Ja, så var det ännu en tidig uppgång, den här gången för att komma iväg till Costa Rica. Vi var färdigpackade när klockan ringde strax innan fem, och killen i receptionen hade beställt taxi till oss. Den var lite sen, men vi kom iväg som vi skulle.
På flygplagtsen fick vi smita före i kön tack vare Astrid - det har nog varit genomgående så på flygplatserna i Sydamerika. Både när man ska gå på och när man landat.
I incheckningen fick vi veta att planet skulle bli försenat på grund av dimman och de låga molnen över Cusco. Vi var inte oroliga eftersom vi då skulle slippa lite av den fem timmar långa väntan i Lima. Timmarna gick, men vädret blev inte bättre. Representanterna från Taca hade inga klara besked att ge, men flighten var i alla fall inte inställd. Strax efer lunch kom vi iväg, och vi insåg att fem timmar i det här fallet inte var stor nog marginal för att hinna byta flyg i Lima.
När vi landade hade flyget till San José redan lyft. Vi letade upp en representant för flygbolaget som meddelade att vi skulle hämta vårt bagage på bandet och gå till incheckningsdisken. Lite klen service tänkte vi, men låt gå då. Sen fick vi gå ut till incheckningshallen och bort till Tacas ombokningsdisk.
Det visade sig vara en diger kö med människor som delade vårt öde. Stämningen var hätsk när resenärerna insåg att de inte skulle komma vidare samma dag, och kanske inte heller nästa. Nästa dags flighter var fullbokade och efter en timmes köande blev vi erbjudna att få komma med på stand by-lista för morgondagens två flygningar. Vi insåg att vi inte var de enda som var med på den listan och att det var långt ifrån självklart att vi skulle komma iväg ens dagen efter.
Malin lade in en offensiv och spelade ut tvååringskortet utan att hålla igen. Mannen bakom disken lovade att prata med sin chef och att vi skulle få reda på resultatet av snacket när vi kom dagen efter. Det dög ju inte, så han fick vackert gå och hämta chefen.
Denne var inte lika skakis som frontmannen och han förklarade till en början att planen imorgon var fulla och att han endast kunde erbjuda stand by. Efersom detta svar inte dög fem minuter tidigare så dög det ju inte heller nu. Malin gick på intensiven och förklarade vår situation. Skulle vi flänga fram och tillbaks till ett hotell två gånger om dagen färdigpackade med två barn för att sen KANSKE få komma med på ett av flygen. Som sagt - det dög inte.
Chefen bad om att få höra med sin chef (med det fantastiska namnet Orlando Pretto), men det skulle ta lite tid. Vi kanske kunde höra av oss eller dyka upp dan efter och höra hur det gått. Nä, det dög ju som bekant inte. Han kortade då ner beslutstiden och skulle se om han kunde fixa något på en halvtimme. Vi skulle komma tillbaks - det fick duga.
Vi krafsade i oss lite snabbmat och var tillbaks vid disken dryga halvtimmen senare. Något hade hänt, Malins taktik hade gått hem. Vi fick boardingkort utskrivna och en ursäkt för det besvär vi haft - det blev första morgonflyget till San José. En total seger för oss.
Klockan var sex och vi var trötta. Det hade varit ett par aktiva dagar med tidiga morgnar och vi sökte natthärbärge. Man skulle ju kunna ta sig in till stan eller fixa rum på flygplatshotellet. Det blev flygplatshotellet. Det var ett lite finare businesshotell en gångbro från incheckningsterminalen.
Astrid sover ut på hotellet.
Vi fick vår rumsnyckel och ringde försäkringsbolaget. Vi fick reda på att försäkringen skulle täcka rimliga merkostnader, och det tyckte de att tak över huvudet var. Att hotellet sen hade ett spa var bara en bonus. Hela familjen tog igen sig efter en jobbig dag i bubbelpoolen och somnade sedan fort mellan de vita lakanen.