellets veranda med utsikt över Karibiska havet.

Bilfärden gick relativt smärtfritt och vi kom till vårt nya boende lagom till lunch. Här kunde vi bocka av ett av Malins reseönskemål. Det satt nämligen tre tukaner i ett träd alldeles invid hotellets restaurang. De kalasade på en klase bananer som hängts upp där av hotellets personal.

Tukan.

Vi kommer att sova i en bungalow med utsikt över samhället San Ignacio och omgivande djungel. Hela hotellområdet ligger på en kulle i utkanten av byn och är väldigt mysigt.

Det blev en eftermiddag med ömsom regn och ömsom poolbad. På kvällen beställde alla ananaskyckling till middag. Det funkar bättre i Karibien än på kinahaket på Sallerupsvägen...

Detta var vår enda heldag i Managua, och vi hade tittat ut lite saker att se i guideboken. Managua drabbades av en stor jordbävning 1972 som förstörde stora delar av staden. Vi hade bestämt oss för att besöka den gamla katedralen som stått öde sedan dess.

Efter frukost sprang vi på en taxichaufför utanför hotellet och efter en kort pratstund hade vi bokat in en liten rundtur med ytterligare några sevärdheter. När vi berättade att Astrid fyllde år idag blev det nicagaruansk sångstund, och chauffören nynnade på denna under stora delar av rundturen. Första stoppet var Carlos Fonsecas minnesplats med information om revolutionen. De var kusligt att se bilderna från inbördeskriget, och Sixten hade en hel del frågor som vi försökte svara på.

Minnesplats för Carlos Fonseca.

I Managua har man hittat 6000 år gamla fotspår i ett lerlager några meter under dagens marknivå. Runt spåren ligger idag ett litet museum där man kan se dem. Det var också en intressant känsla, det var som om någon just gått förbi fastän det var så länge sedan.

Sen var det då den gamla katedralens tur. Den har stått igenbommad sedan jordbävningen och är en riktig spökbyggnad. Klockan i klocktornet visar fortfarande klockslaget när katastrofen inträffade. Hela gamla stadskärnan ligger vid Lago de Nicaragua som är en stor sjö, men eftersom den får ta emot hela Managuas avlopp har den sedan länge varit starkt förorenad. Man kan varken bada här eller äta fisken härifrån.

Gamla katedralen i Managua.

Vi tog födelsedagsfikan på samma köpcentrum som vi var på igår, och innan vi for hem igen bunkrade vi upp med godis och bananer inför imorgon. Det blev packande och tidig sänggång.

Astrid fyller tre.

Malins spanska verkar ha tagit ett språng i och med allt praktiserande. Hon reder ut de allra flesta situationer och det är sällan hon behöver be någon upprepa sig.

Sista heldagen i Selva Negra bjöd till en början på regn och låga moln. Vi hade planerat in en tur i skogen för Andreas och Sixten, men planerna såg ut att grusas. Vi åt hur som helst frukost och suckade när vi bröt upp för att gå tillbaka till stugan. När vi kom tillbaka hade molnen lättat, och kartan över vandringslederna fiskades snabbt fram igen. Det argumenterades en hel del innan vi kom till beslut om hur dagen skulle läggas upp. Under tiden vi försökte övertala Sixten om att en vandring skulle vara kul hördes ett vrål bakom stugan.

Vrålapa.

Det var något som vi kände igen från tidigare naturupplevelser. En grupp svarta vrålapor satt i träden ett tiotal meter från vår dörr. Hela familjen stod och stirrade nedanför träden, och djuren glodde förstrött tillbaks. De verkade mindre imponerade av oss än vi av dem.

Efter en stunds hoande mellan de två primatgrupperna gick de markbundna tillbaka till sitt bo, och Sixten och Andreas kom iväg på sin exkursion.

Sixten i en av träden.

Vädret var nu perfekt för promenader i molnskogen. Innan vi hunnit gå särskilt många hundra meter hade vi redan sett en capybara och fått lyssna på exotisk fågelsång. Turen gick genom lagom kuperat landskap och vi bjöds på stora träd, porlande bäckar, trollsländor och breda myrstigar.

Sixten i undervegetationen.

På seneftermiddagen började vi förbereda oss för nästkommande dags resa till Managua, Nicaraguas huvudstad.

Idag är det söndag och då är det andra rutiner på ägorna. Man blir inte serverad frukost vid borden idag, utan man går fram till mattanten och får upplagt direkt på tallriken. Det fanns både pannkakor och bönröra så mätta blev vi hur som helst.

Barn i sadel.

Efter frukosten tog vi en hästtur. När vi kom till hästhägnet bestämde vi att barnen fick rida och så gick vi vuxna bredvid. En tur genom plantagen fick bli Astrids första ridtur. Vi var lite nervösa för att hon skulle tvärvägra ridningen, men med förberedande pepping och en taggad storebror gick det bra.

Sen var det häng vid stugan under eftermiddagen. Vädret är riktigt behagligt med dryga tjugo grader, så detnkänns som svensk sommar fast med exotiska dofter och läten. Kolibrier i blomsterbusken framför verandan, bananträd runt husknuten och apor i skogen bakom huset. Malin fick lite spring i benen vid tretiden och tog en egen tur i skogen.

Efter frukosten på Casa del Agua hoppade vi in i den förbokade minibussen till Matagalpa. Astrid hade svårt lite svårt att sysselsätta sig till en början, men det visade sig bero på att hon var trött eftersom hon somnade efter en timmes resa. Sixen ville inte ha sin bok, utan hellre sitta och tänka och titta ut genom fönstret.

Casa del Agua.

Turen gick över det av torkan sönderbrända låglandet mellan Granada och Managua. Efter en stund bar det uppåt och vägen blev mer slingrande. Där låglandet övergår till berg bor de fattigaste. Små skjul av korrugerad plåt och presenningar. Här är riktigt torrt med mager boskap och bruna vidder.

Matagalpa ligger dryga tusen meter upp bland bergen i ett kuperat landskap med gröna kullar. I anslutning till staden ligger kaffeföretagen där man torkar bönorna under bar himmel. Härifrån är det en kvarts biltur vidare upp bland kullarna till Salva Negra där vi bokat en liten stuga. Strax efter lunch var vi framme, och vi åt lunch och tittade oss omkring tills vår stuga var städat och klart.

Stugan på kullen.

Här finns en hel del lekplatser och gungor bland husen, så barnen håller sig sysselsatta. Från receptionen fick vi en karta över skogsrundor som vi tänkte sätta tänderna i imorgon. Stugan var liten och mysig med två sovrum och ett allrum. Den ligger på två minuters promenad från huvudbyggnaden med gunga och gräsmatta framför. Temperaren har sjunkt från dryga trettio till knappa tjugo - det blir ullunderställ och långärmat på barnen imorgon.

Nu var det dags för utflykt. Gerry på hotellet sa att vulkanen Masaya var ett måste, så det fick bli dagens huvudattraktion. Vi blev punktligt upphämtade på hotellet klockan halv nio. Vi var de enda fyra som ville göra utflykten denna dag så vi hade en minibuss, chaufför och guide alldeles för oss själva. 

Färden ut till vulkanen tog en halvtimme. Det blev det ett par stopp på vägen med besök på ett litet museum som handlade om vulkanområdet samt närkontakt med stelnad lava. Chauffören tog oss hela vägen upp till toppen på vulkanen där man kunde njuta av utsikten över landskapet, men även ner i den dimmiga kratern.

Masayakratern.

Sen drog resan vidare till byn Masaya och en liten marknad. Sixten hade önskat sig nicaraguansk mat och guiden tipsade om ett matstånd med lokal lunch. Även Astrid lät sig väl smaka av kött, kokbanan och kassava om än inte i så stora mängder. Lite strosande resulterade i några nya souvenirer.

Utsikt över landskapet.

Efter maten åkte vi via en vacker och sval utkikspunkt till en krukmakarskola. Astrid blev kär i en av hundvalparna där medan vi andra sög i oss informationen från guiden. De gör tydligen krukor på förcolumbinskt sätt, men de drejas och slutresultatet känns bekant.

Krukmakaren.

På kvällen gick vi och tittade på hängmattetillverkning. I Playa Grande njöt vi av dem under dagarna, och här i Granada finns det en liten fabrik som tillverkar dem några kvarter från det centrala torget. Det är dövstumma som arbetar med tillverkningen och en del volontärer hjälper till för att få verksamheten att gå runt.

Hängmattor.

Astrid och Sixten tetas en hel del med varandra. De har båda lite krämpor. Astrid har fortfarande ont i öronen och Sixten trillade ner från en klätterställning igår och haltar lite. Detta i kombination med värmen gör dem nog lite mer kiviga - de har ju i princip bara varandra att bråka med nuförtiden.

Så var det dags att lämna Costa Rica. Vi hade packat kvällen innan och åt en sista frukost på hotellet. Jonathan från hotellet hade bokat en minibuss till oss som skulle ta oss till Nicaraguas gräns. Den dök upp som den skulle och iväg kom vi. Det tog två och en halv timme till gränsen dit vi kom vid tolvtiden. Vi anlitade en cykeltaxi för att ta oss och väskorna över gränsen istället för att vi skulle bära dem. Det var varmt och det kändes som en bra idé.

Husleguanen.

Efter ungefär hundra meters cyklande kom vi till gränsstationen. Här visade det sig snabbt att vi inte hade rätt stämpel i passen, så vi fick åka tillbaka igen. Cykeltaxin knorrade lite om extra betalning, och vi knorrade tillbaka.

Så blev det kö, stämpel och cykel tillbaka till gränsen. Nu gick det fint och vi beslöt oss för att själva bära packningen i ingenmansland fram till den nicaraguanska gränsstationen. Det blev kö igen och vi betalade för visum och efter ett par kontroller till var vi inne i landet. Vi hade vid det laget träffat Gerald från hotellet vi skulle bo på, och han skulle köra oss till Granada. Vi stuvade in familj och packning i bilen och drog iväg. Gerald berättade om landet och vi stannade till vid en liten fruktbutik vid vägen för att få lunch.

Fruktaffär längs landsvägen.

Resan i Nicaragua tog nästan två timmar, och väl framme i Granada vi blev överraskade av den färggranna staden med den gula katedralen. Ingen byggnad får vara högre än katedralen, vilken inte är högre än ett trevåningshus, så staden är ganska platt.

Torget i Granada.

Sixten och Astrid utanför ett museum. Notera Astrids bananskor.

Hotellet var litet och mysigt med pool på innergården. Vi gav oss ut på stan för att äta och orientera oss. Vi hade trottoarer att gå på och flanerade på något så exotiskt som en gågata. Kvällsmålet blev en rejäl omgång födelsedagsglass på en glassbar.

Det är varma dagar här i Costa Rica. Just nu är det torrsäsong och några grader varmare än när regnperioden gör sig gällande. Komforfmässigt är det nog ändå mer behagligt med varmt och torrt än lite svalare och regn.

Malin torrsurfar.

Sixten och Christian.

Malin och Sixten tog sin andra surflektion idag och var trötta men nöjda när de kom tillbaks. Sixten ser sig själv som näst intill fullärd - självförtroendet trubbas alltså inte av i värmen.

Sixten när vågen bryter.

Malin på väg in.

Resten av familjen låg vid poolen och åt glass. Astrid verkar inte kunna få nog av vattnet även om hon blir riktigt trött framåt eftermiddagen. Det har inte gått många dagar utan att hon tagit en tupplur.

På kvällen gav vi oss av inåt land för att besöka en pizzeria. Det var en trevlig upplevelse och Sixten fick äntligen sin matönskan uppfylld. I övrigt är barnen väldigt duktiga på att prova nya maträtter - allt från bönröra till exotiska skaldjur.

Jepps, ännu en tidig morgon med uppgång som inte stämmer med barnens morgonhumör. Halv sex ringde klockan och det var ganska mycket knorr från de yngre innan alla stod utanför ytterdörren. Malin hade packat dagsryggsäcken kvällen innan, så vi kom till mötesplatsen på hotellets parkering i tid.

Där hade ett gäng på runt tio personer redan samlats. Vi var som så ofta den enda småbarnsfamiljen, även om de övriga också var föräldrar men med vuxna barn. Hotellets ägare lastade upp oss på sin pickup och vi for ner till mynningen av den djupa och vindlande mangroveviken som ligger innanför stranden i Playa Grande. Detta område är en tillflyktsort för ett stort antal djur under torrperioden och är en starkt hotad biotop. Idag bildar den det största sammanhängande område av sin typ. Hotellägaren berättade att detta unika område var anledningen till att han valde att bosätta sig här för ett antal decennier sedan.

Sixten i goda händer.

Vår guide Jonathan hjälpte oss i kanoterna. Astrid fick åka med oss vuxna och Sixten åkte med i Jonathans kanot. Det kändes svalt i luften, men det var säkert ett par grader över tjugo när vi sakta gled inåt land. Vi fick se både krokodiler och en hel massa olika sorters fåglar. Naturligtvis var listan längst för Sixten som fick utpekat alla olika arter för sig av Jonathan. Efter en halvtimmes paddlande gick vi i land för att fortsätta upptäckandet till fots.

Ett par hundra meter från vattnet såg vi de första aporna. De var inte särskilt skygga, men inte heller nyfikna. De tittade lite förstrött på oss där vi stod och gapade under träden. Jonathan hade lite knep och läten för sig och fick snart igång djuren i ett högljutt hojtande. Både Sixten och Astrid var begeistrade av situationen.

Mangroveviken på väg mot havet.

Efter en stunds vandrande i skogen med förevisningar av djur- och växtliv var vi åter i kanoterna. Färden tillbaka mot havet gick bra och båda barnen fann sig väl i båtlivet.  

Sixten i vattentaxi.

Väl i land var planen att vi skulle ta oss till stranden och byn Tamarindo strax söder om vår hemmastrand. Hit får man ta sig med vattentaxi och en sjöresa på fem minuter. Barnens energi var vid det här laget begränsad och det krävdes en del lock och pock för att få dem med den sista gångmarschen till ett matställe vid strandkanten. 

"Vi va arga på varandra för att vi var trötta vi va jätte hungriga"

Sixten

Efter provianteringen blev allas humör bättre, och så gjorde vi Tamarindo i klassisk turiststil. Detta samhälle är ett par gånger större än Playa Grande och rymmer ett stort antal turistkrafsbutiker. Båda barnen fick köpa souvenirer, och innan vi for hem i en taxi blev det lunch.

Astrid med mat i kroppen.

Fastän det bara var cirka tre kilometer till vårt hotell tog det mer än en halvtimme i taxi. Man får tydligen köra en bra bit inåt landet och sedan ut igen för att komma hem.

Så blev det några dopp i poolen och mat innan vi gick till lägenheten. Sixten och Malin bokade in sig på surfskolan inför imorgon - man måste ju passa på när man är på en av världens bästa surfstränder.

Vår lägenhet ligger några hundra meter från hotellbyggnaden. När vi vaknat i vårt svala rum gick vi ner för att äta frukost. Det var redan varmt, en bra bit över 30 grader, men vi hade det behagligt under en takfläkt i restaurangen.

Astrid suktar efter glass i värmen, och det är svårt att neka henne det. Vi andra körde på med pannkakor och den lokala ris- och bönröran som är mättande och god. Vi hade tankar på att boka in lite utflykter och dryftade det under måltiden.

Sen var det poolen som gällde under dagen, med undantag av någon avstickare till lägenheten eller mataffären. Playa Grande är en liten håla utan särskilt mycket mer än ett par hotell. Stranden är lång och bred men helt fri från solstolar, försäljare och parasoller. Det surfas under högvatten och badas vid lågvatten.

Till kvällen hade vi bokat utflykt till sköldpaddssafari. Tiden var satt till klockan sex, och vi var i tid på mötesplatsen vid sköldpaddsstatyn utanför parkväktarnas kontor. Det var bara vi och två amerikaner som var där. Efter en tids väntan på guiden började vi tappa modet. Eftersom vi var nära hotellreceptionen gick vi bort för att dubbelkolla tiden, men de hade ingen annan tid än den vi fått.

Klockan sju fick vi ge upp och begav oss hemåt igen. Barnen blev satta framför en film och vi vuxna slängde oss besvikna på sängen. Efter en stund knackade det på dörren. Det var en av hotellets managers som bad om ursäkt för det inträffade, men sa att folk hade börjat samlas för sköldpaddsturen. Om vi fortfarande var intresserade av att hänga på så borde vi ansluta så fort som möjligt.

Vi tog beslut på stående fot och klädde på barnen igen. Det tog oss mindre än fem minuter att göra oss färdiga, och vi gjorde snart gruppen sällskap. Nu var vi nog drygt fyrtio personer och ett par guider. Det blev information i aulan på spanska och engelska om sköldpaddorna och om själva turen. Efter det var det bara att vänta. Det är inte alla kvällar som man får se djuren och förra året var det bara 33 unika individer som valt att lägga ägg. De kommer förvisso tillbaka ett par gånger under säsongen men deras besök täcker inte upp kalendern helt.

Hela familjen satt och slumrade på bänkarna utanför kontoret. En efter en av besökarna gav upp och stack hem. Klockan tickade på och snart sov hela familjen Åberg. Det var en lugn och tyst kväll i Playa Grande så när som på cikadorna när parkvakterna plötsligt skrek ut "Tortugas". Alla besökarna kom på fötter och nu skulle parkavgiften betalas. Vi stuvades in i bilarna och drog iväg till den södra delen av stranden.

Från de parkerade bilarna gick vi på gåsrad genom strandskogen och ut på stranden. Det var några få hundra meter till fyndplatsen och vi var en tyst och spänd grupp. Det var mörkt och bara parkvakterna hade belysning med sig. Det var bara röda ficklampor som gällde när vi blev visade det stora djuret. Både Astrid och Sixten var fullt vakna och studerade fascinerat vad som hände. Hon var i full gång med att gräva ett hål med bakfötterna och verkade helt oberörd av att vi stod runt om och tittade på. Efter en stunds grävande backade hon ner mot hålet och lade sina ägg. Det var biologer på plats kom kollade märkningar och räknade ägg. Man såg till att äggen fick ett bra lager sand och lade ner någon slags markör så att man kunde hitta platsen igen. Sextio dagar senare ska levande sköldpaddsungar titta upp genom sanden. Det var en mäktig upplevelse av att vara så nära det enorma vattendjuret. De blir upp till en och en halv meter långa och väger ofta mer än femhundra kilo när äggen läggs. 

Klockan ett på natten var vi tillbaks, och alla somnade väldigt fort.

Så fick vi nu en andra chans att lämna sydamerika. Det var en del oro i leden under frukosten för att något skulle strula med flyget eller att vi skulle komma för sent. Allt flöt dock på och vi fick en gräddfil i varje kösituatiion tack vare barnen. Det var riktigt långa köer både vid incheckningen och passpolisen.

När vi landade stod Walter, Malins klasskompis från Internationella miljöinstitutet, och väntade på oss. Han skjutsade oss in till stan och vårt hotell. Efter att ha lämnat väskorna på hotellet skulle vi köra till djurparken. Det smög sig dock eftersom polisen fått för sig att enkelrikta motorvägen från kusten in till San Jose. Det var söndag och sista dagen på julledigheten och många skulle hem till stan den eftermiddagen.

Walter och barnen studerar menyn.

Det blev istället lite sightseeing runt stan och ett trevligt mål mat på en vägkrog. På kvällen tog Walter med oss till några vänner där det firades en försenad julfest. Vi blev väl mottagna och Astrid fick leka loss i barnens rum.

Med bussbiljetter vidare norrut somnade vi på hotellet och sov som stockar.

Vi gick upp i ottan och packade samman det lilla vi hade med oss på utflykten och gick ner och åt frukost. Barnen kom igång ganska snabbt, men vi insåg att vi någon gång under dagen skulle få plikta för den tidiga uppgången.

Utsikt över bergen.

Det blev inte första morgonbussen upp på berget, men inte långt ifrån. Det var en del människor och guider vid entrén när vår buss efter en halvtimmes klättring längs en vindlande serpentinväg kommit fram till Machu Picchu. Det fanns en del verkliga entusiaster som valde att promenera upp istället för att ta buss, men de var i klar minoritet.

Från ingången.

Väl uppe och inne var det dags att peppa Sixten. Han var upplagd för ett bryt och hittade snart en anledning. Det blev guiden som fick klä skott; Sixten trodde att vi skulle ha en egen guide istället för att behöva gå tillsammans i grupp. Till hans försvar får vi erkänna att även vi trodde det. Han kom sakta över det och vi traskade på och lyssnade på guiden och tittade på de mäktiga byggnaderna.

Sixten.

Astrid var inte heller den mest engagerade besökaren. Hon suktade mest efter att se på film i skuggan, och mellan de skuggiga sittplatserna försökte vi hitta kortaste vägen. Som vanligt bar Malin Astrid i uppförsbackarna, och Andreas bar henne i nedförsbackarna - allt styrt av Astrids egen vilja och den gudomliga rättvisan.

De tre fönstren.

Vädret var med oss under besöket. Det regnade så smått när vi checkade ut från hotellet på morgonen, men väl framme vid Machu Picchu lättade molnen. Det var dryga tjugo grader och en värmande sol.  Den guidade turen tog dryga två timmar - eller två dryga timmar som Sixten skulle ha sagt. Vi hade då gått ett långt varv runt den gamla staden som på sin storhetstid hade 3000 invånare. Hela familjen var ganska nöjd vid elvatiden, så då lämnade vi världsundret. Det är en imponerande sevärdhet och den är väldigt välbehållen och välunderhållen.

Efter busstrippen ner bar det av med tåg tillbaka längs floden. Nu skulle vi bli upphämtade av buss vid stationen i Ollantaytambo för sista sträckan tillbaka till Cusco, men det var nära att smyga sig. Vi frågade runt bland gubbarna på stationsområdet, men fick inga trovärdiga besked om var och hur vi skulle bli tagna vidare. Däremot var de snabba att erbjuda alternativa sätt att ta sig tillbaks (för en liten extra kostnad…), men vi gav oss inte. Vi hade ju blivit lovade skjuts tillbaks till Cusco. Vi stoppade ett par bussar och visade vår biljett. Till slut hittade vi en buss med en guide som lät oss hänga med. Han kände till resebyrån där vi bokat biljetterna och skulle ta ett snack med Fidel som sålt oss biljetterna. Jojomesan - allt ordnar sig!

Vi var trötta när vi kom hem. Packade inför flyget imorgon. Satte klockan. Gick och lade oss.

Det var en fin morgon liksom igår. Malin hade sett ut ett område i Cusco som hon ville besöka. Det låg inte så långt från vårt boende, men vi ville försöka minimera antalet uppförsbackar. Vi rådfrågade personalen och gav oss av efter frukost med Sixten som kartläsare.

Det blev en fin tur med vandring genom mindre turistiga kvarter. Vi kom fram som vi skulle och tog lunch på Jack´s bar som tydligen är ryktbart för sin mat. Det är väl mest passande för resenärer med hemlängtan eftersom den verkar drivas av en engelsk kvinna och har inslag på menyn som lika gärna skulle kunna vara från en europeisk storstad.

Efter lunch blev vi hämtade på hotellet för en sightseeingtur i Cusco med omgivning. Den var inkluderad i paketresan till Machu Picchu, så vi kände att det var ett bra tillfälle att se mer än bara centrala stan.

Vi kördes runt till ett stort antal sevärdheter i hyfsat högt tempo. Barnen var egentligen lite för trötta och dåligt förberedda för att det skulle flyta på utan gnissel. Det blev en del allvarliga samtal och sen skärptes det upp en aning.

Väl tillbaks i centrala Cusco sprang vi inom ett internationellt hamburgerhak och skyndade oss hem i regnet. Maten intogs i vandrarhemmets gemensamhetsutrymme framör tv:n. Innan vi gick till sängs packade vi inför morgondagens resa till Machu Picchu.