Så lämnar vi bergen för att återvända till lågandet. Uppe i Matagalpa är man hängivna sandinister, och det är här revolutionen mot Somosas diktatur har sina rötter. Man ser de svarta och röda färgerna på nästan varenda vägstolpe. Sandinisterna tar traditionellt arbetarklassens parti, vilket exempelvis demonstreras när Caterpillrarna körs genom Matagalpa med politiska flaggor på.
Kaffet är Nicaraguas viktigaste exportvara och Matagalpa är centrum för denna näring. På kullarna ovanför stan ligger plantagerna och på stora öppna ytor längs vägen söderut mot Managua torkas bönorna direkt under solen. På plantagerna skördar och skalar man bönorna. Det är mer eller mindre kommers året runt, men mellan november och februari skördas de exklusiva arabiabönorna. Exporten sker i 48 kilossäckar till kafferosterier runt om i världen.
Vår resa från Selva Negra till Managua tog nästan tre timmar i taxi. Taxichauffören var en man i sextioårsåldern som var ivrig att få veta om Sverige. Vi svarade så gott vi kunde på hans frågor om export, folkmängd och nativitet. Han levererade information om ställen vi for förbi samt en del lite nedvärderande information om Managua. Hur de, liksom i Costa Rica, inte hade gatunamn eller husnummer. Att staden inte hade något egentligt centrum sen jordbävningen 1972, utan som i många amerikanska städer istället har stora köpcentran i stadens utkanter.
Matpaus på en lummig innergård.
När vi kom fram till hotellet blev vi lite besvikna över de små spartanska rummen. Vi var i ärlighetens namn även lite hungriga, vilket inte gjorde oss trevligare att tas med. Här fanns ju en pool som vi hjälpte upp humöret med innan vi letade upp ett ställe att äta på.
På upptäcksfärd i Managua.
Eftersom vi nu var i Managua så fick vi ju ta en titt på ett köpcentra. Det blev Metrocentro som ligger en kort taxiresa från vårt hotell. Här fick vi i oss lite glass och strosade runt i komplexet tills vi blev hungriga. Det fanns gott om snabbmatsställen och vi blev mätta innan vi for hem.