Sista heldagen i Selva Negra bjöd till en början på regn och låga moln. Vi hade planerat in en tur i skogen för Andreas och Sixten, men planerna såg ut att grusas. Vi åt hur som helst frukost och suckade när vi bröt upp för att gå tillbaka till stugan. När vi kom tillbaka hade molnen lättat, och kartan över vandringslederna fiskades snabbt fram igen. Det argumenterades en hel del innan vi kom till beslut om hur dagen skulle läggas upp. Under tiden vi försökte övertala Sixten om att en vandring skulle vara kul hördes ett vrål bakom stugan.
Vrålapa.
Det var något som vi kände igen från tidigare naturupplevelser. En grupp svarta vrålapor satt i träden ett tiotal meter från vår dörr. Hela familjen stod och stirrade nedanför träden, och djuren glodde förstrött tillbaks. De verkade mindre imponerade av oss än vi av dem.
Efter en stunds hoande mellan de två primatgrupperna gick de markbundna tillbaka till sitt bo, och Sixten och Andreas kom iväg på sin exkursion.
Sixten i en av träden.
Vädret var nu perfekt för promenader i molnskogen. Innan vi hunnit gå särskilt många hundra meter hade vi redan sett en capybara och fått lyssna på exotisk fågelsång. Turen gick genom lagom kuperat landskap och vi bjöds på stora träd, porlande bäckar, trollsländor och breda myrstigar.
Sixten i undervegetationen.
På seneftermiddagen började vi förbereda oss för nästkommande dags resa till Managua, Nicaraguas huvudstad.