Vi gick upp i ottan och packade samman det lilla vi hade med oss på utflykten och gick ner och åt frukost. Barnen kom igång ganska snabbt, men vi insåg att vi någon gång under dagen skulle få plikta för den tidiga uppgången.
Utsikt över bergen.
Det blev inte första morgonbussen upp på berget, men inte långt ifrån. Det var en del människor och guider vid entrén när vår buss efter en halvtimmes klättring längs en vindlande serpentinväg kommit fram till Machu Picchu. Det fanns en del verkliga entusiaster som valde att promenera upp istället för att ta buss, men de var i klar minoritet.
Från ingången.
Väl uppe och inne var det dags att peppa Sixten. Han var upplagd för ett bryt och hittade snart en anledning. Det blev guiden som fick klä skott; Sixten trodde att vi skulle ha en egen guide istället för att behöva gå tillsammans i grupp. Till hans försvar får vi erkänna att även vi trodde det. Han kom sakta över det och vi traskade på och lyssnade på guiden och tittade på de mäktiga byggnaderna.
Sixten.
Astrid var inte heller den mest engagerade besökaren. Hon suktade mest efter att se på film i skuggan, och mellan de skuggiga sittplatserna försökte vi hitta kortaste vägen. Som vanligt bar Malin Astrid i uppförsbackarna, och Andreas bar henne i nedförsbackarna - allt styrt av Astrids egen vilja och den gudomliga rättvisan.
De tre fönstren.
Vädret var med oss under besöket. Det regnade så smått när vi checkade ut från hotellet på morgonen, men väl framme vid Machu Picchu lättade molnen. Det var dryga tjugo grader och en värmande sol. Den guidade turen tog dryga två timmar - eller två dryga timmar som Sixten skulle ha sagt. Vi hade då gått ett långt varv runt den gamla staden som på sin storhetstid hade 3000 invånare. Hela familjen var ganska nöjd vid elvatiden, så då lämnade vi världsundret. Det är en imponerande sevärdhet och den är väldigt välbehållen och välunderhållen.
Efter busstrippen ner bar det av med tåg tillbaka längs floden. Nu skulle vi bli upphämtade av buss vid stationen i Ollantaytambo för sista sträckan tillbaka till Cusco, men det var nära att smyga sig. Vi frågade runt bland gubbarna på stationsområdet, men fick inga trovärdiga besked om var och hur vi skulle bli tagna vidare. Däremot var de snabba att erbjuda alternativa sätt att ta sig tillbaks (för en liten extra kostnad…), men vi gav oss inte. Vi hade ju blivit lovade skjuts tillbaks till Cusco. Vi stoppade ett par bussar och visade vår biljett. Till slut hittade vi en buss med en guide som lät oss hänga med. Han kände till resebyrån där vi bokat biljetterna och skulle ta ett snack med Fidel som sålt oss biljetterna. Jojomesan - allt ordnar sig!
Vi var trötta när vi kom hem. Packade inför flyget imorgon. Satte klockan. Gick och lade oss.